Den mänskliga intelligensens betydelse för samhällenas utveckling är en het potatis. Vem som helst kan fatta, tror jag i alla fall, att framåtskridandet sker enklare och snabbare där folk har en högre genomsnittlig intelligenskvot. Begåvade människor har en vaknare och snabbare blick och kan därför lättare än de mer trögtänkta upptäcka och exploatera de möjligheter som tillvaron uppenbarar. Jag skulle gå så långt som till att på prov påstå att mängden nyttiggjorda innovationer är en ganska direkt funktion av deras samhällens genomsnittliga IQ.

Men lika väl som detta är, eller borde vara, allmänt bekant så retar det många människor eftersom hypotesen, om den är korrekt, tycks döma exempelvis somalier, som överlag visar svaga resultat i intelligenstester, till permanent underutveckling. Även människor som inte låter sig uppröras av vetenskapliga undersökningar kan känna rasistvarningar inför den näraliggande slutsatsen att det olika folkgrupper kanske, trots att man inte gillar tanken, faktiskt är medfött olika till förståndet.

Det finns, kort sagt, en konflikt mellan en möjligen vetenskaplig hypotes och de känslor denna hypotes väcker och eftersom folk inte gillar konflikter undviker samhället att förhålla sig till detta besvärande ämne. Vi pratar ogärna om det. Vi bordlägger just den frågan och går till nästa punkt på dagordningen vilket naturligtvis känns som en sorts fusk.

Kanske kan vi på den här punkten lära oss något användbart från islams historia åtminstone som den presenteras av diplomaten Ingmar Karlsson, flerfaldig författare av gedigna böcker om religionen och av vissa hållen för muslimapologet. Jag, som bara läst hans bok Arvet från Bagdad, blir i varje fall imponerad över hans djupa sakkunskap om den muslimska världen och framför allt hans övertygande analys av varför det över några sekler gick åt pipan med den högkultur som utvecklades från profetens tid fram till en bit in på tusentalet.

Analysen är enkel och förefaller mig relevant för att förstå somaliernas öde utan också den plågsamma dekadens som västerlandet, kanske särskilt Sverige numera genomgår. Det handlar i all enkelhet om något man redan visste, nämligen i vilken utsträckning det fria men likväl disciplinerade tänkandet får spelrum och uppmuntras. Först blomstrade islam, skriver Karlsson:

Under islams första fyra århundraden fördes en livlig diskussion om legala frågor som gav upphov till olika rättsskolor. En viktig princip i dessa diskussioner var ijtihad, kritiskt och oberoende tänkande och nödvändigheten att anpassa den heliga texten till utvecklingen i samhället.

Sedan vände islam på klacken:

Mot slutet av 1000-talet såg auktoritära sunnitiska härskare detta som ett växande problem och ”porten till ijtihad” stängdes. Alla juridiska frågor ansågs då redan ha fått sina svar och den heliga texten fick inte längre om- och nytolkas, med en förstening av det intellektuella klimatet som följd.

På den vägen är det om jag förstår Karlsson rätt. Trots fläckar av framsteg råder ett auktoritärt mörker i den muslimska världen. Det skrivs knappt några vetenskapliga avhandlingar vid dess universitet och det översätts häpnadsväckande få böcker till och från arabiskan. Här råder självvald kulturell isolering.

Min slutsats är enligt min egen uppfattning både slagkraftig och banal. Om muslimer – eller vilket folk som helst – under ett antal sekel avråds från –  eller tvingas – att inte använda hjärnan så sätter det spår som troligen avslöjas i samband med IQ-tester. Hjärnan är nämligen som alla andra delar av kroppen: den måste tränas för att hållas i trim. Tänk dig en löparbana som är full av mästrande funktionärer som förhindrar dig att ta ut stegen och i stället äta gräddbakelser och att detta får pågå i århundraden. Resultatet blir ett folk som knappt kan röra sig och motsvarande gäller förståndet för ett folk som inte tillåts att tänka.

Själv bryr jag mig inte så mycket om muslimerna och somalierna men jag kan inte låta bli att bekymra mig om Sverige ty det politiskt korrekta tänkandet, förefaller det mig, utsätter svenska folket för ett intellektuellt förtryck som troligen inte står det muslimska efter. Att Sverige fortfarande är överlägset beror inte på att PK-isterna inte jobbar lika hårt som de muslimska självförtryckarna utan bara på att de inte haft tillräcklig tid på sig att förgöra våra hjärnor.

Alla PK-idéer går nämligen ut på att förneka de uppfattningar som förnuftet och erfarenheterna sedan urminnes tid har mejslat fram. Uppfostrar man barn, djur och brottslingar med både piska och morot? Nej, det räcker med morot och funkar det inte så ger man dem ännu fler morötter. Om åtalseftergifter inte stoppar brottslingens karriär måste han få fler åtalseftergifter. Finns det två kön, nämligen man och kvinna? Nej, det finns hur många som helst och om det inte märks i verkligheten så kan missförhållandet rättas till med kirurghjälp. Är vissa människor mer musikaliska än andra? Nej, de frambringar bara olika slags ljud som alla är lika mycket värda. Underlättar det undervisningen om en lärare som begriper sig på ämnet förklarar för en elev som inte förstått något? Nej, undervisning går fortare om eleven forskar på egen hand och då händelsevis upptäcker exempelvis Pythagoras sats och Arkimedes princip utan hjälp av någon tidigare insatt person. Och tänk vad mycket tid samhället skulle kunna spara om eleverna själva fick tänka ut böjningen av starka franska verb.