Om Putin och det amerikanska valet

Stefan Hedlund

Debatten om huruvida och i så fall på vilket sätt Ryssland påverkade det amerikanska presidentvalet har antagit proportioner som går långt utöver varje form av sans och redlighet. Frågan har inte bara orsakat allvarlig ytterligare skada på relationerna mellan USA och Ryssland. Den har också förgiftat det amerikanska medieklimatet och i det närmaste paralyserat det politiska livet i Washington.

Medan demokraterna anser att Trump genom sina påstådda ryska kontakter i det närmaste har gjort sig skyldig till landsförräderi, anser republikanerna att det bara rör sig om att finna en bortförklaring till att Hillary Clinton förlorade valet. Allt pekar på att denna strid kommer att pågå länge än, och att konsekvenserna för den politiska beslutsprocessen som sådan kommer att bli mycket omfattande.

Det finns två uppsättningar fakta i målet. Den första är att någon hackade och läckte information från dataservrar tillhöriga Clinton, hennes stabschef John Podesta, och det demokratiska partiets nationella kommitté (DNC). Den andra är att ingen har hävdat, långt mindre kunnat leda i bevis, att det förekommit någon påverkan på själva valprocessen som sådan, alltså att röstning eller rösträkning skulle ha påverkats. Vad det rör sig om är alltså i grunden föga mer än att den amerikanska allmänheten fått ta del av en mängd tämligen snaskiga detaljer kring hur Clintons valkampanj bedrevs.

Det finns en allmän, om än inte fullt bevisad, uppfattning att de som genomförde dataintrången har sin hemvist i Ryssland. Huruvida det skett på uppdrag av Kreml, eller ens utförts av hackers knutna till den ryska statsledningen är kontroversiellt, och kommer sannolikt inte att kunna varken bevisas eller avvisas.

Den stora fråga som verkligen bör ställas rör vilket som haft mest negativ inverkan på det amerikanska politiska systemet – allt det Clinton har gjort eller att information om dessa handlingar har blivit allmänt känd? Om man tar del av det som läckts, inte bara om Clintons valkampanj utan också, och i synnerhet, om verksamhet som bedrivits via familjen Clintons stiftelse – The Clinton Foundation – kan man svårligen undgå en känsla av att det kanske var bäst som skedde, alltså att hon och hennes man inte fick återvända till Vita huset.

Demokraternas stora upprördhet över att Ryssland möjligen har sökt påverka det amerikanska valet är inte bara ett sätt att söka blanda bort korten, att söka skyla över de verkliga anledningar som gjorde att så många amerikaner valde att rösta på Donald Trump – bara för att slippa se Hillary bli president. I grunden rör det sig också om ett monumentalt hyckleri. I frågor rörande ambitioner att påverka val i främmande länder finns det ingen som kan mäta sig med USA – alltifrån att sända in marinkåren och att söka lönnmörda presidenter till att sponsra program för regimskifte, kända som ”democracy promotion”.

Vi kan minnas hur man gick i krig för att störta Iraks diktator Saddam Hussein, hur man sedan lyckades avlägsna Libyens diktator Muammar Gaddafi, och hur man med mindre framgång har slagits för att även störta Syriens diktator Basar al-Assad. I Europa kan vi minnas hur man först lade ned stor kraft på att bli av med Serbiens diktator Slobodan Milosevic, och hur man senare, efter revolutionen på Maidan i Kiev, manövrerade i kulisserna för att se till att ”rätt” personer hamnade i Ukrainas regering.

Man kan förvisso hävda att samtliga dessa operationer ur ett västerländskt perspektiv har varit vällovliga, om än ofattbart kostsamma, men det rimmar mycket illa med allt detta högljudda jämmer över att man nu fått en – mycket liten – slev av den egna medicinen.

Alla de som visar prov på så stor upprördhet över hur Putin möjligen har lagt sig i det amerikanska valet visar också prov på unken dubbelmoral. När Julian Assange och hans Wikileaks läckte stora mängder amerikanska militära hemligheter var det ingen ände på lovsångerna. När exakt samma källa läcker snusk om Hillary Clinton är det ingen ände på indignationen över hur samme Assange nu går Kremls ärenden.

Det rör sig avslutningsvis också om projicering. Ytterligare fakta i målet rör nämligen hur Clintons kampanj samverkade med DNC för att stoppa utmanaren Bernie Sanders. Till skillnad från dataintrången rör det sig här om allvarliga övergrepp i själva valprocessen, och det pågår rättsprocesser i denna fråga. Genom att så högljutt fokusera på hur Putin har saboterat Clinton hoppas man slippa diskutera hur Clinton själv saboterade Sanders.

Den verkligt bistra insikt demokraterna värjer sig emot är att i stort sett vilken annan kandidat som helst på den demokratiska sidan sannolikt hade kunnat besegra Donald Trump. Hans väg

till makten stensattes av att det demokratiska partiets ledning helt enkelt var besatt av att Hillary måste vinna. Så starka ekonomiska intressen hade investerat så mycket i Klanen Clintons återkomst till makten att inget fick stå i vägen, inte ens en insikt om att en betydande del även av det egna partiet upplevde en seger för Clinton som direkt motbjudande.

Det förutsebara fiaskot har utlöst en aldrig tidigare skådad mediekampanj mot Trump, ledd av kabelkanalen CNN, också känd som ”Clinton News Network”. Bättre för USA:s politiska framtid vore om det demokratiska partiet kunde frigöra sig från Clinton, sluta skylla på Putin, och börja arbeta på en valseger med en kandidat som kan accepteras av det amerikanska folket – och inte bara av det demokratiska partiets etablissemang.