Mohamed Omar I Westminsterpalatset i London på slutet av 1800-talet stod en gång den brittiske premiärministern Gladstone och […]
Kategoriarkiv: Alla skribenter
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I detta […]
Stefan Hedlund
Statsminister Stefan Löfven talar mycket och gärna om betydelsen av att ”ta ansvar för landet”. Han har förvisso inte ensamrätt på detta. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som statsminister minst lika pigg på salvelsefulla utsagor av liknande slag. Men nu är det Löfven som för tillfället huserar i Rosenbad, och som därmed i första hand bör uppmanas att förtydliga om han inser skillnaden mellan yvigt tal om att ta ansvar, och att faktiskt inneha ansvar. Det är nämligen inte riktigt samma sak.
Låt oss gå tillbaka till Stockholm den 6 september 2015, en tid som utmärktes av att en flodvåg av migranter helt okontrollerat sköljde in över vårt land. På Medborgarplatsen hölls en av många manifestationer till stöd för det gemene man då fortfarande kunde förledas att uppfatta som ömkansvärda ”flyktingar”. I denna samling uppträdde Stefan Löfven med det kanske viktigaste talet under sin tid som statsminister.
Han bjöd på en starkt känslosam uppvisning av moraliskt engagemang, och av krav på just ansvarstagande. Flyktingar är människor som alla vi andra, ”men som tvingas fly bomber med sina barn i famnen”. Alla måste ta ansvar. Ingen svensk kommun ”skall kunna smita undan”, och de europeiska länder ”som har sämst politik ska inte komma undan sitt ansvar”. Det hela var förenat med en varm känsla av moralisk överlägsenhet. Mycket snart skulle dock en iskall verklighet börja göra sig påmind.
Patrik Engellau
Signaturen tobbewallin hade en bärande invändning mot (åtminstone en del av) min text Vår tids ångest. Så här skrev jag bland annat:
Min poäng, om det är en poäng, är att politikerväldet förvrider inte bara mentaliteten hos det välfärdsindustriella komplexets klienter, utan hos oss alla. Att klaga och förvänta sig att någon annan ska lösa våra problem blir en allmängiltig mentalitet. Ångest blir normaltillståndet…. Vi blir vilsna och oroliga när pappa och mamma verkar svika oss. Vi inbillar oss att lösningen är att rösta fram nya pappor och mammor. Vi gör allt för att slippa erkänna för oss själva att vi är vuxna.
tobbewallins invändning, om jag fattat den rätt, är att det är politiker (och LO, säger tobbewallin) som lagat dagens soppa och bara politikerna som har verktyg att ta oss ur den. Och varför fegar de ur? frågar sig tobbewallin. Jo, för att förändringar skulle kunna skada LO, svarar han.
Om vi struntar i det där med LO, som jag inte tror har så mycket makt, så har tobbewallin naturligtvis rätt i att lösningen på dagens problem måste gå via en förändrad politik. Och om det är politikerna som måste ändra sig kan det verka irrelevant och kanske vilseledande eller rentav fräckt av mig att skylla tillståndet på medborgarnas mentalitet. Kanske är jag en hemlig agent för motståndarsidan, som någon antytt.
Lennart Bengtsson
President Trump har det inte lätt dessa dagar. Hans förtroendesiffror har sjunkit till 37 procent. Redan vid presidenttillträdet för två månader sedan var siffrorna låga med 45 procent och sannolikt bland de lägsta siffrorna för en amerikansk president under den tid som gallupinstitutens undersökningar har funnits.
Det är emellertid ingenting mot hans förtroendesiffror i Sverige som för någon vecka sedan låg på 20 procent och för kvinnor med vänstersympatier ännu mindre och sannolikt i intervallet 2-5 procent. Så president Trump får glädja sig åt att han inte är ordförande för vänsterns kvinnoförbund för då skulle han ha det vida värre än han har det i dagens USA. Då skulle det verkligen osa katt för presidenten.
Som en avlägset befintlig observatör är det inte lätt att blicka igenom dagens mediala dimmor där vi i allt större utsträckning är utelämnade åt magiska makters manipulation av våra sinnen. Statsministern har gått ut med en allvarlig varning i god tid inför nästa års val att vi kommer att utsättas för den hemskaste och mest utstuderade propaganda skapad av hotfulla och illvilliga främmande makter som vill driva oss att välja fel parti. Vi kan inte ens förlita oss på vårt eget förnuft och vår egen tankeförmåga i en tid då vi kan komma att dränkas av allehanda alternativa sanningar! Hur skall vi kunna motstå detta. Bevara oss Herren Gud inte minst för dagens alla otillförlitliga nätbloggar!
Patrik Engellau
Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:
Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”
Häromdagen fick jag ett hårresande och bekräftande exempel på att Helena nog har rätt. En gammal vän till mig hade sett musikalen The Book of Mormon på China-teatern i Stockholm. Musikalen handlar om hur en grupp amerikanska nyexaminerade och välkammade mormonska predikanter i slips och vita skjortor reser till Afrika för att frälsa afrikanerna för sin lära.
Det går naturligtvis inte som mormonerna tänkt sig. Afrikanerna har en annan inställning till livet. De tycker att kvinnlig omskärelse och terroristdåd är naturliga saker och de begriper precis att man kan fördriva aids genom att ha sex med barn. Musikalens poänger ligger i kollisionen mellan mormonpredikanternas strama protestantiska prydhet och afrikanernas lössläppta och utmanande vidlyftighet. Denna motsättning river ned skrattsalvor och applådåskor. Publiken kan inte få nog av festliga kulturkonflikter och slippriga skämt om känsliga saker.
Patrik Engellau
När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).
Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.
Den andra attityden var statens. Staten fjäskade inte. Den krävde respekt och lydnad. Staten var en auktoritet. Lumpen var sinnebilden för den relation som staten som staten intog gentemot medborgaren. Knappt någon har uttryckt detta mer pregnant än Britt G. Hallqvist:
Översten är van vid lydnad
Han är regementets prydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff
Mohamed Omar
När man läser islams bok, Koranen, upptäcker man ganska snart man att den är full av lån från judiska och kristna källor. Så här står det i Nordisk familjebok:
”Islam innehåller i främsta rummet judiska och därnäst kristna element i förening med religiösa föreställningar, hämtade från parsismen, och ett och annat drag, som direkt härstammar från den fornarabiska hedendomen. Dessa olikartade element utsmyckades av Muhammed med egna tillsatser och sammansmältes sedan till ett helt.”
Detta uppslagsverk har visserligen några år på nacken, men beskrivningen av den islamiska lärans sammansättning är helt korrekt, dessutom tydligt formulerad. Parsismen är ett annat namn för zoroastrismen, persernas forntida religion. Från den fornarabiska, polyteistiska religionen behöll Muhammed en del föreställningar och ritualer, såsom föreställningen om andarna, djinnerna, och ritualerna vid vallfärden till Mecka, som var en helig stad även före islam.
Författare till islamartikeln i Nordisk familjebok är arabisten K. V. Zetterstéen. I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver han bokens sammansättning så här:
”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”
Widar Andersson
Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”
Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat – som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.
Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.
Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.
Patrik Engellau
Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?
En förklaring skulle kunna vara att det faktiskt ligger till just så. Vi anar som aldrig tidigare en skörhet i vårt samhälle, vi förstår plötsligt hur hjälplöst pladdrande våra härskare politikerna är och troligen alltid varit även om vi inte upptäckte det medan allt gick som på räls. Kom ihåg att alla som nu lever bara har egna erfarenheter av perioden sedan andra världskriget, troligen mänsklighetens mest imponerande framgångsperiod. Nu känns det som om förtrollningen är bruten och vi räds framtiden. Vi begriper inte hur det skulle kunna fortsätta så där bra i ytterligare några generationer.
Så kanske det är. I varje fall känns det så när man tänker på Sverige, det troligen mest framtidsutmanade landet i västvärlden. Framtidsutmanade är ett ord som jag just hittat på. Mest framtidsutmanade betyder mest utsatt för risken för oväntade och fundamentala förändringar, mest instabila skulle man också kunna säga. Andra länder har en trögare och stabilare kärna av konservativa medelklassare som utgör nationernas ryggrad medan Sverige har överlämnat hela sitt tänkande och öde till en kår av politiker, som vi nu plötsligt inser inte har en aning om vad de ska göra.
Mohamed Omar
Turkiets president Erdogan vill bli enväldig, ja, en ny sultan. Och liksom tidigare sultaner ser han sig själv som islams försvarare. I ett nytt tal uppmanar han turkar bosatta i Europa att skaffa många barn:
“Skaffa fem barn, inte tre. Ni är Europas framtid”, sade presidenten i ett tal i Eskisehir, söder om Istanbul.
Han ser alltså inte turkarna i Europa som européer. Inte nu och inte i framtiden. Han förutsätter att de europeiska turkarnas barn kommer att bli turkar, inte svenskar, tyskar eller holländare.
I Sverige heter det ju ofta att alla som bor här är svenskar. Det är så våra gamla medier och politiker har sett på det. Men hur tänker invandrarna själva och deras barn? Min erfarenhet är att de flesta invandrare, turkar och araber, såväl som kurder och perser, inte ser på sig själva som svenskar utan har kvar samma etniska identitet som man hade i hemlandet.
Patrik Engellau
Individers personligheter spelar roll, desto större ju mer framskjutna positioner individerna besitter. Det är ett kontroversiellt påstående eftersom det motsäger den allmänna, underförstådda föreställningen att en ann är så god som en ann och att alla människor är lika värda och därför utbytbara.
Jag tror till exempel att ett justitieråds eller överläkares eller en företagsledares personlighet har ett större inflytande på vederbörandes förmåga att hantera sitt jobb än en städares eller löpandebandarbetares (om det finns några kvar). Löpandebandarbetet skapades för övrigt just för att göra det möjligt för företagen att anställa den okunniga och för industrin kulturellt främmande arbetskraft som lämnat jordbruket för att söka sig ett modernt jobb i staden. Själlöst var det också, så det spelade ingen roll hur man tänkte. Där kan vi snacka om ”enkla jobb”.
Men hur ska det vara med politiker? Ska vi leta efter överläkartyper eller utbytbara löpandebandarbetare? Om man frågat Platon hade svaret varit alldeles tydligt. Stater bör ledas av de främsta begåvningarna, sa Platon, dem han kallade filosoferna.
Veterligen har ingen stat följt Platons råd, men det hindrar inte att två frågor i ärendet lämpligen bör ställas: för det första om lämpliga personliga egenskaper för politiker och, för det andra, hur människor med sådana egenskaper ska lockas till politiska uppdrag.
Patrik Engellau
Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom. Men i den portugisisktalande – lusofona – världen är han fortfarande trehundra år efter sin död en stjärna som hyllas för sina bedrifter inom kyrkan, vilket i det här fallet betyder politiken och litteraturen. Diktaren Fernando Pessoa kallade honom ”den portugisiska litteraturens kejsare”.
Vieira blev jesuit i Brasiliens dåvarande huvudstad Salvador de Bahia. Jesuiterna hade ambitionen att dra till sig det intelligentaste och dugligaste som fanns i pojkväg och sedan utbilda dessa begåvade ungdomar till verktyg för Guds sak. En jesuit skulle inte bara bedja och förkovra sig i Bibeln, han skulle också delta i världen och påverka politiken. Att påverka politiken betydde, då liksom nu, att lirka med makthavare samt att övertyga folket. Lobbyism och opinionsbildning heter det numera.
Mohamed Omar
Får man klä sig som man vill överallt? Nej, om du är polis så ska du ha polisuniform. Då representerar man polisen och inget annat.
En kvinna i en islamisk slöja signalerar att hon är muslim. Det är ett påbud i islam att kvinnor ska täcka sitt hår. När man ser slöjan kanske man tänker: vilka andra av islams påbud tycker denna kvinna att det är viktigt att följa?
För det finns ju också regler i islam som säger att en kvinna inte får röra vid en man. Den regeln är minst lika tydlig. Det finns också regler om att döttrar bara får ärva hälften av söner, att en vuxen man får gifta sig med ett barn, att en hustru inte får gå ut utan sin makes tillstånd och att han får aga henne om hon är uppstudsig.
Ja, det finns massor av påbud och regler. Ska jag utgå från att den beslöjade poliskvinnan bara följer påbudet om slöjan, men inga andra? Verkar det sannolikt? Förnuftet säger att om man är så ivrig att lyda islams påbud att man beslöjar sig, trots allt besvär det medför i våra europeiska samhällen, kanske man även är beredd att hålla på de andra delarna av religionen. Men jag föredrar att slippa fundera. En polis är en polis och representerar den svenska staten och ingenting annat. Därför är det tacksamt att EU-domstolen nu har bestämt att arbetsgivaren får bestämma vad de anställda får ha på sig.
Patrik Engellau
Nu har jag kommit på varför PK-sekten visar sådan förståelse för islam, till exempel varför ärkebiskopen gör gemensam sak med muslimska ledare med nära kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Jag skrev till kyrkan och fick ett svar från ärkebiskopen där hon förespråkade ett ”överlappande konsensus” mellan religionerna.
Då förstod jag inte vad överlappande konsensus betyder, men nu har jag börjat fatta, tror jag i alla fall. Det räckte med att åter läsa Kairodeklarationen, de muslimska staternas motsvarighet till FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
För några år sedan gjorde Marika Formgren en mycket klargörande distinktion mellan två olika och oförenliga demokratiuppfattningar, som hon kallade ”åsiktsfrihetsdemokratin” respektive ”värdegrundsdemokratin”. Hon skriver:
Den ena sidan, som jag själv tillhör, säger att grundförutsättningen för demokrati är fri åsiktsbildning, yttrandefrihet och en fri debatt. Endast när alla politiska alternativ har fått framföra sina åsikter och argument i en fri, offentlig debatt kan väljaren/medborgaren på ett informerat och underbyggt sätt forma sin egen ståndpunkt inför allmänna val… Vi kan kalla dess anhängare för åsiktsfrihetsdemokrater.
Mohamed Omar
Statligt ägda Lernia lanserar en ny rikssvenska med brytning för att invandrare lättare ska komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att företag och organisationer ska använda den nya rikssvenskan i rösten på sina telefonsvarare och andra taltjänster, skriver Östran.
”Rikssvenskan har varit en norm för hur människor ska tala när de talar så kallad ’felfri svenska’, men för oss lingvister finns över huvud taget inget som är rätt eller fel”, säger Mikael Parkvall, lingvisten som har hjälpt Lernia att utveckla den nya rikssvenskan.
I stället för att lära invandrare att tala god svenska, ska man alltså sänka standarden. Det är ett typiskt exempel på missriktad snällhet. Man är inte snäll när man säger till en elev: ”Det är okej. Du behöver inte göra mer”. Man är snäll på riktigt när man inspirerar elever att sträva högre.
För det spelar ingen roll om Parkvall påstår att det inte finns något rätt och fel. En svensk modersmålstalare vet vad som är en svensk dialekt och vad som är en utländsk brytning, det vill säga dålig svenska. Risken är att invandrare tror på Parkvall och inte anstränger sig. De kommer att känna sig lurade.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna […]
Patrik Engellau
President Donald Trump har nu två gånger försökt utfärda en presidentorder om att under en kortare period – några månader – begränsa tillträdet till USA för medborgare i ett halvdussin i huvudsak muslimska länder i Mellanöstern. (Vad presidenten tänkt sig att göra efter denna period vet jag inte, men det spelar ingen roll just här.) Båda gångerna har dessa presidentordrar blockerats av domare. Blockerats betyder här att den amerikanska statsförvaltningen tills vidare, i avvaktan på beslut från högre domstol, har förbjudits att tillämpa ordrarna. Det är tills vidare som om ordrarna aldrig utfärdats.
Det hela är mycket märkvärdigt och föranleder två observationer från mig, en formell och en substantiell.
Den första, formella, observationen gäller det faktum att för svenska förhållanden fullkomligt otänkbara händelser inträffat, nämligen att domare kan upphäva vad som närmast är en lag. Tänk dig att den svenska regeringen beslutar att stödja etniska föreningar för invandrare och minoriteter med ett antal miljoner kronor om året. Nu tycker en enskild medborgare i Höganäs att det känns som diskriminering mot etniska svenskar eftersom det inte är meningen att svenska föreningar ska kunna ansöka om bidrag. Medborgaren går då till Helsingborgs tingsrätt och tjänstgörande domare visar sig instämma i hans synpunkt och upphäver därför regeringens beslut. Det är ungefär vad som inträffat med Trumps ordrar även om en presidentorder har en högre juridisk dignitet än ett vanligt regeringsbeslut, så de amerikanska händelserna är ännu märkligare än mitt exempel.
Helena Edlund
Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.
Tim Pool är självfallet inget hot mot demokratin. Däremot sätter han fingret på ett sådant hot i det reportage som Pool den åttonde mars publicerade på sin Youtube-kanal. Inslaget var rubricerat ”Sweden has real problems”.
Pool betraktar Sverige och svenskarna med en utomståendes ögon och noterar och benämner därför problem som vi normaliserat. Han betonar exempelvis svenskarnas utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet. Pool skildrar hur han kontaktats av många som ville berätta men som av rädsla för repressalier krävde anonymitet. För en amerikansk journalist är det anmärkningsvärt. För mig som svensk är det normalt.
Mohamed Omar
Och julen varar än till påska. Men det var inte sant. Och det var inte sant. För däremellan kommer fasta.
Så heter det i julsången. Men sedan reformationen är det få svenskar som fastar inför påsken. Det vi har kvar av denna tradition är fastlagsbullen eller semlan, som man ska äta på fettisdagen.
Så här i fastetider kan det vara passande att skriva några år ord om den mest kände semmelätaren i svensk litteratur: privatdetektiv Ture Sventon. Själv säger han dock temla eftersom han läspar. Åke Holmberg gav ut sin första bok om Sventon 1948, året därpå kom Ture Sventon i öknen. Handlingen kretsar kring semlor, hur de ska förvaras och transporteras. För Sventon vill ju ha sina semlor både året om och överallt:
Det bästa Ture Sventon visste var (fyllda) semlor, och det enda konditori i hela Stockholm, där man året om kunde köpa semlor, var konditori Rosa.
Patrik Engellau
Manikeismen är dels en utdöd, kristen religion med gnostiska influenser – vad det nu kan betyda -, dels föreställningen att ljuset och mörkret är helt skilda åt och likaså det goda och det onda. Det som är gott är helt igenom gott och det som är ont är etiskt uppruttet i grunden.
I upphetsade situationer har människan en tendens att ge efter för manikeistiska impulser. När man ska skilja sig, till exempel, ser man ofta tydligt hur genomfördärvad partnern är, medan man själv faktiskt i varje ögonblick inspirerats av de bästa avsikter och handlat föredömligt. I andra slags krig kan det också vara på det sättet. Under och strax efter andra världskriget hade tyskarna inga försonande drag medan amerikanerna var världens räddare. Kommunismen är enbart ond, medan demokratin saknar skönhetsfläckar. Den svenska värdegrunden är så bra att den som säger emot bör beläggas med munkavel eftersom han antagligen är rasist, vilket på alla sätt är avskyvärt och förhatligt, ja, till den grad att man bör radera ut minnet av de vetenskapsmän som för hundra år sedan mätte skallar i hopp om att kunna vinna något slags förståelse om människan.
Mohamed Omar
Man vet att mångkulturen spårat ut när man ser tusentals turkar i den holländska staden Rotterdam stolt vifta med turkiska flaggor och skandera “Allahu akbar!”. Stämningen blir allt hätskare och demonstrationen som hölls den 11 mars övergick i upplopp och sammandrabbningar mellan turkiska islamister och holländsk polis.
När man tittar på klippen skulle man kunna tro att de var inspelade i Egypten eller Syrien under den så kallade “arabiska våren” då upphetsade massor tågade ut från moskéerna och krävde regimernas fall.
Vem kan idag förneka att Europa allt mer börjar likna Mellanöstern? Det är ju uppenbart att många invandrare tar med sig gamla konflikter hit. Vi har redan haft bråk mellan turkiska och kurdiska nationalister i Stockholm. Och vi har haft demonstrationer mellan Assad-anhängare, främst kristna syrier, och Assad-motståndare, främst islamister. Och i oktober förra året blev en shiitisk moské brandbombad av sunnitiska fanatiker.
Upploppet i Rotterdam berodde på att turkarna i staden var arga för att inte Erdogans utsända fick valkampanja i Nederländerna. De är ju turkiska medborgare och tänker rösta i det kommande valet i Turkiet om en ny konstitution.
Patrik Engellau
Bloggaren Rebecca Uvell har gjort ett fint grävjobb om migranter som ådagalägger avsevärt entreprenörskap inom bidragsbranschen, till exempel ett hundratal i stort sett anonyma somaliska föreningar med oklar men troligen lönsam verksamhet.
När jag läser Uvells gräv undrar jag som så många gånger tidigare varför svenska politiker är så generösa mot allehanda etniska och religiösa sammanslutningar.
Ett svar är att politikerna bestämt att det ska vara så eftersom sammanslutningarna antas verka för integration och mot främlingsfientlighet och utanförskap. Men nu ska jag argumentera att det i verkligheten är tvärtom, inte för att föreningarna är illvilliga, utan för att det ligger i sakens natur.
Patrik Engellau
Det är kul när vetenskapen bevisar något som man redan visste, för då inser man att många andra har mycket att lära av vetenskapen. Vid det här laget känner alla till den kulturkarta som utarbetats av Ronald Inglehart och Christian Welzel och redovisas av World Values Survey.
Enligt egen utsago redovisar kartan hur länder förhåller sig till varandra när det gäller ”Traditional values versus Secular-rational values and Survival values versus Self-expression values”. Vad det betyder kan man väl ungefär tänka sig. Hade man inte sett kartan så skulle man nog i alla fall ha gissat att Sverige ligger högt när det gäller ”secular-rational values” och ”self-expression values”. Och så är det. Sverige är extremt.
Forskarna säger att ”secular-rational values” betyder att inte bry sig så mycket om religion, traditionella familjevärderingar och auktoriteter men däremot acceptera skilsmässor, abort och självmord. ”Self-expression values” betyder att prioritera miljön och ”alltmer tolerera utlänningar, jämställdhet, bögar samt lesbianer”. Om jag fick sammanfatta det där värderingsklustret i ett välkänt och pregnant uttryck skulle jag kalla det för PK-ism.
Lennart Bengtsson
Att storstadsförorterna blir allt oroligare är ingen nyhet för landets medborgare utan endast för landets ministrar. Att allt färre vill besöka Rinkeby och några ställen till är välkänt och inte ens polisen verkar gilla att åka till Rinkeby. Sedan några år tillbaka har emellertid regeringen bestämt att den lokala polisen skall utökas och dessutom få nya lokaler.
Nu några år senare finns den ännu inga nya lokaler och någon byggnation har inte ens påbörjats. Orsaken är inte att politikerna dragit tillbaka beslutet eller saknar pengamedel utan att inga byggnadsföretag vågar sig in i området då det oroar sig för sin personals säkerhet och att de inte kan förhindra stölder och skadeverkningar under byggnadsarbetet!
Patrik Engellau
Jag åt lunch med den stridbara före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen tillika mamman till pigdebatten och RUT-avdraget Anne-Marie Pålsson. Hon poängterade reciprocitetens betydelse för solidariteten och drog därav slutsatsen att vår tids avtagande solidaritet – och därmed tillbakagång för socialdemokratin – nog beror på reciprocitetens försvagning. Nu ska jag säga nästan samma sak med lite fler ord.
Solidaritet betyder att folk hjälper sin nästa vid nästans behov och förväntar sig – och får – samma behandling av nästan. Jag tror att solidariteten har uråldriga rötter i Sverige med omnejd. Åtminstone fanns den år 1830, när Johan Ludvig Runeberg dokumenterade den i dikten Bonden Paavo (som jag skrivit om exempelvis här). Dikten går ut på att bonden Paavo och hans hustru, som haft missväxt år efter år och tvingats blanda hälften bark i brödet för att överleva, plötsligt får god skörd. Men när hustrun jublar över att slippa barkbrödet säger Paavo kärvt att ”blanda du till hälften bark i brödet ty förfrusen är vår grannes åker”. Det är solidariteten i dess ädlaste form.
Våra politiker har inte längre problem, de har – med orwellskt nyspråk – utmaningar. Vilhelm Moberg lär ha sagt ”Se upp när politiker säger att vi sitter i samma båt. Det betyder bara att det är du som skall ro.”
Statsminister Reinfeldt såg från flyget glesbygden bre ut sig och uppmanade oss att öppna våra hjärtan och ge plats åt invandring. Statsminister Löfven hyllade invandringen på stormöten och hävdade envist att invandrarna är högutbildade. LO-hövdingen Thorwaldsson tyckte att det var onödigt att invandrarna skulle lära sig svenska, de kunde ju prata engelska. (Alla vet ju att det är modersmålet i MENA). Det pågår en ständig debatt om invandringen är av godo eller ondo. Tino Sandandaji hävdar som bekant att den officiella statistiken inte ger stöd åt hypotesen att invandring är lönsam.
Mohamed Omar
Vi har facit i hand. Vi vet hur det kommer att gå. Den ansvarslösa invandringspolitiken och mångkulturalismen har inte skapat en färggrann idyll utan Rosengård i Malmö. Och mer av samma politik kommer att skapa fler Rosengård. Det är budskapet i Lars Åbergs nya bok ”Framtidsstaden – Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?” (Karneval förlag, 2017).
Journalisten och författaren Lars Åberg har bott i Malmö i nästan sextio år. Han kan sin stad. Med honom som guide får läsaren ge sig ut på en vandring genom ett landskap som förötts av mångkulturens härjningar. Våldet, rädslan, drogerna, främlingskapet, kvinnoförtrycket och den islamiska fundamentalismen.
Patrik Engellau
För tjugo år sedan gjorde jag en framtidsstudie med bland annat följande spaning:
Nya tekniker börjar kugga i varandra och skapa förutsättningar för ett nytt och bättre samhälle. Informationsteknologin – IT – är det tydligaste exemplet. All information finns överallt tillgänglig överallt på hela klotet praktiskt taget utan kostnad. Man kan ha sammanträden i cyberspace i stället för på kontoret vid Stureplan. Vad ska man då ha kontoret vid Stureplan till? Hyran är 2 400 kronor per kvadratmeter och jobbresorna tar en och en halv timme om dagen. Lika lätt att koppla upp medarbetarna på nätet, en sitter i Härjedalen, en annan i Provence och Nisse [min hjälte i boken] har flyttat till Viken.
Det var ingen bra spaning. Nyligen var jag inbjuden till ett seminarium där det konstaterades att utvecklingen tvärtom gått åt motsatt håll: storstäderna blir bara större, mer koncentrerade och, enligt mångas uppfattning alltmer kreativa. ”Det svenska IT-undret”, sa Kjell A. Nordström, mannen som förklarat landsbygdens irrelevans och snara död, ”är inget svenskt IT-under, utan ett lokalt under som inträffat inom en cirkel med niohundra meters diameter med centrum på Stureplan”.
Lennart Bengtsson
I ett välfungerande öppet samhälle är det få som är rädda för det skrivna ordet. I Sverige har motsatsen icke sällan varit vanligare. När August Strindberg uttryckte sig nedsättande om det oskarianska samhällets värderingar och dess institutioner fick han flytta utomlands för en tid. När man under 50-talet ville se mer ohöljda skildringar av den fria sexualiteten hamnade böckerna på den grå marknaden och var självfallet totalförbjudna på stadsbiblioteken. Gradvis blev mer och mer tillåtet och idag finns inga gränser när det gäller att offentligt skildra det hemskaste våld i ord och bild. Ett exempel är här inte minst den så populära och ekonomiskt framgångsrika svenska kriminalunderhållningen.
Att förbjuda vad det etablerade samhället anser vara olämplig litteratur tog sig kanske sina mest drastiska former i de nazistiska bokbålen där judisk och annan litteratur brändes upp under festliga former som påminde om det svenska valborgsmässofirandet. Inte minst var det unga aktivister, icke sällan studenter, som var i farten.
DET GODA SAMHÄLLET 