När man som socionom arbetar med socialbidrag inom socialtjänsten får man en mycket stor kunskap om övriga bidragssystem som det svenska samhället bistår inflyttade med, efter erhållet uppehållstillstånd. Till människor som inte kan, eller inte vill arbeta. Jag ska ge er ett typexempel.

En kvinna från Somalia, vi kan kalla henne Aisha, har valt att flytta till Sverige med sin make och deras fem barn. Aisha har från dag ett efter beviljat uppehållstillstånd rätt till följande ersättningar från Försäkringskassan:

Barnbidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning på garantinivå vid ny graviditet. Om Aisha sedan hävdar att hon skiljt sig från sin make kan hon även få underhållsstöd för barnen, upp tills det barnen fyller 18 år.

Beloppen på alla dessa bidrag kan man hitta på Försäkringskassans hemsida. Det som är intressant i sammanhanget är att Aisha i Sverige är garanterad ett liv på ett ekonomiskt existensminimum, oavsett om hon väljer att arbeta eller inte.

Vad socialtjänsten gör, när Aisha ansöker om socialbidrag, är att se om Aishas ”inkomster” från alla ovannämnda bidrag gör att hon kommer upp till riksnorm, eller inte. Riksnormen är alltså det inkomstekonomiska riktmärke som socialtjänsten arbetar efter. Från Socialstyrelsen:

”Tillsammans med skäliga kostnader för vissa andra behov avgör riksnormen nivån på försörjningsstödet (socialbidraget, min anmärkning). Beloppen bestäms av regeringen inför varje nytt kalenderår och gäller som miniminivå för de behov som riksnormen ska täcka.”

Riksnormen är beräknad att motsvara vad en vuxen individ har i inkomst som låginkomsttagare. Aisha är alltså garanterad en inkomst i form av bidrag på samma nivå som en arbetande låginkomsttagare har i form av lön. Trots att Aisha aldrig har arbetat i Sverige och i majoriteten av liknande fall heller aldrig kommer att göra det. Mer än i olika skattefinansierade och tidsbegränsade arbetsmarknadsåtgärder, som instegsjobb, nystartsjobb och praktikjobb.

Aisha ligger i normalfallet minus med cirka tre till fyra tusen kronor under norm i månaden för att uppnå samma ekonomiska standard som en låginkomsttagare. Alltså den som arbetar, sliter och varje dag stiger upp i ottan för att göra rätt för sig. Och som dessutom betalar Aishas alla bidrag genom inkomstskatten.

Socialtjänten arbetar främst med att få ut folk i arbete. Vi sitter inte bara och ”räknar” och ”betalar ut pengar”, vilket är vulgärupfattningen av socialtjänsten.

Merparten av vår tid går åt till att i samarbete med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och i viss mån även sjukvården och Aisha själv så snabbt som möjligt få ut Aisha i arbete så att hon blir självförsörjande och inte längre belastar de statliga och kommunala bidragssystemen.

Allt detta ambitiösa arbete från olika myndigheter i skön samverkan uppskattas inte alltid av Aisha. Ofta svarar hon med att bli gravid igen, med samme före detta make som uppges ha förlupit hemmet och övergivit fru och barn.

Jag har gjort mängder av utredningar som klart och tydligt visar att Aisha och hennes man har genomfört en skenskilsmässa för att erhålla maximala bidrag. Trots detta beviljar Försäkringskassan en ny period föräldrapenning med efterföljande nytt barnbidrag och underhållsstöd.

Vilket får till följd att Aisha, än en gång, avbryter sina SFI-studier. Trots att hon efter fem år i Sverige har gjort vissa språkliga framsteg och numera kan framföra:

– Jag micke trött! Må dåligt! Jag inte kan sova! Micke trött!

Detta skriver jag mest som upplysning till allmänheten. Jag förstår att man som vanlig medborgare inte har koll på hur bidragssystemen egentligen fungerar.

Som jämförelse kan jag säga att socialtjänsten i Sverige årligen betalar ut cirka 11,6 miljarder. Försäkringskassan betalar totalt ut 248,5 miljarder per år i olika bidrag, vilka är långt fler än de som jag nämnt ovan.

Den ekonomiska brottligheten mot våra bidragssystem, eller ”fusket” som det förmildrande kallas, är omfattande. Från SVT i december 2019:

”Om det fortsätter som idag så kommer 275 miljarder skattekronor hamna i fel fickor mellan 2018 och 2030. Pengar från Försäkringskassan, CSN, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Pensionsmyndigheten.”

275 miljarder av våra skattepengar beräknas alltså att falla i orätta händer. Jag säger inte att Aisha är skyldig till allt detta. Men hon är en stor del av ett fullkomligt vansinnigt välfärdssystem som ville väl men som bara uppmuntrar människor till en behaglig tillvaro där andra får stå för försörjningen. Och som dessutom uppmuntrar till bedrägeri och kriminell aktivitet mot våra trygghetssystem.

Vi har kommit väldigt lång bort från de socialdemokratiska slagorden ”Gör din plikt, kräv din rätt!”. Kvar blev bara ”Kräv din rätt!”.