BIRGITTA SPARF: Behöver vi fler dialogpoliser?

Under sin tid som länspolismästare i Stockholms län, 2003-2012, strök Carin Götblad de gängkriminella ute i orten medhårs. De skulle bemötas med respekt och vad hon kallade ”humor”. För att därigenom, med mjuk och kvinnlig list, lockas bort från brottets bana.

Götblad ville se väldigt många fler poliser med rötter i orten. Därför tog hon till sig de kriminellas hatiska öknamn för polisen; ”Aina”, och lät måla en polisbil med tillmälet inför festivalen Ung 08 i Stockholm år 2011.

Genom hennes skojfriska kampanj skulle de kriminella ortendräggen bli så nyfikna på polisyrket att de omedelbart lade becknarväskan, knarket och miljonerna på hyllan. För att istället utbilda sig till poliser och därefter, med liv och lust, börja jaga sina gamla langarkompisar och vapenbröder ute i Tensta/Rinkeby med batong för att försvara den svenska rättvisan.

Jag vet inte exakt när som polisen bytte strategi. Alltså när de övergick från att bekämpa brott och utöva sitt våldsmonopol till att ”skapa förtroende” och ”bygga relationer”. Företrädesvis med de gängkriminella och deras svans i utanförskapsområdena. Detta har skett gradvis.

Men jag tror mig veta att det skett genom kvinnliga polischefer som Götblad, med deras syn på konfliktlösning genom psykobabbel. Kan alla bara börja prata med varandra och skapa en ”dialog” så löser sig allt till det bästa.

Den svenska vekheten och undfallenheten har växt inom poliskåren, genom direktiv uppifrån. Resultatet ser vi idag. Vi har fått en polismakt som till varje pris vill undvika varje form av konflikt, som vid de våldsamma Koranupploppen i påskas.

Detta är absolut ingen kritik av alla våra modiga poliser i yttre tjänst. De är lika frustrerade som vi vanliga dödliga. De hindras av sina befäl, ofta kvinnliga, från att ingripa hårt och resolut. Istället beordras de att retirera, under dödlig stenkastning, och får stå och se på hur deras skadade kollegor flyr för livet och deras polisfordon vandaliseras och sätts i brand.

Götblads idéer om att till varje pris rekrytera nya poliser från utanförskapsområdena har resulterat i att polishögskolorna i flera omgångar har sänkt sina intagningskrav, bland annat gällande begåvningspoäng. Vilket har lett till att nya poliser släpps igenom utbildningen utan att de kan tanka en polisbil, inte kan skriva en rapport på begriplig svenska och kallar misstänkta för ”horungar”.

Numera är ”Dialogpolis” en vedertagen yrkestitel inom polismyndigheten. Polismyndighetens egen kryptiska beskrivning av vad dialogpolisens uppdrag går ut på lyder bland annat så här:

”Dialogpolisen ingår i ett koncept i arbete med folksamlingar som kallas för särskild polistaktik. Grunden i särskild polistaktik består av fyra konfliktreducerande principer:

– kunskap

– underlättande

– kommunikation

– differentiering.”

Man kan fråga sig hur många fler ”konfliktreducerande” poliser vi egentligen behöver. Det kanske vore bättre om polisen fick återgå till sitt egentliga uppdrag; att bekämpa brott och utöva sitt våldsmonopol. Och sätta hårt mot hårt. Det är åtminstone vad jag tror.

Birgitta Sparf