Det händer mer i vårt land än till och med vad en så i sina egna inbilska ögon välinformerad person som jag ens anar. Det hände sig nyligen att en grupp för länge sedan universitetsutbildade personer av båda könen, varav åtskilliga docenter och några med ännu mer imponerande titlar, vid ett samkväm gled in på den alltid lika angelägna frågan varför nutidens ungdom är så hopplöst okunniga i det språkliga: stavning och meningsbyggnad är under all kritik och handstilen går knappt att läsa.

Sådana konstateranden brukar skapa värme och gemenskap eftersom de är en av de äldre människornas metoder att ge tillbaka för att ungdomarna inte erbjuder sin sittplats på bussen eller att de kör elscooter på trottoarerna.

En deltagare som varit folkpartist sa att hennes parti redan år 2006 hade gjort ett stort nummer i Riksdagen med ett förslag om att inrätta en litterär kanon, alltså en riksomfattande lista över litterära titlar som varje riktig svensk eller person med ambition att bli svensk borde tenteras på. ”Svenskämnet i Sverige befinner sig på ett sluttande plan, sa folkpartisten. När man går ut ur gymnasiet räcker det med att kunna nämna tre verk av Strindberg i stället för att ha läst ett enda av dem”.

Sedan folkpartiet alltså försökte dra i en nödbroms har en häftig debatt om en litterär kanon pågått i Sverige utan att jag märkt något vilket antagligen beror på att jag själv troligen inte kan räkna med någon plats i en sådan kanon och därför nedprioriterat hela ärendet. Det är slarvigt av mig ty frågan är inte betydelselös.

Folkpartisterna har haft en framträdande position i den ymniga debatten. Så här sa partiledaren i Svenska Dagbladet:

Det borde vara skolväsendets huvuduppgift att överföra vårt gemensamma bildningsarv till nästa generation. Svenska är, enligt folkpartiet, skolans viktigaste ämne. Men sedan 1960-talet har svenskämnet förlorat 187 timmar per läsår – en ”obegriplig” utveckling, anser folkpartiet, som nu vill se en ”storsatsning” på svenska och på läsning av svensk skönlitteratur.

Jan Björklund ser två uppenbara fördelar med en litterär kanon:

Den ena är att vi levandegör vårt kulturarv för den uppväxande generationen. Den andra är att det bidrar att öka fokus på läsning. Båda sakerna är mycket viktiga.

Herregud, att man blir kallad rasist för att man tycker att ungarna i skolan ska läsa Selma Lagerlöf. Vad har vi för debattklimat i Sverige? Det är en vanföreställning att man skulle vara mer tolerant om man utplånar sin egen kultur.

Märkvärdigt att Björklund under sina två perioder som högste utbildningsansvarige inte lyckade få sin vilja igenom i en sådan småsak som en lista över rekommenderad svensk litteratur. Det beror troligen på ett förhållande som jag länge tjatat om men som tycks ha blivit mer uppenbart efter regeringsbytet i år. Regeringen trodde nog att hela paradigmskiftet var klart när valet var vunnet. I själva verket var det först därefter som regeringen kommer i clinch med de verkliga motståndarna, alla de som är vana att administrera ett väl inarbetat system och inte har lust att ändra något om det inte gynnar dem.

Google loggar 42 800 träffar på ”litterär kanon” så det finns fördjupningsmaterial för den som önskar. Det föreslås nästan hur många upplägg av en svensk kulturkanon som helst. Entusiastiska litteraturälskare som inte ens verkar få statsbidrag lägger ändå fram synpunkter. Sveriges författarförbund blir förskräckt vid tanken att staten ska utforma en kanon som skulle kunna användas för medborgartester och genomför ett upprop mot ett sådant missbruk av den svenska litteraturen. En del föreslår att den svenska kanon ska omfatta hela den litterära världshistorien.

Det har nu gått sexton år sedan Folkpartiet blåste liv i ärendet och det har inte blivit något etablerad litterär kanon. Det beror på att ingen har makt att bestämma. Inte ens när Jag Björklund var skolminister lyckades han trots sin position och trots de statliga miljarderna.

Det är osannolikt att någon annan lyckas. Det enda litterära kanon Sverige har haft var ett 1800-talsprojekt om 26 band där Karl Otto Bonnier (bilden) var initiativtagare och finansiär. Jag tror inte vi numera har några rika privatintressenter som är tillräckligt nationellt eller i varje fall litterärt orienterade för att engagera sig i en modern variant av projektet.