PATRIK ENGELLAU: Intresset ljuger inte

När Tidö-avtalet publicerade i mitten av oktober framförde jag tesen att avtalet kommit till på så sätt att statsminister Kristersson, som är en hygglig kille, för att undvika besvärande konflikter bad varje regeringsparti göra en önskelista på tio, femton sidor. Sedan häftade han ihop partilistorna och vips hade Sverige ett Tidö-avtal som alla var nöjda med – åtminstone tills de hade läst vad de andra regeringspartierna önskat sig.

Det började med att sjukvårdsminister Ankarberg upptäckte att hon möjligen sig själv ovetandes hade avtalat om att skära ned antalet kostnadsfria tolktimmar för invandrare. Om hon gjorde upptäckten själv eller blev uppmärksammad på ärendet av dess huvudsakliga intressenter – till exempel tolkarna själva som skulle förlora intäkter om reformen inte stoppades i tid och alla funktionärer inom välfärdskomplexet som skulle tvingas be de somaliska mammorna att ta med sina svensktalande barn för att tolka – är oklart. Men i takt med att fler och fler av välfärdssystemets tongivande aktörer blev varse vilka reformer Tidö-partierna eventuellt – i varje fall tills de blivit medvetna om misshuggen – ansåg sig ha kommit överens om så började ett dovt muller från systemförsvaret höras över landet. Observera att motståndet inte kommer från den partipolitiska oppositionen. Magdalena Andersson har inte framfört några särskilt starka invändningar. Motståndarna är i stället de som lever av och i det välfärdssystem som Tidö-avtalet försöker sanera.

En tidigare kanske oupptäckt Tidö-reform som i dagarna gör starka nationella intressen chockerade är att åtgärder ska vidtas mot vissa lagbrytare i hopp om att de ska förmås att göra uppehåll i sin brottsliga verksamhet. Det handlar om utlänningar som utan tillstånd befinner sig i Sverige. ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd” står det i Tidö-avtalet och för att ingen ska kunna missförstå vad detta betyder så upprepas budskapet i den efterföljande meningen: ”Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige”. För att ingen ska missta sig på innebörden i regeringens avsikter förtydligas saken ytterligare i nästa mening: ”Genom informationsplikten ska möjligheterna att leva i landet utan tillstånd försvåras”.

Vem som helst borde kunna förstå och sympatisera med avsikterna bakom reformen. Den som fick sin bostad ockuperad av objudna gäster skulle säkert ta anstöt och, om det blev nödvändigt, begära det statliga våldsmonopolets engagemang för att avlägsna besökarna. Men för det välfärdsindustriella komplexets funktionärer gäller inte denna, som man kanske hade trott, allmängiltiga logik. Enligt Svenska Dagbladet den 30 november innebär förslaget, ”om det blir verklighet”, att socialsekreterare, bibliotekarier och lärare ”kan behöva anmäla att en person är papperslös”. Det är egentligen inte så svårt att begripa ty för befattningshavare som dessa är de papperslösa livets dagliga bröd. Tillsammans med komplexets övriga klienter är de papperslösa själva underlaget för komplexets existens. Anmälan av papperslösa kan leda till utvisning och utvisning betyder att kundunderlaget minskar. En fackordförande förklarar att ”socialtjänsten finns för att stötta människor. Om nu socialtjänsten uppfattas som repressiv eller någon som angiver, finns risken att tilliten försvinner och förtroendet urholkas”. Då sviktar kundunderlaget.

Såklart att befattningshavarna värnar sig mot en sådan utveckling. Därför har de bildat föreningen Fackligt center för papperslösa (FCFP). Nej, jag skojar inte, föreningen har till och med en hemsida. Någon kunde ha trott att föreningens medlemmar skulle bestå av aktivistiska papperslösa som i svensk folkrörelseanda hade organiserat sig för att värna om sina mänskliga rättigheter såsom till exempel att få dispens från regeln att brottslighet ska betraktas som brottslig. Men medlemmarna är inte ett antal papperslösa utan LO, TCO, Akademikerförbundet SSR, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Facket för Skogs, Trä och Grafisk bransch, Handels, Hotel och restaurangfacket, IF Metall, Journalistförbundet, Kommunal, Livs, Målareförbundet, Seko, ST, Transport, Unionen, Vision och Vårdförbundet. ”Fackförbundet Vision”, skriver SvD, ”organiserar omkring 200 000 medlemmar, varav många som arbetar inom socialtjänsten.”

Ordföranden i FCFP anser att denna Tidö-reform är ”förfärlig” och att det är ”inhumant… att de [troligen menar han regeringen; PE:s anmärkning] försöker demonisera och kriminalisera invandrare”. Folk som bryter mot lagen ska enligt detta tänkande inte betraktas som lagbrytare. De ska inte behandlas enligt lag, det vill säga för det mesta utvisas, utan de ska omhändertas och vårdas exempelvis av medlemmarna i det tjugotal fackförbund som gemensamt bildat FCFP för att främja humanism, mänskliga rättigheter och en trygg framtid för det välfärdsindustriella komplexet vilket egentligen är samma sak.

Tidö-avtalet och dess öde blir troligen en formativ händelse i svensk historia ungefär som skotten i Ådalen var nära att bli och Saltsjöbadsavtalet faktiskt blev. Jag undrar om regeringspartierna har förstått vad de gett sig in i. Sjukvårdsminister Ankarberg fick ångest när hon begrep vad hon avtalat. Den här gången är det migrationsminister Maria Malmer Stenergard som får kalla fötter. Ska hon stå upp för lagen och det avtal hennes parti har ingått eller ska hon vika sig för det välfärdsindustriella komplexets intressen? Tills vidare tycks hon ångra sin beslutsamhet och förskjuta saken till en utredning, det säkraste sättet att slippa fatta beslut: ”Exakt hur detta ska utformas ska nu utredas noggrant och vi återkommer med besked om utformning längre fram. Jag varken kan eller vill föregå det”.

Risken är Tidö-avtalet kommer att förvandlas till några hundra ändlösa utredningar.

Patrik Engellau