Redaktören för denna sajt gjorde nyss upp med föreställningen om värdegrunder – jag brukar kalla det för värdegrundsflum. Men det finns ett ord som jag skulle vilja dra en lans för: värdighet.
Det är ett ord som borde kunna tillämpas på alla möten mellan människor. Man minns Hjalmar Gullbergs ord: ”Om i ödslig skog/ångest dig betog/kunde ett flyktigt möte/vara befrielse nog”.
Jag hade förmånen att äta middag i ett sällskap där det förekom en person som visade sig vara en bemärkt forskare från ett lärosäte i södra Sverige. Han forskade om medborgarnas integritet och han sa att han var bekymrad.
Politik är ett hantverk, som kräver duktiga hantverkare. Saknar man begåvning kan man visserligen dölja det genom att strikt följa en ideologi, eller en partilinje. Men bara en duktig politiker har förmågan att använda partiet (inklusive dess ideologiska garnityr) som plattform för att ge människor en röst. Två politiker under min livstid väcker – om än motvilligt – min beundran: C H Hermansson och Jimmie Åkesson.
Den spårbundna trafiken har en lång historia men det var först efter uppfinningen av ångmaskinen som det blev praktiskt att utveckla den i större skala. Den första järnvägen för allmän trafik var sannolikt Surrey Iron Railway i södra London som öppnades i juli 1803. Utbyggnaden av ett nära nog globalt järnvägsnät dominerade 1800-talet och spelade en central roll i 1800-talets enorma ekonomiska utveckling. Bilen är huvudsakligen en senare utveckling men fanns redan i några få exemplar ungefär samtidigt som de första järnvägarna. Bilen blev en realitet först under slutet av 1800 talen genom Carl Benz och senare under 1900-talet genom Henry Ford. Bilen kom därefter att dominera 1900-talet på samma sätt som järnvägen dominerade 1800-talet.
Patrik EngellauJag kan förstå att så kallade vanliga människor som liksom jag saknar inflytande över politiken allt som oftast flyr från insikten om landets sönderfall. I stället för att ta till oss exempelvis rapporterna och berättelserna om hur vanliga svenska orter som Flen och Laxå förvandlas till migrationsgetton där främmande kulturer praktiskt taget ersätter allt svenskt (utom Försäkringskassan, som ju behövs) så vänder vi bort blicken i vanmakt och tar suckande en kaka till. Jag förstår denna reaktion för att jag kommit på mig själv med att göra just så. Jag vill inte veta. Insikten om min maktlöshet blir alltför plågsam.
Jag är rimligt säker på två saker.
Den första saken är att vi har fel om vi tror, vilket vår tid för det mesta gör, att när demokratin väl är installerad i ett land så har de samhälleliga förhållandena nått sitt högsta möjliga och slutgiltiga stadium.
Anders Leion
Jag har läst Fria tider i ungefär ett år. [Anders Leion begär rättelse. Det ska vara Nya Tider: ”Jag har blandat ihop namnen. Jag har faktiskt läst Nya Tider. Jag ber om ursäkt.”] Jag har inte funnit mycket som kan betecknas som rasistiskt – i alla fall inget som jag kan komma ihåg. Däremot avslöjar man ibland attityder som är mindre vanliga i annan (tryckt) press. Man är till exempel påtagligt intresserad och imponerad av Ryssland. Jag är intresserad men inte imponerad av landet och har lite svårt att förstå deras positiva inställning. Men måste den ses som förgriplig – och hur kan den vara rasistisk?
Nu ska jag citera några rader ur ett tal som en bemärkt nationell ledare faktiskt har hållit. Du kanske känner igen det, kanske inte. Då får du gissa.
För att det inte ska bli för svårt så ska jag redan från början dig tips. Ett, men bara ett, av följande alternativ är korrekt:
Nils-Eric Sandberg
Vår vapenexport utgör en försvinnande del av totala exporten, men har diskuterats mer än något annat utrikeshandelsärende i decennier. Nu har en utredning föreslagit nya regler, klart och tydligt mycket oklara. Oavsett hur de tolkas påverkar de inte tillståndet i världen; om osympatiska regimer inte får köpa vapen från Sverige köper de vapen från andra länder. Den internationella vapenhandeln är köparens marknad.
Patrik Engellau
David Brooks är en skribent (i exempelvis New York Times och Dagens Nyheter) som jag länge satt högt för att han, enligt min mening, brukat föra begripliga och förnuftigt byggda resonemang. Efter en artikel om att ”Trumps egoism förgiftar världen” är jag inte längre så säker. Jag har inget emot att folk avskyr Trump, men jag gillar inte när det sker på vilka känslomässiga grunder som helst. Så här påstår Brooks:
Den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter formulerade uttrycket ”creative destruction” för att beteckna de dynamiska processer i samhällsekonomin som främst är en följd av helt nya möjligheter inom den teknologiska utvecklingen. En ny teknologi som snabbt anammas förstör med nödvändighet en äldre teknologi som inte längre är rationell eller lönsam. Det är i ett sådant sammanhang som begreppet hållbarhet inte är särskilt meningsfullt för att uttrycka det milt.
Praktiskt taget över en natt blev Facits sofistikerade räknesnurror obsoleta när de elektroniska räknarna slog igenom vilket skapade akuta problem för Åtvidabergskoncernen. Andra exempel är den svenska skeppsbyggnadsindustrin på 1970-talet vilken inte längre kunde konkurrera med asiatiska tillverkare. Trots omfattande statligt stöd fick större delen av de svenska varven läggas ned. Exemplen är legio. Säkert har ett överdrivet fasthållande vid en hopplöst föråldrad teknologi haft negativa effekter på den svenska samhällsekonomin och kanske ännu mer i andra länder.
Stefan Hedlund
Trots växande ekonomiska problem fortsätter Ryssland att prioritera militär återupprustning. Nya vapensystem introduceras och en omfattande övningsverksamhet genomförs, i syfte att finslipa stridskrafternas nya organisation. Gång efter gång utsätts vårt land för provokationer av olika slag, främst i form av närgånget uppträdande av ryskt stridsflyg, och vi får från tid till annan höra skarpa varningar om allvarliga konsekvenser – om vi skulle drista oss att gå med i NATO.
Att idag hävda att den västerländska kulturen är bättre än andra kulturer ses av många som problematiskt. Tankarna går till imperialism och kolonialism. Orsakerna till att inte vilja framhålla den västerländska kulturens goda sidor är förstås mycket skiftande. Det kan vara uttryck för blyghet, försagdhet, ödmjukhet – eller för feghet. Det kan också vara utryck för en likgiltighet inför de olikheter som finns mellan olika kulturer. Till de många faktorer som bestämmer vårt förhållningssätt till andra kulturer skulle jag här vilja lyfta fram och diskutera en viss syn på kunskap. Uttrycket ”situerad kunskap” har kommit i svang vid universiteten de senaste decennierna. Begreppet används flitigt inom till exempel genusvetenskap. Först: Vad betyder det?
Innan motsatsen är bevisad är det säkraste tipset att din nästa är en egoist vad han än säger. Det lär finnas exempel på att motsatsen är sann. Kanske har jag inte sett så många typfall, men jag är villig att tro på förekomsten av enstaka, genuina altruister.
Europa är en världsdel och en idé. Idén om Europa växte fram i mötet med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.
Midsommarhelgen är slut för i år och som vanligt har firandet diskuterats flitigt av i synnerhet DN:s kultur- och ledarredaktioner. Hur och varför bör denna helg firas? Här bjuder DN på några tankegångar i absolut världsklass, som till exempel en artikel av Alexandra Pascalidou där hon på ett synnerligen övertygande vis klarlägger att det traditionella midsommarfirandet i själva verket är en del av den svenska strukturella rasismen. Även ledarredaktionens midsommar är främst en integrationspolitisk tilldragelse. I en osignerad ledare förklarar DN att:
Den troligen jättekändaste förklaringen till världens uppkomst är den om att Gud gjorde det på sex dagar enligt beskrivningen i Moseboken Genesis (första Mosebok). En annan jättekänd berättelse är den som handlar om Big Bang. Den är fullt lika obegriplig som den där om Guds superkreativa vecka.
Jag är en ganska hämmad människa såtillvida som att min mammas beslutsamma uppfostran i kombination med ett vekt sinnelag har ingivit mig avsevärd ovilja att såra eller nedvärdera andra människor. Jag drar mig för att kritisera folk, framför allt inför offentligheten såsom till exempel på den här bloggen.
Jag brukar leta efter sakers och tings grundbult, alltså den där lilla sprinten som man kan rycka ut för att sakerna och tingen ska falla samman. Det svenska eländets grundbult, har jag kommit fram till, är den fördärvliga PK-ideologin, särskilt dess människosyn som bland annat innebär att nästan alla människor betraktas som svaga och i behov av välfärdsapparatens hjälp för att låta sig försörjas av ett antal förment starka skattebetalare.
Jag har ett önskemål inför valet 2018: Att Marika Formgrens eminenta text häromåret om åsiktsfrihetsdemokrati kontra värdegrundsdemokrati ligger till grund för debatten. Många av oss anser trots allt att en demokrati där alla åsikter får och bör dryftas offentligt (givetvis inom lagens råmärken) är den enda reella demokratin. Länge har dock den dominerande diskursen i Sverige varit att endast åsikter som är kompatibla med en viss värdegrund är välkomna. Frågan är hur klokt det är. Frågan är även om en värdegrund som exkluderar vissa människors åsikter och därtill i praktiken utmålar människor med ”fel” åsikter som dåliga människor (rasister) verkligen är en god värdegrund?
Du har såklart till leda hört det där om att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll. Kanske var det Pippi Långstrump som sa det först, kanske var det Bamse. I vilket fall som helst kan uttalandet tjäna som motto för båda dessa hjältar.
Du kanske tror att detta motto är någon sorts självklarhet, alltså att det ligger i tillvarons natur att den starke måste vara snäll. Så är det inte. Tänk på Saddam Hussein och Muammar Gaddafi. Motsvarande motto för dem var att den som är väldigt stark också måste vara väldigt grym. Om de inte varit väldigt grymma hade de blivit avsatta på direkten. Kom ihåg att det behövdes nästan hela Nato för att ta ut dem.
När man insett detta förstår man att den svenska Pippiparollen troligtvis är ett internationellt unikum. Ingen stark makthavare utom Bamse och Pippi har, vad jag kan komma på, gjort snällheten till sitt signum och valspråk. Jo, en annan makthavare har gjort det, nämligen det svenska politikerväldet. Bevis? Har politikerna inte utsett Sverige, alltså sig själva, till en humanitär stormakt? Det betyder ungefär att vi är det snällaste land uppå jord.
Jag hörde en gång en historia om hur en europeisk flotta besökte Kina, det var under Mingdynastins glansdagar. Det kinesiska hovet – väl skolat i den Konfucianska läran – skakade roat på huvudet. Européerna hade visserligen imponerande vapen, men de verkade sakna all finess och statsmannaskick. Hur kunde man ens drömma om att utmana det kejserliga Kina om man inte ens behärskade de rätta hovnigningarna?
På sätt och vis har alla de som donerat pengar till den studie om Sverige och det Muslimska brödraskapet som Det Goda Samhället planerat redan fått valuta för pengarna ty den myndighet som DGS-TV misstänkte för senfärdighet har nu stramat upp sig vilket är till fördel. Jag tror faktiskt att den utmaning vi riktade mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att själva göra den studie myndigheten räddes inför kan ha haft ett uppstagande och eggande inflytande på myndigheten.
I sitt organ Det Goda Samhället har Patrik Engellau, en gång en duktig medarbetare inom det svenska biståndet, skrivit en något missvisande artikel om svensk immigration under rubriken ”Migrationens orsaker”. Jag hoppas det inte skett av illvilja och i medveten tjänst åt odemokratiska krafter. Han påstår att det finns tre berättelser om den svenska immigrationen:
Nu ska jag för det första förklara vad man kan lära av historien, för det andra förmoda att vi inte tänker göra det (det vill säga lära av historien) och för det tredje tala vad vi här och nu antagligen borde göra om vi hade lärt oss något av historien.
Under de senaste fem-, sexhundra åren har Sverige egentligen bara haft en omvälvande katastrof om man med det menar ett avgörande nederlag som fick nationen att förlora fotfästet i tillvaron och dess ledarskap att falla pladask, som tillintetgjorde en hel ekonomi och de flesta gamla institutioner och som fick ett helt nytt samhälle att gradvis började forma sig. Jag talar förstås om det karolinska enväldets fall med Karl XIIs död i Norge år 1718.
Flera intellektuella européer har på ett skrämmande sätt påvisat att islam verkligen är ett hot mot vårt västerländska samhälle. En av dem är spanjoren Arturo Pérez-Reverte, en av Spaniens mest kända författare och medlem i Spaniens motsvarighet till Svenska Akademien. I en intervju i Spaniens näst största dagstidning ”El Mundo” har han svarat på frågan vad som skrämmer honom mest med den islamiska terrorismen:
Den första bok jag läste på ett annat språk än svenska var ”Tre män i en båt” av Jerome Klapka Jerome. En av de många lustigheterna som förekom var ett samtal om sjukdomar. De tre vännerna fann att de led av alla tänkbara sjukdomar med undantag av “skurgumsknä”. Boken skrevs ju vid en tid då män inte kunde tänkas ägna sig åt hushållsarbete. Inte heller jag reagerade eftersom jag under min uppväxttid aldrig sett en man syssla med någon form av arbete i hemmet. Att en man kunde laga mat, tvätta och städa var något som jag inte ens kunde föreställa mig.
Jag har visserligen skrivit om det här tidigare, men nu återkommer jag med ny vinkel och observation. Liksom Sverige har ett ekonomiskt musikunder så har Brasilien ett ekonomiskt föreläsningsunder.
Enligt lag har svenska universitet och högskolor en skyldighet inte bara att undervisa studenter samt forska, utan också att informera allmänheten om sina rön och sitt vetande. Av Högskolelagen 1 kap. 2 § framgår följande:
Krönikan ”Spridda tankar från redaktionen” föranleder en del egna spridda tankar.
Två år kan tyckas vara en kort tid, men att hålla igång ett intellektuellt samtal under två år är en anmärkningsvärd prestation. Jag har följt Det Goda Samhället under de två år som samtalet pågått. PE:s krönikor, gästskribenternas bidrag (ingen nämnd och ingen glömd) och kommentatorernas inlägg har fått mig att känna mig midre ensam. Det Goda Samhället tar upp aktuella och viktiga samhällsfrågor. Det är inte ofta som nivån hamnar på den som dagligen presenteras i MSM, där inriktningen sammanfattningsvis är på nivån – ”hur långt är ett snöre”?
Alla som besvärat sig något lite för att bekanta sig med statsvetenskapliga teorier känner till begreppet ”nattväktarstaten”, som påstås ha varit den klassiska – vilket i det här fallet betyder stränga, rentav extrema – liberalismens idealföreställning om hur staten skulle organiseras. Staten skulle bara göra det absolut nödvändiga. Den skulle säkerställa att medborgarna kunde sova tryggt om natten, därav dess beteckning. Dess enda uppgift skulle vara att gripa in när den hårda kärnan av mänskliga rättigheter hotade att kränkas, alltså rätten till liv, egendom och frihet (men således inte de senare tillkomna välfärdsrättigheterna såsom gratis utbildning och sjukvård samt hyresbidrag).
DET GODA SAMHÄLLET 