BITTE ASSARMO: Religiösa fanatiker på en motorväg nära dig

”Jag var jätterädd för att någon skulle skada mig eller för att jag skulle dö. Jag var jätterädd att någon skulle tappa det. En bilist skulle tappa det och köra över mig eller någon av de andra.”

Det säger Extinction Rebellion-aktivisten Tina, som sysslar med att slå sig ner på motorvägar i rusningstrafik i syfte att hindra människor från att ta sig till och från sina jobb. I Svenska Dagbladets podd Blenda utmålas hon som en hjältinna, vars upphöjda mål står över andra människors rätt till en fungerande vardag. Men det är inte hon som är utsatt när hon parkerar ändan på motorvägen. Det är bilisterna som är utsatta, inte bara för hennes allmänt osympatiska arrogans utan också för risken att bli involverade i en olycka som de inte är skuld till.

I podden får vi möta hjältinnan Tina såväl som hjälten Pontus. De är båda djupt troende och därmed också fullkomligt övertygade om att de besitter Sanningen med stort S. Dessutom lider de svårt av ångest över att de tvingas leva så farligt. De vill ju rädda världen, men den grymma världen förstår dem inte! De blir ”mest utskällda och avskydda som tack. Deras familjemedlemmar drar sig undan och de känner rädsla för sina liv.”

Hallegosingen då. Men det är klart, väljer man att sätta sig på en motorväg mitt i rusningstrafiken kan det nog finnas fog för rädslan. Dock inte för att bilister ”tappar det” särskilt ofta utan främst för att det tenderar att ske olyckor om folk ger sig ut på stora vägar. Det är bland annat därför det är olagligt för gående att vistas på motorvägar, men Tina och Pontus är ju så rättfärdiga att de inte behöver bry sig om sådana petitesser som lagstiftningen. Men vad skulle hända om någons bromsar plötsligt skulle sluta fungera, när Tina sitter där och värnar klimatet? Vad skulle det göra med en bilist att ofrivilligt orsaka en annan människa skada eller till och med död?

Det bryr sig inte Tina om. Hon har ju rätt. Bilisterna har fel. Dessutom finns det bilister som har spottat på henne när hon hindrat dem från att ta sig fram. Vilket hat de ger uttryck för – och vilken ångest hon får! Att hon själv fyrat av den värsta spottloskan först, genom att hindra trafiken, har hon givetvis inte en tanke på.

Hemma hos Pontus får lyssnaren ta del av hur han ringer tingsrätten för att få sin dom efter ”en uppmärksammad aktion”. Trebarnspappan har nämligen sagt upp sig från jobbet som mellanchef för att på heltid ägna sig åt viktiga ting som att hindra flygplan från att lyfta. Lovvärt värre!

”Jösses”, sa en av mina väninnor. ”Jag hoppas att han inte tänker sig att mina skattepengar ska försörja honom och ungarna nu när han slutat jobba.”

Jag förstår hennes oro, men är ganska säker på att Pontus har lagt undan tillräckligt mycket pengar för att klara sin och barnens försörjning åtminstone en tid framöver – klimataktivister brukar man ju främst hitta bland samhällets mer välbeställda grupper. Om pengarna börjar sina lämnar han sannolikt klimatkyrkan, åtminstone för en tid, och hittar en ny chefstjänst där han kan luta sig tillbaka.

Däremot ligger han, liksom Tina, förstås samhället till last i andra avseenden. Alla deras olagliga aktioner kommer på ett eller annat sätt att läggas på våra skattsedlar, antingen det handlar om kostnaden för vandalisering eller om kostnader för rättegångar och eventuella straff. Om Pontus och Tina skulle hamna i fängelse är det inte de själva som kommer att få betala de dryga 3000 som varje intagen kostar per dag – det får skattebetalarna stå för.

Samma dag läser jag om en Malmöbo som fått sina bildäck utsatta för sabotage när hon skulle till sitt jobb inom vården. Bakom sabotaget låg aktivistgruppen Tyre Extinguishers som även tidigare saboterat bildäck för vanliga knegare. De är lika fanatiskt religiösa som Extinction Rebellion och lappar saboterade bilar med självrättfärdiga floskler.

”Att köra runt i stadsområden med ditt massiva fordon har enorma konsekvenser” står det på lapparna.

Det får alltså knegaren – som behöver bilen för att ta sig till jobbet – höra av folk som driver runt i stadsområden med massiv hybris.

Att klimataktivismen främst attraherar privilegierade människor med för mycket tid och resurser till sitt förfogande råder det ingen tvekan om. Vanliga knegare har varken råd eller tid att sabotera för sina medmänniskor – de måste jobba för sin försörjning. Det behöver uppenbarligen inte klimataktivisterna.

Bild: Skärmdump, Svenska Dagbladet

Bitte Assarmo