En del bedömare har redan mindre än tre månader efter septembervalet börjat räkna med att den nya regeringen ska misslyckas. En del av dessa bedömare, exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, ser fram emot ett sådant misslyckande eftersom ”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land”. Andra bedömare, jag till exempel, tror att regeringen vill göra Sverige till ett bättre land. Problemet, fruktar jag, är att regeringen underlåtit att tillräckligt noggrant förbereda sig för den utdragna batalj som det planerade paradigmskiftet kommer att kräva. I sista hand beror denna uraktlåtenhet på att regeringen (och praktiskt taget alla andra som håller sig med uppfattningar om samhället) inte begripit vilka som är skiftets fiender.

Så länge som dagens samhällsfilosofer och andra medborgare tänkt på samhället har den gängse teorin varit den som Karl Marx hittade på, nämligen att den politiska huvudmotsättningen gått, precis som Marx sa, mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan högern och vänstern, mellan borgerliga och socialister, tre alternativa benämningar på samma konflikt. Fram till något visst historiskt skede, kanske 1970-talet, var denna analys på det hela taget korrekt (så korrekt som utsagor om samhället någonsin blir; själv tror jag aldrig man kan nå högre än sjuttiofem eller möjligen åttio procent vilket trots allt är storslaget med tanke på hur mycket det svamlas i samhällsdebatten).

Ungefär då rubbades samhällsfilosofernas cirklar. De flesta märkte inget medan några började söka efter andra formativa sprickor i samhället som bättre än Marx etthundrafemtioåriga teori kunde förklara var den viktigaste konflikten gick. Men de flesta brydde sig inte ens om frågan. De insåg inte varför inte Marx gamla analys, som hållit så bra i halvtannat sekel, inte kunde duga ett tag till. De politiska partierna indelade sig i två lag, det borgerliga och det socialistiska, eller hur? Varför krångla till detta uppenbara i onödan?

Denna fråga har jag åtskilliga gånger utan särskild framgång försökt att förklara exempelvis för anhängare av de borgerliga partierna. Men plötsligt, på någon månad, skingras molnen för dem som levde kvar i det marxska töcknet och det visar sig att ”borgarnas” politiska huvudfiende inte alls var ”socialisterna”. I valet fick ”socialisterna” stryk av ”borgarna” men nästan genast stod det klart att det inte var i riksdagsvalet som avgörandet fälldes i frågan vem som skulle utöva den politiska makten i riket. Den omständighet som ställde detta i blixtbelysning var Tidöavtalet.

Tidöavtalet är en sextiotvåsidig skiss över det paradigmskifte som den nya regeringen hade tänkt att genomföra för förnyelsen av Sverige. Märkvärdigt nog kom protesterna mot ”borgarnas” förslag inte från ”socialisterna” som samhällsfilosoferna trodde var huvudfienden. Till allas förvåning visade sig Magdalena Andersson ganska positiv till flera av de förslag till uppstramning av migrationspolitiken som regeringen presenterade. Och det var inte bara fienden som alltid var fienden utan också allierade som inte alltid var allierade. Flera regeringsledamöter visade sig ogilla det Tidöavtal som partierna gemensamt mejslat fram för att ha som gemensamt rättesnöre för mandatperioden, se sjukvårdsminister Acko Ankarberg som ångrade sig avseende Tidöförslaget om minskat antal tolktimmar för migranter.

Den 21 november gör sig Dagens Nyheters ledarsida till tolk för de samhällskrafter som är regeringens verkliga motståndare. De sitter inte i riksdagen och har ingen särskild partitillhörighet. Deras inflytande kommer sig inte av att de kontrollerar betydelsefulla samhälleliga institutioner utan av att de utgör en informell gemenskap av likasinnade samt att deras tänkande dominerar nationens intellektuella liv. Det står inget direkt om dem i regeringsformen men eftersom politikerna där – i 1 kap. 2 § – uppdras att bygga ett heltäckande välfärdssystem kan man räkna ut att det behövs arméer av tjänstemän för att bemanna systemet. Dessa samhällskrafter utgör den verkliga oppositionen mot paradigmskiftarna. Deras ideologi är den politiska korrektheten och vid sidan av denna har de den egenskapen gemensamt att de försörjs av politikernas skatteintäkter. (Därför ryser de och snörper på munnen om man föreslår en diskussion av Leif Östlings fråga om vad fan man får för sina skatter. Man får deras lön, såklart. Sådant pratar man inte om i belevade sällskap.)

Enligt Tidöavtalet ska kommuner och myndigheter vara skyldiga att informera Polisen och Migrationsverket om personer som illegalt befinner sig i Sverige. Åtskilliga yrkesgrupper vill inte göra det och ska enligt tidningen slippa följa en sådan lag. Dit hör ”skolpersonal, lärarfacken, Lärarnas yrkesetiska råd, Fackförbundet DIK, läkare och sjuksköterskor, vårdpersonal, bibliotekarier”, kort sagt ”välfärdsarbetare” som betraktar ”civil olydnad som en tänkbar utväg”.

Välfärdssystemets och politikerväldets intressenter är ett politiskt parti som inte är ett parti utan mer som den humanitära stormaktens gemenskap. De finns i alla partier, alla tidningar och alla myndigheter. Sympatisörerna behöver inte följa demokratins regelverk. Gemensamma frågor behöver inte avgöras i val. Civil olydnad kan vara en alternativ utväg.