ANDERS LEION: Sicilianska och svenska erfarenheter 

Sicilien har invaderats av eller styrts mer direkt av greker, kartager, romare vandaler, bysantiner, muslimer, normander, tyskar, spanjorer, fransmän och sedan 1861 varit en del av Italien (med viss autonomi). I Leoparden skildras hur samhället förändras under enandet, utifrån en blåögd (normanderna) adelsmans perspektiv. 

Någon egen stat har man aldrig haft. De härskande har setts som varande utan legitimitet och endast stödda av egen vapenmakt. 

De inre förhållandena har härskarna inte varit intresserade av, inte heller det Italien som tvang Sicilien att ansluta sig till den enade staten. 

Också det enade Italiens centrala makt var alltså länge ointresserad av förhållandena på ön. 

Den brottslighet som under århundradena kunnat utveckla sig hade utrymme att ta för sig alltmer. De besuttna kände sig allt mer trängda. 

För att försvara sig och sina tillgångar hyrde därför stora jordägare handaskickliga unga män. De fick vara polis, åklagare och bödlar. De blev alltså mycket effektiva. Snart ville fler betala för att vara skyddade. Andra ville inte betala för skyddet, men tvangs att göra det. 

De som stod för skyddet upptäckte att de kunde tjäna mer genom att tvinga in alltfler i systemet. En mäktig, genom hela samhället vertikalt gående maktapparat, maffian, hade fötts. 

Med hundratusentals utvandrare från Sicilien spred sig maffian norrut och över till Amerika. 

Sverige har åtminstone sedan Gustaf Vasa haft en stark, centraliserad stat med fullständigt våldsmonopol. Det har inte funnits utrymme för framväxten av en annan, från staten fristående och mot staten fientlig våldsapparat. 

Det håller nu på att ändra sig. Staten och dess våldsmonopol har blivit alltmer frånvarande i vissa svenska områden. Självklart etablerar sig andra maktapparater och bygger sitt eget våldsmonopol i dessa s.k. utsatta områden. 

Hur har detta varit möjligt? Det har skett därför att politiker i sin strävan att framstå som det godas tillskyndare vägrat se verkligheten i Sverige, på samma sätt som de vägrat att se de verkliga effekterna av biståndet till andra länder. Det utifrån den rådande ideologin önskade tillståndet har skymt förståelsen av det verkliga. De romantiska politikerna har varit så förtjusta i sin spökskapelse att de inte velat se verkligheten. 

De invandrare som tagit makten i de utsatta områdena tackar och tar emot. De ser också till att berika sig på den välfärdsstat de inte har någon samhörighet med. De är lojala mot klanen, på samma sätt som de lytt klanen i de länder de kommer ifrån. Staten ser de som en allmänning att fritt ta för sig från. 

Svenskar som inte förblindats av sin inbilskhet, det vill säga av sin tro om att kunna styra också dessa människor, skall vara tacksamma över de skjutningar och det med dessa förenade våld som blivit allt mer vanliga. 

De avslöjar brutalt och obönhörligt hur missriktad, misslyckad och förljugen den förda politiken varit. 

Ändå har inte romantikerna ännu sett ljuset i sitt mörker. En vanlig idé för att komma till rätta med förortsvåldet är förslag om fler ungdomsgårdar, trots att de ungdomar som hänger på dessa är mer brottsbelastade än andra. 

Det är smärtsamt att se verkligheten och det man ställt till med. 

Anders Leion