Ibland kan man inte ens lita på herr Google, så långt har det gått med fejk njus. Jag trodde att politikerföraktet var en av de vanligaste och starkaste lidelserna i vårt land. Men när jag frågar Google hur många gånger begreppet förekommit på internet det senaste året svarar han 721. Det får mig att ifrågasätta hans omdöme. I varje fall kommer det inte att förhindra mig från att ge politikerna, särskilt statsministern, välvilliga tips, som jag hämtat i Amerika, om vad de kan göra för att rycka upp sitt anseende.

Politikerföraktet, det vill säga att väljare ringaktar sina valda ombud, har länge ansetts vara ett odemokratiskt och skämmigt drag hos väljarna. Att känna avoghet mot en rättmätig överhet uppfattas lätt som en sorts majestätsförbrytelse. Men om jag läser tidsandan rätt har medborgarna slutat blygas för sin missaktning. Numera anses politikerföraktet vara något som de valda ombuden, inte deras uppdragsgivare, alltså medborgarna, har att rätta till. Jag vill bara ge några råd och anvisningar.

I början av nittonhundratalet, när rundradion var uppfunnen, insåg dåvarande guvernören av delstaten New York, Franklin D. Roosevelt, att han fått ett överlägset verktyg att knyta kontakter med väljarna, nämligen att tala till dem i radio. (Jag tror att Roosevelt var den enda politiker före Goebbels som verkligen insåg mediets potential.)

När FDR så småningom blev president tog han med sig sitt vinnarkoncept till Vita Huset och började en serie vad han kallade ”Fireside chats” (Samtal vid brasan) där han under hela sin presidenttid, som var nog så lastad av bekymmer från ekonomisk depression till världskrig, ansträngde sig för att i så enkla och klara ord som möjligt förklara för sina uppdragsgivare, alltså väljarna, hur han själv såg på problemen och vad han tänkte göra åt dem. Lyssna till exempel på hans första brassamtal som president där han förklarar för folket varför han beordrat en tillfällig stängning av bankerna (eftersom det blivit bankrusning för att insättarna trodde att bankerna slarvat bort deras pengar).

Roosevelt höll 31 brassamtal under sina tolv år som president vilket blir två och ett halvt samtal om året. Han sa att han inte ville slita för mycket på medborgarnas uppmärksamhet – han tyckte att Churchill pratade för mycket – och dessutom la han ner väldiga ansträngningar för att förbereda sina seanser med väljarna. Det skulle vara enkla, klara ord och budskap som folk verkligen kunde begripa.

En vanlig bedömningen bland amerikanska historiker är att Roosevelt genom sina brassamtal fick en unik möjlighet att tala direkt till folket utan att det stod en möjligtvis illvillig journalist emellan för att tolka vad presidenten försökte säga, något som journalisten sannolikt i många fall ändå inte själv begripit.

Jag kan inte förstå varför svenska politiker inte gör något motsvarande. Jag lyssnar inte gärna på politiker som intervjuas av journalister eftersom det oundvikligen blir journalisterna som styr samtalet. Enligt den anbefallna dramaturgin på teve är det bara journalisten som får titta rakt in i kameran och på så vis ha ögonkontakt med medborgarna. Politikerna får inte titta in i kameran eftersom det är journalisternas privilegium. (Det säger något om maktförhållandena. En gång för länge sedan var jag teveintervjuad i direktsändning och talade rakt i kameran. För det fick jag efteråt en utskällning av journalisten som betraktade mitt tilltag som ett kränkande etikettsbrott.)

Till exempel skulle jag vilja höra Ulf Kristerssons syn på det paradigmskifte som hans regeringspartners enats om och stadfäst i Tidöavtalet. Hur är det tänkt egentligen? Vad är regeringens strategi? Det första som inträffade var att sjukvårdsminister Ankarberg förklarade att förslaget om nedskuren tolktid för migranter var oacceptabelt. Sedan kom andra, läkare och tolkarna själva, och instämde med eftertryck. Kristersson måste väl ha förutsett att praktiskt taget varenda punkt i paradigmskiftesprogrammet kommer att väcka särintressenas raseri. Vrålet särskilt från det största särintresset av dem alla, nämligen det välfärdsindustriella komplexet, har redan börjat ljuda över nationen.

Det räcker inte för paradigmskiftesregeringen att i september ha vunnit ett val. Det är först nu, när nya synsätt ska lanseras om implementeras, som kampen börjar. Motståndets trupper är redan mobiliserade eftersom det ingår i deras normala yrkesutövning som exempelvis polischef eller socionom att på skattebetalarnas bekostnad värna om sina av paradigmskiftesidéerna hotade intressen.

Men alla vi andra, jag till exempel, som entusiasmeras av idén om ett paradigmskifte, har svårt att förstå vad som händer och hur regeringens strategi, om det finns någon, förändrar sig nu när det börjar bli närkontakt med motståndarsidan. Jag vill se Kristersson som frontreporter. Jag vill höra honom förklara för alla medborgare hur fienden organiserar sig och hur hans egna anfallsplaner utvecklas. Kan det, kort sagt, bli något riktigt paradigmskifte och hur ser det egentligen ut när det tar form?