Min farbror Gunnar var chef för Volvo. Han blev så småningom allmänt erkänd och aktad för att företaget under hans ledning skördat oanade internationella framgångar och blivit ett levande bevis för överlägsenheten hos den svenska samhällsmodellen. Jag var en ambitiös student på Handelshögskolan där man fick studera avancerade amerikanska läroböcker om olika managementteorier som ibland behövde uttryckas i matematiska formler för att bli helt glasklara för oss stjärnögda studenter.

En gång begärde jag besked direkt från hästens mun och frågade farbror Gunnar om vilken managementfilosofi han tillämpade som företagsledare. Han verkade bli ställd av frågan, hummade en liten stund, tog pipan ur munnen och sa ”det är väl det vanliga med piska och morot”.

Hans piskor var inte att leka med. När han skällde ut sina medarbetare kunde det höras lång väg. Sådana föreställningar väckte förskräckt respekt hos de underlydande. En sa: ”Han är en djävul, men han är en fan”.

Efter vad jag läst var tidevarvets stora svenska företagsledare ofta av samma skrot och korn. Den överlägset främste av alla tupparna i hönsgården, Marcus Wallenberg, var om möjligt ännu svårare att tas med än min farbror Gunnar som ändå hade ett rejält stycke charm att använda när han behövde ta till morötter.

Vår tid har, verkar det på mig, slutat använda piskor och tror att ledare i stället kan nöja sig med morötter. Alla underlydande – som inte behöver vara anställda på ett företag utan också kan vara klienter i kriminalvården eller elever i mellanstadiet – ska ha en daglig basranson av morötter i form av rutinmässiga komplimanger. (I skolan: ”Åh, ni är så duktig alla ungdomar i klassen!). De som gjort sig förtjänta av lovord får dem i överdriven mängd. (På arbetsförmedling: ”Nu har du verkligen börjat anstränga dig. Förra månaden sökte du två jobb, månaden dessförinnan inget alls. Fortsätt så! Det lovar gott för framtiden”.)

Min försöksvisa poäng är att hela skalan förskjutits. Piskorna är helt enkelt bortplockade ur auktoriteternas verktygslådor och auktoriteternas auktoritet därmed undergrävd. Många anser nog att denna utveckling är fördelaktig för vårt land och dess folk. Den mängd obehag som människorna orsakar varandra minskar när piskorna läggs på hyllan.

Själv är jag inte så säker. Kan farbror Gunnar ha haft fel? Är det i vår historiska era som mänskligheten – och då bara i ett litet antal länder varav Sverige är ett – nått den slutgiltiga grad av civilisation som gör det möjligt för oss att blomstra även utan piskor? Fan tro´t.

Låt mig ta några steg ut i den livsfarliga kvicksand som det innebär att ifrågasätta samhällets käraste föreställningar om sig själv, i detta fall alltså att allt blir bättre om det inte finns några straff. Kanske bör jag framhålla att jag inte förordar offentlig spöslitning på torget för att förebygga anklagelser om att jag lider av patologisk brutalitet, men jag tror inte det hjälper, den som trampar i kvicksand kontrollerar inte själv sitt öde.

Jag tänker till exempel på samhällets förhållningssätt till brottslingar och brottslighet. Utgångspunkten är att vi i Sverige har för mycket brottslighet (ja, ja, jag vet att vissa länder har högre brottslighet men man kan ändå med rätta mena att den svenska brottsligheten är för hög). Det finns, vad jag kan förstå, två teoretiska huvudspår vad gäller behandlingen av brottslingar. Det ena huvudspåret är vård och det andra är bestraffning (vilket motsvarar morot respektive piska). På samma vis som vi har lagt piskorna på hyllan så har vi på det hela taget slutat använda målmedveten bestraffning som verktyg att bekämpa brottsligheten.

Visst talas det om straff inom svensk juridik men det är ett begrepp som kommit att blivit så påverkat av den totalt annorlunda påföljden vård, i det här fallet kriminalvård, att det förlorat sin ursprungliga karaktär. Kriminalvården vill att klienterna, de före detta fångarna, ska trivas, inte att de ska känna sig bestraffade. Det tidigare syftet med straffet var att orsaka den dömde så mycket obehag och förtret av olika slag att bara medvetenheten om denna påföljd skulle förmå honom att tänka efter flera gånger innan han begick något brott över huvud taget. Det allmänpreventiva syftet var att inte bara den brottsling som redan debuterat i yrket skulle få en anledning att hålla sig i skinnet utan att alla samhällsmedborgare skulle hejda sig vid blotta tanken på de otrevligheter som en dom skulle kunna medföra.

Utan att veta något säkert om förhållandena på svenska fängelser förmodar jag att fångarna knappast utsätts för någon straffliknande behandling. Jag tror att tillvaron för de dömda är rimligt behaglig med eget rum, bekväm säng, TV, god mat, hyggliga rekreationsmöjligheter och rätt till studier eller annan meningsfull daglig sysselsättning. Jag tror inte att det är något som en erfaren brottsling särskilt varnar sina småbrorsor för. Det hade nog inte skadat om potentiella kriminella vore rädda för straffet.

Jag kan förstås ha fel även om jag delvis baserar mina intryck på Kriminalvårdens egna informationsfilmer om trivseln på anstalt. I så fall kanske Kriminalvården kan bjuda mig på ett fängelsebesök så ska jag ärligt berätta om de dömdas levnadsförhållanden.