Det är sedan länge en populär syssla bland människor i landsbygderna, och de mindre städerna, att driva med stockholmare när snökaoset slår till. Det spelar liksom ingen roll om det kommer en halvmeter snö på en eftermiddag – när Stockholmstrafiken står still beror det, enligt landets alla besserwissrar, på att stockholmarna är så bortskämda och dåligt förberedda. För att bevisa den tesen intervjuar medierna gärna pensionerade plogförare från Norrbotten, som ges utrymme att hånskratta åt trafikkaoset i Stockholm samtidigt som de förklarar att det minsann aldrig blir kaos norr om Dalälven.

Det är givetvis struntprat. Det blir samma snökaos även i andra delar av landet. Men det är klart att det är betydligt enklare att ploga och snöröja på orter som bara har en bråkdel av det invånarantal, gator och antal busslinjer, som huvudstaden har. Det kan ett barn räkna ut.

På grund av de här djupt rotade, och av medierna understödda, myterna om stockholmarnas handfallenhet inför ”lite snö” möts man ständigt av samma hånfulla spyor varenda gång den första snön kommer. Och det spelar ingen roll att det snöar oavbrutet i ett par dagar och så mycket att det knäcker både hustak och stora, starka tallar. Kommer det snö i Stockholm är det alltid bara ”lite snö”, hur mycket det än är.

Bland det allra dummaste jag läst hittills i år är en krönika i Svenska Dagbladet, signerad Axel Andén. Han tar sig inte bara för att håna stockholmarna i största allmänhet utan är dessutom trendkänslig nog att skylla kaoset på den ”bilburne mannen”. Det är lika förutsägbart som patetiskt, men jag förmodar att det renderar åtminstone en liten stjärna i boken för flirten med den moderna feminismen och den, för politiskt korrekta skribenter, närmast obligatoriska kritiken mot bilkörande män.

”Stockholmsmannen tror att han klarar sig själv, men är varken rustad med vinterdäck eller spade. När staden drabbas av snöoväder blir det uppenbart att han är systemets svagaste länk.”

På vilket sätt detta blir uppenbart kan han naturligtvis inte ge några hållbara argument för, eftersom det inte är sant. Allt han har att komma med är att bilburna män i Stockholm är allmänt inkompetenta, särskilt i snökaos och hans teori lyder som följer:

”Inget trafiksystem är starkare än sin svagaste länk, och Stockholms­trafikens svagaste länk är den bilburna Stockholms­mannen. Storstads­mannen tror att han klarar sig själv, men då han inte har någon erfarenhet av att göra det har han heller ingen aning om hur det går till. Så han väljer bilen och sladdar ut på sina sommardäck, stressad och sur, och drar på så slasket stänker över oskyddade medtrafikanter.”

Man kan undra var någonstans Axel Andén skaffat dessa erfarenheter, som han så beskäftigt delar med sig av. Han har i alla fall inte gjort det i det Stockholm där jag bott sedan innan han lämnade koltåldern. När jag jämför storstadsmännen med landsbygdsmännen i Värmland, där jag växte upp, ser jag ingen som helst skillnad när det gäller kapacitet och förmåga att lösa problem, snö eller ej. Men det är egentligen inte storstadsmännens snökompetens han vill åt – utan storstadsmän i största allmänhet. Det blir uppenbart när han fortsätter:

”Storstadsmannen i bil tror att han klarar sig själv, trots att hans färdsätt kräver extremt mycket samhällsservice: gatorna, trafikljusen, plogningen, parkeringsplatserna på stadens mark, allt det som han tar för givet, är sådant som samhället förser honom med, men han ser det inte, för honom är det lika självklart som den luft han förorenar.”

Axel Andén tycker nog att det där är väldigt snitsigt formulerat, men det är så urbota dumt att man känner medlidande med honom. Hur i hela friden kan han ha den blekaste aning om vad ”storstadsmannen i bil” tror, tänker och tycker?

Dessutom är det ingen som ”förser” männen i storstäderna med gator, trafikljus och allt vad han räknar upp. All den samhällsservice som storstadsmannen åtnjuter har han betalat för själv, via skattsedeln, biltullar, parkeringskostnader och andra avgifter. Han har inte mer att be om ursäkt för än landsbygdsmannen.

Det har för övrigt inte storstadskvinnan heller. Men oss nämner inte Axel Andén. Vi kanske inte räknas? Annars borde det vara allmänt känt, även för en skribent från Norrbotten, att kvinnor får ta körkort i det här landet och att vi inte enbart är ute och kör bil på torra sommarvägar.

Sen kommer förstås det obligatoriska skrävlet om hur fantastiskt väl allt sköts i Norrbotten, där han själv växte upp:

”Jag kan bara minnas ett tillfälle när allt stod stilla i Norrbotten. Det var 1999 när temperaturen kröp ner under 40 grader. Vår bil var den enda som fungerade i området, så mina föräldrar skjutsade runt grannarnas barn dit de skulle. Mig skjutsade de till skolan, men den hade stängt så jag fick promenera hem igen. Jag minns den underliga stämningen, det var helt tyst, ingen vind och ett svagt gult ljus. Som att världen gick på sparlåga. Men det var ingen som stressade upp sig över situationen.”

Det var inte särskilt många stockholmare som stressade upp sig under helgens snöfall heller, såvitt jag kan förstå efter att ha pratat med vänner och bekanta. Nyhetsmedierna däremot – och krönikörer som han själv – gjorde det.

Bortsett från det har Axel Andén antingen ett väldigt dåligt eller ett väldigt selektivt minne, för genom åren har det rapporterats om åtskilliga tillfällen då Norrbotten stannat på grund av snökaos.

2011 orsakade 10 cm blötsnö trafikkaos på de norrbottniska vägarna och i oktober 2020 rapporterades att 15 centimeter snö orsakade trafikstörningar i länet eftersom folk (landsbygdsmän?) inte bytt till vinterdäck i tid.

I januari 2021 ställdes all tågtrafik in på grund av snökaos och så sent som i april i år ställde länstrafiken i Norrbotten in flera turer just på grund av samma orsak. Då föll det 20-30 centimeter snö på kort tid – ungefär som här i Stockholm nu senast, alltså.

Listan kan förstås göras längre. Men har du hört en enda stockholmare håna norrbottningarna för den sakens skull? Nej, inte jag heller.

Axel Andén har i alla fall ett förslag på lösningar för framtida snökaos i Stockholm:

”En lösning kunde vara att varje stockholmare tog en snöskyffel och gick ner och skottade sin gata, men det kommer aldrig att hända. Storstadsmännen kanske bara behöver bli lite bättre på att gilla läget. Eller sluta köra bil.”

Om jag hade en krona för varje stockholmare jag sett som varit ute och skottat sin gata skulle jag inte behöva jobba mer under resten av mitt liv. Så jag tänker helt enkelt så här: Landsbygdsmännen, som Axel Andén, kanske bara behöver bli lite bättre på att göra upp med sina fördomar. Eller sluta snacka skit.