Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Jag träffade nyligen en medelklassvän som bor i finaste bostadsrätt i Stockholms centrum några hundra meter från Kungliga Biblioteket. Han berättade att folk i hans kvarter inte längre törs gå ut efter skymningen. De kan bara hämtas och lämnas vid porten med taxi. Rånarligor härjar nämligen i trakten. Grupper om tre eller fyra afrikaner muddrar folk de får klorna i. En del misshandel ska också förekomma. (Överdriver min vän? Är kanske faran inte så överhängande? Men det spelar inte så stor roll. Att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för att gå på en vanlig gata i centrum av Stockholm är illa nog.)

Polisen säger att den inte har resurser. Den håller nämligen på att hålla efter buset i trakterna kring Plattan vilket, förmodar den, är varför buset flyttat sig till nya jaktmarker någon kilometer därifrån.

Sådant ger begreppet no go-zon en ny innebörd. Här betyder det inte att polisen inte törs gå dit, utan att medborgarna inte törs gå dit, alltså till sina egna hem.

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.

För trettio år sedan skrev jag en bok om de senaste sjuhundra årens svenska historia – På Spaning efter Moder Sveas Själ – som är för de svenska olika maktperioderna – till exempel sturetiden, vasatiden, stormaktstiden, det karolinska enväldet, frihetstiden och så vidare – vad det periodiska systemet är för grundämnena. Man fattar inte allt, men man har en stabil grund att bygga sin förståelse på. Den som läser boken begriper hur perioderna förhåller sig till varandra och det mönster enligt vilket de övergår i varandra. Det är lite som när Sokrates förklarar hur demokratin uppstår ur oligarkin och tyranniet växer ur demokratin.

Efter den kraftgärningen slutade jag att specialintressera mig för svensk historia. (I stället ägnade jag mig exempelvis åt att försöka förstå Guds planer. Det visade sig att han sedan skapelsen prövat tre strategier för att nå sitt mål som är att förmå människorna att göra ett paradis av jordelivet. Jag beskrev mina rön i boken Gud tredje strategi, ska han lyckas den här gången?.)

Men nu börjar jag eventuellt bli intresserad av att zooma in på speciella perioder av den svenska historien. Den som särskilt väcker mitt intresse är drottning Kristina (född 1626 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 1689 i Rom). Låt mig försöka kittla din nyfikenhet så kan du tala om för mig om du tycker studiet är värt fortsatt ansträngning.

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

Tidigare hade kampen stått, ungefär som Marx beskrev det, mellan arbetarna och arbetsgivarna. En krona mer i lön betydde en krona mindre för kapitalisten och vice versa. Staten, som kontrollerades av kapitalisterna, hade inga större egna anspråk. Skatterna hölls låga.

Med den allmänna rösträttens införande var de valda ombuden inte längre representanter för de rika, utan för hela valmanskåren eller i varje fall för de grupper som stött varje enskilt ombud. Därmed ändrades principerna för överskottets fördelning. De personer som styrde staten – och som i ökande utsträckning kom att kallas politiker – behövde inte längre ta någon särskild hänsyn till de rika eftersom dessa var alltför få för att ha något avgörande inflytande vid valen.

År 1910, bara ett år efter det att inkomstspärrarna vid andrakammarvalet tagits bort, beslöt Sveriges riksdag att införa en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. ”Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet”, skriver Skatteverket på sin hemsida.

Dagens Nyheter har startat en artikelserie vars namn återfinns i rubriken ovan. Tidningen undersöker sådant som ”Ökar inkomstklyftorna?” och ”Hur bra är den svenska sjukvården?”. Svaren levereras med diagram och tabeller och resonerande text. Den vetenskapliga ambitionen understryks av att två nationalekonomiska forskare – Laura Hartman och Lars Calmfors – engagerats för att ”minska riskerna för felaktiga slutsatser”.

Detta är imponerande och lovvärt. Men jag, som möjligen är paranoid, är en anhängare av devisen att zebran är ett randigt djur och ränderna går aldrig ur. Dagens Nyheter, särskilt kulturredaktionen, tillhör, tillsammans med Svenska kyrkan och några andra framstående institutioner såsom Sveriges Television, den politiska korrekthetens starkaste bastioner. Vad händer när den politiska korrektheten ska pröva på att vara vetenskaplig?

Den västerländske mannen, kanske särskilt den svenske, är nog den mest civiliserade människotyp som världen skådat. Ändå begår han stundom fel. Ett, som det verkar, icke ovanligt fel är att han tar kvinnor i baken, särskilt i festliga sammanhang och när han är lite full. En ung dam som jag känner väl vittnar om att hon får uppleva sådant titt som tätt när hon går på nattklubb.

Metoo-kampanjen framstår som ett rasande vrål från kvinnor som blivit tagna i baken eller motsvarande och inte gillat det. Vilka är Metoo-kampanjens kvinnor och vad har de råkat ut för?
Nu gissar jag bara, men jag skulle bli förvånad om en mer inträngande vetenskaplig studie kom fram till något annat. För det första tror jag att Metoo-kvinnorna för det mesta är framgångsrika och välutbildade. Det är inte lågutbildade arbetslösa kvinnor i utanförskapsområdena som skriver på protestlistorna utan advokater, läkare, skådespelerskor och motsvarande socialt mer framstående folk. För det andra har de förseelser de utsatts för av män alltså inte varit av typ gängvåldtäkt utan snarare just ett ovälkommet nyp i baken i en hotellhiss eller festlokal.

Nu är frågan hur samhället – och med samhälle menar jag inte politikerna och den offentliga sektorn utan snarare det civila samhället, allså vi medborgare lite till mans och kvinns – bör reagera på den här sortens övergrepp.

Jag trodde att en del demokratiska institutioner i Sverige var huggna i sten, yttrandefriheten till exempel. Jag trodde att yttrandefriheten var absolut i vårt land. Det finns bara två sorters länder, dels länder där folk får säga precis vad som helst, dels länder där folk också får säga precis vad som helst bara Kejsaren är med på noterna. Jag trodde Sverige för evigt tillhörde den första gruppen.

Det var inte så många år sedan jag reagerade med största vedervilja mot de kinesiska myndigheternas framgångsrika försök att tvinga Google och andra nätjättar till censur. Kampen mellan Kinas regering och nätjättarna har pågått i flera år. När jag googlar på ”Kina censurerar Google” kommer den första träffen i början på detta årtusende. Kampen verkar ha pågått sedan dess.

Uppenbarligen har Google kämpat emot. ”Det finns en lång historia av ett slags katt-och-råtta-lek mellan Google och Kina”, säger forskaren Christopher Kullenberg vid Göteborgs universitet till SVT.

Det var inte bara jag som ogillade den kinesiska regeringens censurlust. Så sent som för två år sedan frågade sig Sveriges Television till och med varför det kinesiska folket inte protesterade:

Folkhälsomyndigheten oroar sig över att ”allt fler barn och unga i Sverige rapporterar psykisk ohälsa” och har därför skrivit en rapport i ärendet. Med psykisk ohälsa menas att lida av psykosomatiska symtom. Det finns tydligen åtta stycken psykosomatiska symtom som beskrivs så här:

… dels fyra psykiska symtom: sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet, dels fyra somatiska symtom: huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel…

Om man haft ”minst två av dessa symtom, mer än en gång i veckan, under de senaste sex månaderna” så lider man av psykisk ohälsa.

Från 1986 till 2014 har andelen pojkar i yngre tonåren som är psykiskt sjuka i denna bemärkelse ökat från sådär 20 procent till kanske 22 procent. För flickor är motsvarande siffror ungefär 25 och 40.

Nu ställer sig Folkhälsomyndigheten frågan vad denna ökning kan bero på. Själv fylls jag av förundran. Hur ska ett barn ens kunna svara på frågan om det haft minst två av dessa symtom mer än en gång i veckan under det senaste halvåret? Jag klarar det inte. Ska det vara minst en gång i veckan varje vecka i sex månader eller räcker det med mer än en gång under en vecka? Vad betyder irritation? Jag kan bli misslynt flera gånger om dagen. Är jag då ett psykfall? Det är klart att man har motgångar. Man blir ledsen då och då. Det är en del av livet. Räknas det som nedstämdhet?

Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

På stängslet kring fotbollsplanen på Östra Reals skolgård har någon fäst texten ”Det fixar sig alltid”. Det är kanske sant. Men det känns inte så. För femtio år sedan så kändes det så, men inte nu längre.

Att framtiden kändes trygg för femtio år sedan berodde på att svenskarna då fortfarande var ett homogent, ambitiöst, plikttroget och arbetssuget men kanske lite tråkigt folk, ett folk som inte skapade några oöverkomliga problem för överheten, exempelvis inga skjutningar, inte så många våldtäkter, inga stenkastningar på blåljusfordon. Det värsta som kunde hända, förutom raggarbråk, var sådant som almstriden i Kungsträdgården år 1971, då polis drabbade samman med demonstranter som motsatte sig myndigheternas planer att fälla tretton almar i parken. Det blev oroligheter en natt och sedan ändrade sig myndigheterna. Almarna står kvar.

Det som oroar mig nu för tiden är att de problem som folk skapar verkar just oöverkomliga för den överhet som satts att hantera dem, till exempel polis, skolväsende och sociala myndigheter. Hur jag än skärper blicken ser jag inga trovärdiga åtgärder från överhetens sida. Jag hör en massa ord, men uppfattar inga verkningsfulla handlingar. Tvärtom kan jag bara se, Gud hjälpe mig, att problemen förvärras. En rak trendframskrivning – en enkel men otillförlitlig framtidsgenerator (otillförlitlig eftersom inga prognoser är tillförlitliga) – pekar mot eskalerat våld och mer blodsutgjutelse.