Patrik Engellau
David Brooks är en skribent (i exempelvis New York Times och Dagens Nyheter) som jag länge satt högt för att han, enligt min mening, brukat föra begripliga och förnuftigt byggda resonemang. Efter en artikel om att ”Trumps egoism förgiftar världen” är jag inte längre så säker. Jag har inget emot att folk avskyr Trump, men jag gillar inte när det sker på vilka känslomässiga grunder som helst. Så här påstår Brooks:
Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter formulerade uttrycket ”creative destruction” för att beteckna de dynamiska processer i samhällsekonomin som främst är en följd av helt nya möjligheter inom den teknologiska utvecklingen. En ny teknologi som snabbt anammas förstör med nödvändighet en äldre teknologi som inte längre är rationell eller lönsam. Det är i ett sådant sammanhang som begreppet hållbarhet inte är särskilt meningsfullt för att uttrycka det milt.
Praktiskt taget över en natt blev Facits sofistikerade räknesnurror obsoleta när de elektroniska räknarna slog igenom vilket skapade akuta problem för Åtvidabergskoncernen. Andra exempel är den svenska skeppsbyggnadsindustrin på 1970-talet vilken inte längre kunde konkurrera med asiatiska tillverkare. Trots omfattande statligt stöd fick större delen av de svenska varven läggas ned. Exemplen är legio. Säkert har ett överdrivet fasthållande vid en hopplöst föråldrad teknologi haft negativa effekter på den svenska samhällsekonomin och kanske ännu mer i andra länder.
Stefan Hedlund
Trots växande ekonomiska problem fortsätter Ryssland att prioritera militär återupprustning. Nya vapensystem introduceras och en omfattande övningsverksamhet genomförs, i syfte att finslipa stridskrafternas nya organisation. Gång efter gång utsätts vårt land för provokationer av olika slag, främst i form av närgånget uppträdande av ryskt stridsflyg, och vi får från tid till annan höra skarpa varningar om allvarliga konsekvenser – om vi skulle drista oss att gå med i NATO.
Att idag hävda att den västerländska kulturen är bättre än andra kulturer ses av många som problematiskt. Tankarna går till imperialism och kolonialism. Orsakerna till att inte vilja framhålla den västerländska kulturens goda sidor är förstås mycket skiftande. Det kan vara uttryck för blyghet, försagdhet, ödmjukhet – eller för feghet. Det kan också vara utryck för en likgiltighet inför de olikheter som finns mellan olika kulturer. Till de många faktorer som bestämmer vårt förhållningssätt till andra kulturer skulle jag här vilja lyfta fram och diskutera en viss syn på kunskap. Uttrycket ”situerad kunskap” har kommit i svang vid universiteten de senaste decennierna. Begreppet används flitigt inom till exempel genusvetenskap. Först: Vad betyder det?
Innan motsatsen är bevisad är det säkraste tipset att din nästa är en egoist vad han än säger. Det lär finnas exempel på att motsatsen är sann. Kanske har jag inte sett så många typfall, men jag är villig att tro på förekomsten av enstaka, genuina altruister.
Europa är en världsdel och en idé. Idén om Europa växte fram i mötet med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.
Midsommarhelgen är slut för i år och som vanligt har firandet diskuterats flitigt av i synnerhet DN:s kultur- och ledarredaktioner. Hur och varför bör denna helg firas? Här bjuder DN på några tankegångar i absolut världsklass, som till exempel en artikel av Alexandra Pascalidou där hon på ett synnerligen övertygande vis klarlägger att det traditionella midsommarfirandet i själva verket är en del av den svenska strukturella rasismen. Även ledarredaktionens midsommar är främst en integrationspolitisk tilldragelse. I en osignerad ledare förklarar DN att:
Den troligen jättekändaste förklaringen till världens uppkomst är den om att Gud gjorde det på sex dagar enligt beskrivningen i Moseboken Genesis (första Mosebok). En annan jättekänd berättelse är den som handlar om Big Bang. Den är fullt lika obegriplig som den där om Guds superkreativa vecka.
Jag är en ganska hämmad människa såtillvida som att min mammas beslutsamma uppfostran i kombination med ett vekt sinnelag har ingivit mig avsevärd ovilja att såra eller nedvärdera andra människor. Jag drar mig för att kritisera folk, framför allt inför offentligheten såsom till exempel på den här bloggen.
Jag brukar leta efter sakers och tings grundbult, alltså den där lilla sprinten som man kan rycka ut för att sakerna och tingen ska falla samman. Det svenska eländets grundbult, har jag kommit fram till, är den fördärvliga PK-ideologin, särskilt dess människosyn som bland annat innebär att nästan alla människor betraktas som svaga och i behov av välfärdsapparatens hjälp för att låta sig försörjas av ett antal förment starka skattebetalare.
Jag har ett önskemål inför valet 2018: Att Marika Formgrens eminenta text häromåret om åsiktsfrihetsdemokrati kontra värdegrundsdemokrati ligger till grund för debatten. Många av oss anser trots allt att en demokrati där alla åsikter får och bör dryftas offentligt (givetvis inom lagens råmärken) är den enda reella demokratin. Länge har dock den dominerande diskursen i Sverige varit att endast åsikter som är kompatibla med en viss värdegrund är välkomna. Frågan är hur klokt det är. Frågan är även om en värdegrund som exkluderar vissa människors åsikter och därtill i praktiken utmålar människor med ”fel” åsikter som dåliga människor (rasister) verkligen är en god värdegrund?
Du har såklart till leda hört det där om att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Kanske var det Pippi Långstrump som sa det först, kanske var det Bamse. I vilket fall som helst kan uttalandet tjäna som motto för båda dessa hjältar.
Du kanske tror att detta motto är någon sorts självklarhet, alltså att det ligger i tillvarons natur att den starke måste vara snäll. Så är det inte. Tänk på Saddam Hussein och Muammar Gaddafi. Motsvarande motto för dem var att den som är väldigt stark också måste vara väldigt grym. Om de inte varit väldigt grymma hade de blivit avsatta på direkten. Kom ihåg att det behövdes nästan hela Nato för att ta ut dem.
När man insett detta förstår man att den svenska Pippiparollen troligtvis är ett internationellt unikum. Ingen stark makthavare utom Bamse och Pippi har, vad jag kan komma på, gjort snällheten till sitt signum och valspråk. Jo, en annan makthavare har gjort det, nämligen det svenska politikerväldet. Bevis? Har politikerna inte utsett Sverige, alltså sig själva, till en humanitär stormakt? Det betyder ungefär att vi är det snällaste land uppå jord.
Jag hörde en gång en historia om hur en europeisk flotta besökte Kina, det var under Mingdynastins glansdagar. Det kinesiska hovet – väl skolat i den Konfucianska läran – skakade roat på huvudet. Européerna hade visserligen imponerande vapen, men de verkade sakna all finess och statsmannaskick. Hur kunde man ens drömma om att utmana det kejserliga Kina om man inte ens behärskade de rätta hovnigningarna?
På sätt och vis har alla de som donerat pengar till den studie om Sverige och det Muslimska brödraskapet som Det Goda Samhället planerat redan fått valuta för pengarna ty den myndighet som DGS-TV misstänkte för senfärdighet har nu stramat upp sig vilket är till fördel. Jag tror faktiskt att den utmaning vi riktade mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att själva göra den studie myndigheten räddes inför kan ha haft ett uppstagande och eggande inflytande på myndigheten.
I sitt organ Det Goda Samhället har Patrik Engellau, en gång en duktig medarbetare inom det svenska biståndet, skrivit en något missvisande artikel om svensk immigration under rubriken ”Migrationens orsaker”. Jag hoppas det inte skett av illvilja och i medveten tjänst åt odemokratiska krafter. Han påstår att det finns tre berättelser om den svenska immigrationen:
Nu ska jag för det första förklara vad man kan lära av historien, för det andra förmoda att vi inte tänker göra det (det vill säga lära av historien) och för det tredje tala vad vi här och nu antagligen borde göra om vi hade lärt oss något av historien.
Under de senaste fem-, sexhundra åren har Sverige egentligen bara haft en omvälvande katastrof om man med det menar ett avgörande nederlag som fick nationen att förlora fotfästet i tillvaron och dess ledarskap att falla pladask, som tillintetgjorde en hel ekonomi och de flesta gamla institutioner och som fick ett helt nytt samhälle att gradvis började forma sig. Jag talar förstås om det karolinska enväldets fall med Karl XIIs död i Norge år 1718.
Flera intellektuella européer har på ett skrämmande sätt påvisat att islam verkligen är ett hot mot vårt västerländska samhälle. En av dem är spanjoren Arturo Pérez-Reverte, en av Spaniens mest kända författare och medlem i Spaniens motsvarighet till Svenska Akademien. I en intervju i Spaniens näst största dagstidning ”El Mundo” har han svarat på frågan vad som skrämmer honom mest med den islamiska terrorismen:
Den första bok jag läste på ett annat språk än svenska var ”Tre män i en båt” av Jerome Klapka Jerome. En av de många lustigheterna som förekom var ett samtal om sjukdomar. De tre vännerna fann att de led av alla tänkbara sjukdomar med undantag av “skurgumsknä”. Boken skrevs ju vid en tid då män inte kunde tänkas ägna sig åt hushållsarbete. Inte heller jag reagerade eftersom jag under min uppväxttid aldrig sett en man syssla med någon form av arbete i hemmet. Att en man kunde laga mat, tvätta och städa var något som jag inte ens kunde föreställa mig.
Jag har visserligen skrivit om det här tidigare, men nu återkommer jag med ny vinkel och observation. Liksom Sverige har ett ekonomiskt musikunder så har Brasilien ett ekonomiskt föreläsningsunder.
Enligt lag har svenska universitet och högskolor en skyldighet inte bara att undervisa studenter samt forska, utan också att informera allmänheten om sina rön och sitt vetande. Av Högskolelagen 1 kap. 2 § framgår följande:
Krönikan ”Spridda tankar från redaktionen” föranleder en del egna spridda tankar.
Två år kan tyckas vara en kort tid, men att hålla igång ett intellektuellt samtal under två år är en anmärkningsvärd prestation. Jag har följt Det Goda Samhället under de två år som samtalet pågått. PE:s krönikor, gästskribenternas bidrag (ingen nämnd och ingen glömd) och kommentatorernas inlägg har fått mig att känna mig midre ensam. Det Goda Samhället tar upp aktuella och viktiga samhällsfrågor. Det är inte ofta som nivån hamnar på den som dagligen presenteras i MSM, där inriktningen sammanfattningsvis är på nivån – ”hur långt är ett snöre”?
Alla som besvärat sig något lite för att bekanta sig med statsvetenskapliga teorier känner till begreppet ”nattväktarstaten”, som påstås ha varit den klassiska – vilket i det här fallet betyder stränga, rentav extrema – liberalismens idealföreställning om hur staten skulle organiseras. Staten skulle bara göra det absolut nödvändiga. Den skulle säkerställa att medborgarna kunde sova tryggt om natten, därav dess beteckning. Dess enda uppgift skulle vara att gripa in när den hårda kärnan av mänskliga rättigheter hotade att kränkas, alltså rätten till liv, egendom och frihet (men således inte de senare tillkomna välfärdsrättigheterna såsom gratis utbildning och sjukvård samt hyresbidrag).
Det är aldrig lätt att ifrågasätta sina egna normer och värderingar, och än svårare att aktivt förändra hur man själv tycker, tänker och agerar. Men att bryta med gamla vanor och värderingar kan vara ett måste för att fungera och prestera i ett visst system.
Det här är ett antagligen meningslöst filosoferande kring det utbildningssystem vi har i Sverige idag. Det är min fasta uppfattning att systemet var i världsklass för femtio år sedan. Det är också min rätt övertygade föreställning att det nu för tiden är otillräckligt, kanske rentav undermåligt.
Naturligtvis är jag varken den förste eller ende som när sådana förmodanden. Nästan alla, eller i varje fall många, verkar tro att det ligger till på det viset. Men det är när vi kommer till nästa steg som man kan ha anledning att undra.
Vi är här för att ta dina hundar!
Så presenterade sig djurskyddsinspektören när han klev ur bilen på gårdsplanen. Och knappt hann hundägaren – vi kan kalla honom Lars – blinka förrän alla hans hundar skuffats in i bilens lastutrymme. Det var gamla hundar och unga huller om buller. Alla renrasiga av god stamtavla. Tillsammans drygt ett 30-tal.
Macron har på kort tid skapat en maktvertikal – en extremt centraliserad apparat för maktutövning – som inte står Putins efter. Men denna konstruktion har i sig inbyggd en oupplöslig motsättning, som kan rasera denna noggrant uttänkta apparat.
Sveriges för närvarande mest akuta och svårhanterliga problem är migrationen. Vad beror den på? Det finns tre berättelser.
Den första berättelsen är den officiella, av politikerväldet ständigt artikulerade, nämligen att migranterna är flyktingar undan kriget i första hand i Syrien. Detta är uppenbart felaktigt. Migrationsverket rapporterar att mindre än 14 procent av de asylsökande under de senaste tre veckorna kommit från Syrien. Om man lägger till migranter från Afghanistan och Irak, där krigsliknande förhållanden kan förekomma, blir det ändå inte mer än 27 procent.
Den så kallade sambeskattningen – att två äkta (gifta) makars inkomst läggs samman och sedan deklarera och beskattas var och en för hälften av den sammanlagda inkomsten – ersattes av särbeskattning i Sverige 1971. Särbeskattningen skiljer ut Sverige från de flesta övriga länder i Europa. Följande länder i Europa har idag kvar sambeskattningen i någon form: Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien och Tyskland.
Numera vet de flesta att det är farligt att publicera något vanvördigt om islam. Hela redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo sköts ihjäl av jihadister.
En salafistisk förening i Karlstad vill bygga en ny, stor moské. Den 2 maj i år sände P4 Värmland ett kritiskt reportage om mosképlanerna. Jag blev intervjuad och pratade om olika salafistiska predikanter som bjudits in av föreningen.
En läsare ställde följande fråga: ”Vi som läser ditt DGS är ju i stort sett ense om att vargen nu verkligen kommer. Men det skulle vara väldigt intressant om du gav dig i kast med frågan om hur det står till med den där vargen. I vilken utsträckning är vi i en exceptionell situation?”
Vad jag än svarar kan man vara ganska säker på att det om femtio, eller kanske bara två, år kommer att ha visat sig vara fel. Det enda jag egentligen lärde mig under mina år som statsanställd, lönegradsinplacerad och fackligt ansluten framtidsforskare var att framtiden inte kan förutsägas. Jo, morgondagens väder kan man ha en hygglig aning om (gissningar enligt modellen ”samma som idag” lär vara rätt träffsäkra), men knappast nästa veckas.
För över ett decennium sedan satt jag i bilen på väg till jobbet och lyssnade på ett radioreportage. Ämnet var kvinnlig könsstympning, då ett nytt fenomen i Sverige. En kvinnlig polis som arbetade i Järvaområdet tillfrågades om hur det kunde komma sig att de som var mest pådrivande för att könsstympa unga flickor i Sverige var flickornas kvinnliga släktingar, det vill säga kvinnor som själva könsstympats och tvingats leva med de psykiska och fysiska konsekvenserna av övergreppen i sina liv. Journalisten var märkbart frustrerad. Borde inte dessa kvinnor vara de ivrigaste motståndarna till stympningarna?
