Pris är vad man betalar- värde är vad man får. Orden kom för mig när jag nyligen gjorde en resa med familjen i mellersta Finland, för att besöka orter där familjen har en del av sina rötter. Insjölandskapet runt Saimens sjösystem är hisnande vackert. Någon motsvarighet finns nog inte i Sverige. Någon motsvarighet till de ständiga påminnelserna om landets nära historia och frihetens pris finns inte heller i Sverige.

Domkyrkan i Savonlinna ligger på en mindre höjd, några hundra meter från hamnen. Om man gör sig besväret att gå dit, möts man av ett monument, en hukande mansfigur huggen i granit, ungefär två meter hög, och med något framför sig, som vid första anblicken kan tas för ett stilfullt blomsterarrangemang. Vid närmare påseende finns mellan de vackra blommorna blankpolerade stenplattor, ungefär trettio gånger trettio cm, med namn och datum för födelse och död. På varje stenplatta finns dessutom längst upp till höger ett cirkelformat ornament i gjutjärn med siffran 18. Stenplattorna – ett femtiotal – ligger i formen av en båge. Alla med namn på några av dem som föll offer i det inbördeskrig som följde på självständigheten och frigörelsen från Ryssland 1917.

Fortsätter man mot domkyrkan möts man av ytterligare ett monument, en sten med blankpolerad framsida, rest på högkant, ungefär två meter hög och med ett femtontal namn inhuggna, alla med datum för födelse. Alla dog samtidigt 1940, när Savonlinna utsattes för ett bombanfall. Något tiotal meter därifrån står ytterligare en sten på högkant. Här finns inga namn. Stenen är rest till minne av alla de finska män som stupade under andra värlskriget, och som aldrig återfanns.

De stupade som återfanns ligger begravda i sin hembygd. Soldatgravarna vid kyrkan i Anttola, en by som med kringbygd räknar ungefär två tusen själar, är ordnade i två kvarter. Blankpolerade stenplattor med namn och datum för födelse och död. De ligger i snörräta rader. Nyplanterade röda begonior mellan varje minnessten . Ett tjugotal stenplattor i varje rad. Tre fyra rader i varje kvarter. Totalt ligger här ungefär etthundrafemtio av bygdens söner. I en av de främre raderna läser jag namnet på fem unga män som alla stupade den 7 juli 1941, en dryg vecka efter inledningen av Fortsättningskriget.

Vid kyrkan i Joroinen, en lite större by, ser det ut på ungefär samma sätt. Soldatgravarna är visserligen fler, men också här ordnade i två kvarter med blankpolerade stenplattor i snörräta rader. Nyplanterade röda begonior mellan minnesstenarna. Namn och datum för födelse och död inhuggna. Men här och där, utan någon ordning alls, färska snittblommor i vas bakom en minnessten. Trots all den tid som gått finns det fortfarande någon som minns någon och han är fortfarande saknad.

Vid kyrkan i Tuusniemi finns soldatgravarna i åtta kvarter med låga tuktade häckar mellan kvarteren. Svarta stenplattor med namn och datum för födelse och död och dessutom platsen där den som bar namnet stupade. Röda begonior mellan stenplattorna.

Var man än befinner sig i Finland blir man påmind om landets nära historia och det pris som det finska folket betalt för sin självständighet och sin frihet.

Utopiska drömmar har ingen plats när våldet brakar loss. Då tvingas alla välja sida. Min vän blir min fiende, min fiendes fiende blir min vän – eller kanske också min fiende. Finlands nära historia visar på att ”Vi” inte inkluderar fienden, och att vilka som är ”Vi” inte är konstant över tid. I Sverige har vi inte behövt genomlida Inbördeskrig, Vinterkrig, Fortsättningskrig eller Lapplandskrig. Det har sagts att vår verklighetsuppfattning präglas av att vi är ”fredsskadade”.

I Finland har man inte glömt sin historia, även om excellensen Wallström påstår motsatsen.Där påminns man varje dag om självständighetens och frihetens pris. Där är det långt till den ”svenska modellen” med ett utopiskt önsketänkande om en evig fred, som dessutom är gratis. Det som har hänt kan hända igen, om än på andra platser och i andra former.

Hans Kindstrand är advokat med stort intresse för samhällsfrågor.