Vådan av utilitarism

Patrik Engellau

Utilitarismen är en filosofisk rörelse som föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar lyckan och minimerar lidandet. Utilitarismen artikulerades av filosofer som Jeremy Bentham och John Stuart Mill (BM).

Det underliga är att utilitarismen hade vederlagts eller åtminstone satts på plats nästan innan den uppfunnits, nämligen av filosofer som Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant (RK), som i genomsnitt var 75 år äldre än de två utilitaristerna.

Krångligt och ointressant? Nej respektive nja.

RK resonerade så här. Både djur och människor har instinkter. Både djur och människor vill äta sig mätta, sova gott, ha det bekvämt, slippa svälta, slippa lidande, ha ett hyggligt sexliv och så vidare.

Om RK hade kunnat ta till sig BMs idéer – vilket de inte kunde eftersom de var så pass mycket äldre – skulle de ha kunnat säga att utilitarismen i princip skulle kunna funka såväl för djur som för människor. Katten och giraffen är nöjda om de får mat och bekvämlighet och slipper plågor och således maximerar lyckan och minimerar lidandet enligt det utilitaristiska receptet.

Men, observerade RK – och skulle förstås ha sagt även till utilitaristerna om de kunnat men inte kunde eftersom utilitaristerna delvis var ofödda -, människor är inte som djur. Utöver instinkterna finns något speciellt mänskligt, nämligen förnuftet, alltså förmågan att tänka, resonera, diskutera, experimentera, samarbeta på nya sätt, företa sig saker. När förnuftet verkar oegennyttigt uppstår vad RK kallade ”viljan” eller ”den goda viljan”. Den goda viljan är en specifikt mänsklig möjlighet. Djuren saknar denna potential varför det rätta handlandet för djur inte kan vara annat än utilitaristiskt. De är dömda att söka omedelbar lyckomaximering och lidandeminimering.

Människan kan emellertid med hjälp av den goda viljan mobilisera krafter som inte står till djurens förfogande. Människan kan utveckla kultur, kunskap, verktyg, teknologi, allt sådant som skiljer människan från katten och giraffen.

Om människan, skulle RK ha kunnat säga, strävar efter att maximera den goda viljan, alltså att mobilisera så mycket av det specifikt mänskliga som det bara går, i stället för att försöka maximera lyckan enligt det utilitaristiska receptet, så kommer hon att bli hundrafalt belönad därför att hon därmed skapar förutsättningar för en bekvämlighet och nytta som katten och giraffen aldrig ens kunnat aspirera på.

Och detta är vad människan faktiskt gjort sedan RK gick i graven sådäringa år 1800. Genom att inte vara utilitarister och inte leva som katter och giraffer har mänskligheten, västavdelningen, blivit rikligt belönad.

Det finns bara en hake med RKs filosofiska genombrott, nämligen att det är jobbigt att mobilisera den goda viljan, till exempel att plugga in multiplikationstabellen och de tyska prepositioner som styr dativ. Det är ansträngande att spara för att kunna investera för att kunna bygga ut för att kunna öka produktiviteten så att mer välstånd kan åstadkommas per skalle. Den som vill minimera lidandet skulle därför aldrig sträva efter att mobilisera den goda viljan och engagera förnuftet fullt ut.

Om utilitaristerna fått bestämma så hade den goda viljan därför aldrig tagits i anspråk. Men nu var det så lyckligt, fram till för ungefär femtio år sedan, att utilitaristerna inte fick bestämma. Det var RKs synsätt som gällde vilket gjorde att mänskligheten, fortfarande avdelning väst, kunde blomstra.

Dagens problem är tvåfaldigt. Det första problemet är att världen utanför västavdelningen som alltid levt enligt utilitaristernas och därmed katternas och giraffernas principer fortfarande gör det. Det andra problemet är att västavdelningen i ökande utsträckning övergått till den utilitaristiska läran.

Vi har slutat acceptera att, bara för att ta ett symboliskt exempel, man ska lära sig franska verb även om det är plågsamt. En massa saker som är bra för människan på lite längre sikt är kvalfulla och jobbiga i det korta perspektivet. Vi vill inte längre erkänna och anpassa oss till detta.

Typexempel: att uppfostra barn är en jobbig sak som man helst vill slippa. Inte? Har inte rika människor i alla tider köpt sig ur problemet genom att anställa ammor, barnflickor, guvernanter och skicka ungarna på internatskolor? Och nu verkar nästan hela svenska folket tro att det är kommunen som ska uppfostra barnen för att vi ska kunna maximera lyckan och minimera lidandet, kort sagt förverkliga oss själva. Det funkar inte. Här skulle RKs goda vilja göra nytta om vi bara brydde oss om att lyda dess bud.

27 thoughts on “Vådan av utilitarism

  1. Bo Svensson skriver:

    Många fel! – Det bästa hos människan finns också hos djuren och det är strävan efter att alltid göra det bästa av läget. – Utilitarismen är ett försök att formulera vad detta bästa skulle kunna bestå i.

    Vad som är ”läget”, beror på ens inlevelseförmåga och hur begränsade perspektiv man har i tid och rum.

    Vad jag menar kommer att vara i fokus för den som har vida perspektiv i tid och rum, är att agera för att få till väl fungerande spelregler som resulterar i att människans och livsmiljöns utveckling går framlänges.

    Liked by 2 people

  2. B. J. skriver:

    Biologisk framgång mäts i årmiljoner, ja mycket mer än så. Framgång på kort sikt kan betyda katastrof längre fram. Vi tänker gärna individmässigt, och håller oss då gärna inom den egna arten, men för att förstå evolutionär framgång har det visat sig mer framgångsrikt att istället betrakta individer som tillfälliga bärare av gener. Då skiftar fokus från individ till gener. Konkurrensen handlar då om vilka gener som effektivast bärs mot framtiden. Vi vet ännu inte om intelligens och kulturskapande förmåga utgör en särskilt bra väg för just detta. De mörka molnen på himlen är ju tämligen hotande. Tillfällig framgång för individer inom en art utgör ingen bra mätare på mer generell framgång. Mest framgångsrika blir till syvende och sist de gener som sist bryts ned när solen börjar växa till en jätte. Och dessa gener kanske då finns burna av det mest enkla livet djupt nere i berggrunden. Rentav bundet till ett virus. Att kännande liv inte utgörs av gener, är en annan sak. Att addera känslor och meningsfullhet, likt man adderar gruskorn till stora högar, låter sig egentligen inte göras. Ett liv, plus ett liv, kan inom filosofin bli till två. Och till och med många. Men för den enskilde individen finns enbart ett liv, och det livet är det egna, hur många liv som än finns runt en. Ett liv som dessutom är ändligt.

    Liked by 1 person

  3. gmiksche skriver:

    I det sammanhanget hör Kina och Japan m fl till västavdelningen, kanske t o m får sägas vara ledande. Ryska barn verkar vara bäst på multiplikationstabellen. Sen är det bäst att i övrigt inte definiera ”världen utanför västavdelningen” alltför noga.

    Liked by 1 person

  4. Christer Carlstedt skriver:

    Är det inte synd att skapa en motsättning där det egentligen inte finns någon?

    Utilitarismen säger vad jag förstår inte att det är den ögonblickliga tillfredsställelsen man skall sträva efter.
    Till och med en ekorre begriper på något sätt att vintern och våren blir jobbiga om man inte bygger upp ett lager. Att de sedan kan ha litet svårt att minnas var alla lagren ligger är en annan femma.
    Björnarna äter upp sig under sommar och höst och sover sig sedan igenom eländesperioden.
    Jag påstår givetvis inte att detta har med eftertanke att göra utan snarare ett fungerande nedärvt beteende som gör att man överlever.

    Det är riktigt att människan har förmågan att tänka efter innan och att det gör en stor skillnad.
    Prata med en 25-åring. Du har i dag 20000 kr efter skatt och det är ju rätt så trevligt. Pensionssystemet ser ut så att när du blir 65 år så får du klara dig på 12000.
    Inte fullt så kul väl? Vi är helt överens.
    Några får för sig att teckna en privat pensionsförsäkring. Det svider kanske litet nu, men det kan det nog vara värt. En flaska vin till helgen när man blivit pensionär är inte heltokigt heller.
    Andra tycker det är så kul att köra en fredagsrunda på krogen så det blir inget av med den där pensionsförsäkringen.
    Förmågan till framförhållning varierar alltså väldigt mycket även bland människor.

    Nu infinner sig frågan, när man är medveten om de individuella skillnaderna i denna förmåga att planera, hur det kan komma sig att vissa samhällen uppenbarligen har kunnat tillgodogöra sig denna förmåga bättre än andra.

    Om nu Södertörn och liknande anstalter skall finnas, så vore detta kanske ett vettigt studieområde? Skillnader kan inte längre förklaras med standardsvaret – socioekonomiska faktorer. Det är ju dessa som skapas av tänkande och planering.

    Tänk om det skulle kunna bero på nedärvt beteende eller kulturella variationer?

    Liked by 3 people

    • Lars Åhlin skriver:

      Det du kallar utilitarism är snarast hedonism (strävan efter personlig lust) eller eudaimonism (strävan efter personlig lycka). Bentham, Mill och alla andra avsåg med utilitarism en metod för att värdera ett samhälle: genom att mäta tillfredsställelsen hos varje enskild individ och summera dessa värden över hela samhället. Innebörden blir att en stort lidande för ett fåtal människor kan uppvägas av att många andra får det lite bättre, vilket inte är något många skulle skriva under på.

      Ann Heberlein fick mig i en av sina artiklar att köpa och försöka läsa Rawls ”En teori om rättvisa”. Jag är nu på sidan 77 av 548. Men enligt honom själv (och jag tror han har rätt) presenterar han den första riktigt alternativa moralteorin, efter utilitarismen och intutionalismen. I grunden bygger han, vad jag förstår, på att aversionen mot risk för olycka och död är högre än längtan efter lycka och välbefinnande, vilket i ett samhällsperspektiv – givet att man erkänner andras rätt att behandlas enligt samma regler som sig själv – leder till en annan syn på politik och moral än utilitarismen.

      Gilla

      • Gunsan skriver:

        Offer för det allmännas bästa kan se lite olika ut. Att leva innebär alltid att ta risker. Vi vet exempelvis att biltrafiken med säkerhet dödar ett antal hundra människor varje år. Bekvämligheten och det goda biltrafiken i övrigt medför tycker vi då är ett pris som vi får betala.

        Men egentligen accepterar vi enbart risken och hoppas att vi själva skall klara oss undan. Tänk om man redan första dagen på året visste exakt vilka och hur många som måste dödas – och offrade dem första dagen på året, så vi övriga kunde fortsätta med vårt bilåkande.

        Samma antal dödade, som nu, men genomfört på ett annorlunda sätt. Det sistnämnda skulle samhället vi aldrig acceptera.
        Att acceptera risker handlar mest om hopp att själv klara sig undan, och att andra blir de som dödas. Riskaccepterande och lika värde blottar egentligen kärnan i lika värde, och att den ytterst inte gäller. Eller uttryckt på ett annat sätt. Hur många av oss skulle frivilligt kliva upp på offeraltaret för att ge sitt liv, så alla övriga, och då helt riskfritt, skulle kunna fortsätta att köra bil? Lika värde handlar mest om att signalera egen förträfflighet.

        Gilla

  5. Moab skriver:

    Nja, jag kan köpa att exempelvis Mill har blivit missförstådd i modern tid såtillvida att hans lyckomaximering förstås som att det man skall söka är enkel primitiv lycka men det är väl inte vad han säger? Han skriver att det är bättre att vara en olycklig människa än en lycklig gris, och lägger även ut texten om att en människa som inte är så lycklig men som har bättre förstånd ändå är att föredra som ideal över en mera primitiv lycklig person.

    Handlar det inte om vilken rumtid man integrerar över, Mills lycka är inget kortsiktigt och lokalt utan skall väl ses det agerande som maximerar ”lyckan” över tid och rum, så den kortfristiga lyckan är inte att föredra över ett mera balanserat tillstånd som håller över tid, och för ett stort antal människor? Ungefär som det buddhistiska förhållningssättet. Eller till sin extrem samurajerna i Hagakure, det är inte lönt att springa, man blir ändå våt, eller man skall vara beredd att dö i varje ögonblick så att man kan utföra en sista handling även då huvudet skiljts från kroppen. Så till min förståelse så missrepresenterar du lite vad åtminstone Mill säger.

    En randbemärkning som de också säger i Danmark är att jag inte har hans bok ”Utilitarism” utan får förlita mig på att uppfriska minnet via webben vilket är farligt, man finner många webbsidor om filosofi, kanske någon har ett tips om en bra källa? Jag snubblade över Stanfords till exempel men tyckte inte alls om det sätt de framställde och kokade ner.

    Slutligen, många på din blogg är nog hursomhelst eniga i att den mera mödosamma vägen till lycka, till exempel att uppfostra barn, är den bästa. Söker man en djupare lycka så är att lyckas uppfostra sina barn till tänkande, självständiga, fria individer som gör sitt bästa och efter bästa förmåga inte skadar andra (om de inte förtjänar det) svårt att slå. Men vad gör vänsterliberaler och hycklare i allmänhet när de uppfostrar sina barn, de är nöjda om deras barn följer strömmen, och tar glass fast de inte får?

    Gilla

  6. MartinA skriver:

    Njutbara känslor är en del av människans ledningssystem. Precis som lidande. Men ledningssystemet är där för att påverka beteendet, inte för att upplevas i sig självt. Att känna njutning är meningslöst om det inte är på grund av handling som främjat människans syfte.

    Liked by 1 person

  7. Linden skriver:

    O.T.
    Tänk om samordnaren för våldsbejakande extremism kunde vakna till efter bussresor med kravallungdomar till Hamburg på G20 mötet nyligen, som t.o.m. fick Angela Merkel att ilskna till. Här hemma är det främst nazister som är lika med extremister, vänsteraktivister hamnar oftast under radarn för medias uppmärksamhet. Trots lite bus, så tillhör de den goda sidan.

    Statsministern är nu ökänd för både import och export av IS-terrorister, nu bättrar han på exportstatistiken med kravallresande vänsteraktivister, som noga planerat sina ildåd.

    Tysklands regering föreslår registrering i hela Europa av den autonoma vänstern, ett förslag som nog får Sverige att överge rollen som bäst i EU klassen.

    Det kan också bli knivigt för regeringen, när EU-domstolen åter hävdat i ett mål, att IS-terrorister som utövat terror, eller bidragit därtill, får utvisas oavsett följderna i hemlandet.

    Så snopet för Stockholms rödgrönrosa styre som skakat fram en gräddfil för dessa bestialiska mördare, som med jobb, bostad, utbildning, körkort etc skall omvändas till rätt värdegrund, i strid med deras verser i Koranen. Det lär nog dröja innan domen kan bli praxis här hemma, för inflationen av medelålders gråterskor är stor.

    http://word.harrietsblogg.se/2017/07/13/kan-eu-nyktra-till-av-fler-protester/#comment-29135
    Harriet har en av de vassaste pennorna i landet , borde läsas av alla.

    Liked by 3 people

    • Anna Lindén skriver:

      I Tyskland vet man efter erfarenheterna med Baader-Meinhof och RAF att vänsterextremister inte är särskilt kramgoa.

      Gilla

  8. Fredrik S skriver:

    Det Patrik beskriver är klassisk hedonistisk utilitarism.
    Utilitarismens slagord är: Största möjliga nytta för största möjliga antal!
    Det finns andra ”nyttor” att maximera än hedonismens ”lust och lycka” t.ex. upplysta ”preferenser”.
    Själv nöjer jag mig med att definiera nyttan som saker och tillstånd som är bra, nyttiga, för människor.
    Jag menar att vi lever i en tid som är fixerade vid (universella) rättigheter och att vi borde tänka mer på universell nytta. Ovan nämnda Bentham menade att rättigheter är nonsens på styltor. Med varje rättighet följer att någon annan har en motsvarande skyldighet att upprätthålla den!
    Nuvarande asylrätt är ett tydligt exempel. En universell rättighet som sänker totalnyttan d.v.s. på det hela taget gör världen sämre.
    Kants ”goda vilja” är intressant men generellt är ”vägen till helvetet kantsatt av goda intentioner” så att hysa en god vilja räcker inte för att hamna rätt vilket också vår samtid är ett bra exempel på.

    Gilla

  9. Lennart Bengtsson skriver:

    Instämmer helt. Men det är ju inte bara hos människan där ansvaret och plikt sträcker sig bortom individen. Även hos insekter som myror, termiter och bin finns en inbyggd instinkt som prioriterar gruppen/samhället. Likaså finns det hos fåglar och fiskar en flockinstinkt där individerna samarbetar som skydd mot ett yttre hot. Eller är det instinkten för släktets bevarande som Dawkins skildrat i ”The Selfish Gene”?

    Gilla

  10. Jaxel skriver:

    Det ingår väl dessutom i utilitarismen att det som skall eftersträvas största möjliga lycka bland alla människor – inte bara den egna!? Fast filosofiska teorier i sig har nog inte haft någon större inverkan på den svenska mentaliteten. Likväl är diskussionen intressant enär det onekligen kan se ut så.

    Vi kan notera en lång rad problem i det svenska samhället. Vi har knappast något försvar att tala om. Kommunerna gör allt de kan för att spara in på vården av dem som byggt upp dagens samhälle. Sjukvården, skolan och polisen är i allvarlig kris. Invandrare är starkt överrepresenterade när det gäller den mycket grova våldsbrottsligheten liksom sexualbrotten.

    Av inte minst talen i Almedalen framgår att våra politiker, förstås, är väl medvetna om problemen. Fast trots att Sverige har ett världens högsta skattetryck så tycks det inte finnas tillräckligt med resurser till de ovan nämnda problemområdena.

    Det går uppenbarligen bra att säga – eller kanske mer precist att i praktisk handling visa – att vi inte har eller inte är beredda att satsa tillräckliga resurser för att hantera dessa problem.

    Det är däremot alldeles omöjligt och helt oacceptabelt att i den officiella svenska debatten ens antyda att vi kanske inte har råd med en migrationsslagstiftning som inte sätter några som helst gränser för vare sig direkta ekonomiska kostnader eller kostnader i mer vid mening. Såvitt jag kunnat se finns i den officiella svenska debatten knappast ens en antydan till ett ifrågasättande av grunderna i migrationslagstiftningen.

    Det tycks i det närmaste vara otillåtet att som svensk öppet säga att jag sätter min trygghet och mitt välstånd – min ”lycka” om man så vill – främst. Att jag prioriterar denna före motsvarande hos människor halvvägs till andra sidan jordklotet.

    Det vore förstås omänskligt att vara likgiltig för andra människors väl och ve, men det är också att ställa omänskliga krav på människor att de skall jämställa sin egen lycka med lyckan hos världens alla övriga människor.

    Svensk migrationsslagstiftning och dito officiell debatt tillåter emellertid ingen avvägning mellan asylsökandes behov kontra intressena hos svenska folket och effekterna på det svenska samhället. Hur kommer det sig att det blivit på gränsen till otillåtet att i en avvägning mellan ”lyckan” hos mig som svensk och motsvarande hos en godtycklig människa i hela världen välja att sätta min egen lycka främst och framför allt att öppet erkänna det. Är det utilitarismen som ligger bakom?

    Liked by 3 people

    • Fredrik S skriver:

      Det är en tolkningsfråga vilken gemenskap som avses med ”största möjliga nytta för största möjliga antal”.
      Alla levande varelser, Alla kännande varelser, Alla människor, Alla medborgare eller alla de jag räknar in i min gemenskap eller klan!? Ovan nämnda Mill och Bentham avsåg ingen universell utilitarism utan en nationell/medborgerlig dito. En politisk utilitarism måste om våra rikspolitiker inte ska begå tjänstefel vara nationell: Största möjliga nytta för svenska medborgare!
      Hedonisten Torbjörn Tännsjö försvarar en universell utilitarism och säger hans moral förordar att vi bör öppna våra gränser helt. Jag tror han har fel även utifrån sina egna enligt mig felaktiga premisser. Migrationens orsakar ”braindrain” men medför inget ”braingain” för oss och det är tveksamt om nyttan ökar ens för migranten själv. Sverige hade gjort mer universell nytta genom att vara ett fungerande föredöme än genom att belöna de, män, som har ekonomiska och fysiska muskler att ta sig hit.

      Liked by 1 person

      • Jaxel skriver:

        Personlig finner jag det minst sagt verklighetsfrämmande med en morallära som, möjligen, säger att jag (och alla andra människor) skall jämställa min (sin) lycka med alla andra människors. Hur många människor är beredda att leva så i praktiken.

        Du är också inne på ett annat viktigt problem. Om man utsträcker räknandet av lycka i tid och rum så blir utilitarismen irrelevant som rättesnöre ity det blir fullständigt omöjligt att förutse de konsekvenser handlingar får i den fulla rum-tiden. Möjligen är Gud kapabel till sådana beräkningar.

        Sen finns en del uppenbart absurda konsekvenser som förkämparna för utilitarismen måste hitta på special-/undantagslösningar för att hantera.

        Liked by 1 person

    • Fredrik S skriver:

      Jag kallar mig inte utilitarist till vardags och inser teorins problem men jag tror ändå att det är svårt att, avseende moral och politik, att komma undan konsekvenserna.
      Man säger att utilitarism är den lära där ändamålet helgar medlen. Min följdfråga är vad annat än ändamålet skulle kunna helga medlen!? Gud eller ”en god vilja”?
      Jag tror det kan vara vettigt att göra skillnad på, personlig, moralisk utilitarism och den i huvudartikeln diskuterade, kollektiva, politiska utilitarismen.
      Min poäng är att ”nyttan”, med sina problem och brister, politiskt sett är mer att hålla i handen när åskan går än ”universella rättigheter”. T.ex. tror jag att asylrätten som inte kan motiveras i nytta är en flyktigare företeelse än egendomsrätten eller rätten att tycka och tänka vad man vill som kan motiveras i ”största möjliga nytta för största möjliga antal”.

      Gilla

      • Jaxel skriver:

        @Fredrik S
        Tack för kommentarer. Med tanke på min bristande erfarenhet av moralfilosofiska diskussioner vore det kanske klokt att hålla en låg profil, fast det skulle bli rätt tråkigt.

        Jag kan t ex inte låta bli att fundera över och ifrågasätta den svenska asyllagstiftningen. I denna har det svenska folkets och samhällets intresse inte någon betydelse alls, endast intresset hos världens alla skyddsbehövande beaktas i lagstiftningen. Om de lyckas sätta sin fot i landet alltså. Till de rent principiella problemen adderas många gånger praktiska problem för svenska myndigheter att egentligen bedöma skyddsskälen för en asylsökande. Detta system kanske kunde fungera när grunden för lagstiftningen lades, mer tveksamt om den är rimlig idag.

        Gilla

  11. Sixten Johansson skriver:

    Den enklaste förklaringen till skillnaden mellan djur och människor är medvetandets språngvisa utveckling. Individens medvetande, växelspelet med självbilden och framför allt växelspelet med gruppen kan ge upphov till konstruktiva kursriktningar, eller också leda mot undergång. Vi förblir biologiska varelser och är underkastade naturens lagar, men periodvis kan grupper samla så mycket överflöd att privilegierade individer kan leva som i ett konstlat universum, tills överflödet tar slut, lågprivilegierade gör revolt eller tills det sociala beteendet bryter samman av andra orsaker.

    Det finns ett tänkvärt experiment utfört 1972 av etologen John Calhoun, som i decennier studerade råttor och möss under olika betingelser. Länge ansågs överbefolkning kunna förklara den destruktiva utveckling han ofta såg bland försöksdjur. Men Calhoun byggde ett paradis för möss, ett Mus-Utopia, med obegränsad tillgång till föda, gott om utrymme och utan yttre hot. Han placerade där 8 praktexemplar, 4 honor och 4 hannar. Populationen förökade sig snabbt, sedan stagnerade tillväxten, därefter blev de allt färre och till sist dog allihop. Dag 560 var antalet maximalt, 2200. Dag 600 föddes den sista levande ungen. Dag 920 noterades sista samlaget. Dag 1588 dog den sista musen.

    I mössparadiset slocknade med tiden intresset för sex och honorna förlorade gradvis även intresset för sina nyfödda ungar. Flockbeteende, aggressivitet och kannibalism förekom, trots att de hade obegränsat med mat och trots att reviren var lätta att försvara. Även när mössen var som flest utnyttjades bara en femtedel av utrymmet. En särskild grupp utmärkte sig, av Calhoun kallad ”de vackra”. De lyckades isolera sig från de våldsbejakande mössen, men speciellt hannarna tappade helt intresset för sex och ägnade sig bara åt att äta, putsa pälsen och sova.

    (På svenska ger googling inte så många träffar, men på engelska finns mycket skrivet. Sök t ex på ”Mouse Utopia”, ”Mouse Paradise” och ”Calhoun”. Engelska Wikipedia: ”Behavioral sink” (ungefär: ”beteendekloaken”). På danska Wikipedia finns en bra sammanfattning: ”Calhouns forsög”).

    Liked by 2 people

  12. educaremm skriver:

    Det är oförnuftigt att tro på att människan överlag vill eller kan underordna sig till ett Förnuft…

    Det är oförnuftigt att tro på att människan vill tro på Förnuft, eller att människan vill lyda och vara följsamma inför Förnuftet….

    Så vad är då förnuftigt?..

    Det är förnuftigt att tro på att människan är oförnuftig….

    Gilla

  13. Sixten Johansson skriver:

    På DGS kan vi gång på gång se att klassiska filosofiska och statsvetenskapliga frågor och diskussioner är fullt tillämpliga på dagens situation. En av de eviga dragkamperna är naturligtvis mellan individens intressen och gruppens. Men lyckomaximering kan aldrig bestämmas entydigt:

    1. Skulle inte de flesta av jordens miljarder vara lyckliga om de fick sina elementära skyddsbehov tillgodosedda + mat i magen + sex eller motsvarande stimuli dygnet runt precis när de ville? Tekniskt sett går detta mycket väl att lösa i framtiden och vi har redan kommit långt på väg. Hur länge kommer en sådan lyckomaximerande mänsklighet att besitta jorden, tro?

    2. Om vi tänker oss 9 miljoner tämligen lyckliga människor i Sverige och summerar deras tillfredsställelse och sedan jämför med 39 miljoner långt mindre lyckliga människor på samma landområde i framtiden, då måste ju den senare summan trots allt vara mycket högre. Men kanske handlar maximal nationell lycka mera om kvalitet än om kvantitet?

    3. Det egalitära tänkandet innebär att likhet är det yttersta målet och det formuleras ofta i termer av rättvisa eller orättvisa. Men rättvisekravet kan antingen vara inriktat på jag – jag – jag, vars lyckonivå sjunker kraftigt om jag upptäcker att jag får lite mindre än andra. Eller också kan rättvisekravet vara utåtriktat, generöst, så att man accepterar att man själv får mindre när många fler får mer. Generositeten alstrar då en hormonkick när man upplever sig vara mindre lik andra, alltså mer god, mer frikostig, mer socialt eller globalt tänkande. Men då strävar jag ju ändå efter egoistisk lyckomaximering och det är ju varken jämlikt eller rättvist…

    Gilla

    • annagustin2@gmail.com skriver:

      ”3. Det egalitära tänkandet innebär att likhet är det yttersta målet och det formuleras ofta i termer av rättvisa eller orättvisa. Men rättvisekravet kan antingen vara inriktat på jag – jag – jag, vars lyckonivå sjunker kraftigt om jag upptäcker att jag får lite mindre än andra. Eller också kan rättvisekravet vara utåtriktat, generöst, så att man accepterar att man själv får mindre när många fler får mer. Generositeten alstrar då en hormonkick när man upplever sig vara mindre lik andra, alltså mer god, mer frikostig, mer socialt eller globalt tänkande. Men då strävar jag ju ändå efter egoistisk lyckomaximering och det är ju varken jämlikt eller rättvist…”

      Vi lever under extrem orättvisa på planeten, på en annan nivå också inom landet Sverige. Om dagens system får fortsätta kommer ingen rättvisa någonsin att uppstå. Mycket sorgligt, för oss svenskar som räknar oss som intelligenta och bildade människor.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s