Patrik Engellau

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Jag träffade nyligen en medelklassvän som bor i finaste bostadsrätt i Stockholms centrum några hundra meter från Kungliga Biblioteket. Han berättade att folk i hans kvarter inte längre törs gå ut efter skymningen. De kan bara hämtas och lämnas vid porten med taxi. Rånarligor härjar nämligen i trakten. Grupper om tre eller fyra afrikaner muddrar folk de får klorna i. En del misshandel ska också förekomma. (Överdriver min vän? Är kanske faran inte så överhängande? Men det spelar inte så stor roll. Att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för att gå på en vanlig gata i centrum av Stockholm är illa nog.)

Polisen säger att den inte har resurser. Den håller nämligen på att hålla efter buset i trakterna kring Plattan vilket, förmodar den, är varför buset flyttat sig till nya jaktmarker någon kilometer därifrån.

Sådant ger begreppet no go-zon en ny innebörd. Här betyder det inte att polisen inte törs gå dit, utan att medborgarna inte törs gå dit, alltså till sina egna hem.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden” (inspelat 15 maj 2018) pratar jag med Jan-Olof Sandgren som är skribent här på Det Goda Samhället.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.

Svenska kyrkans ärkebiskopen Antje Jackelén har, fast hon inte låtsas om det, blivit muslim. Hon fick en gång frågan om Muhammed var en falsk profet. Det självklara svaret för en kristen hade varit ja, men det hade kunnat uppfattas som ”islamofobiskt”, eller åtminstone oartigt. Så hon gav ett politikersvar, som trots att det var inlindat, ändå måste tolkas som att Muhammed att var en äkta profet, vilket ju innebär att ärkebiskopen gått över till islam. För tror man att Muhammed var en äkta profet så är man muslim.

Stefan Hedlund

Centerledaren Annie Lööf erbjuder en allt tydligare illustration av det gamla talesättet ”upp som en sol – ned som en pannkaka”. I början av hennes karriär som partiledare var det idel solsken och politisk värme. Hon överlevde mirakulöst skandalen då partiets nyliberala aktivister i början av 2013 presenterade ett förslag till idéprogram som bland annat talade varmt om fria gränser och fri invandring, om att ingen skall få styra över med vem och med hur många man kan välja att gifta sig, och om att arvsrätten måste anpassas till denna nya frihet. I valrörelsen 2014 lämnade hon goda prov på sin retoriska förmåga, och i samband med moderatledaren Anna Kinberg Batras dödsspiral i opinionsmätningarna började hon säkert se sig själv som nästa statsminister.

Hennes politiska strategi har varit att profilera sig som en av Alliansens ledande gestalter, samtidigt son hon hållit dörren öppen för att skamlöst hoppa av och göra upp med Socialdemokraterna. Hon hade inga problem med den ökända ”decemberöverenskommelsen”, som allt fler nu uppfattar som den svenska demokratins verkliga lågvattenmärke. Hennes viktigast politiska insats har varit att uppträda som den mest ivrigt gläfsande av alla de bandhundar som förföljt Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Patrik Engellau

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Mohamed Omar

Får inte eller vägrar. Två ord som betyder väldigt olika saker. Den 9 maj publicerade Aftonbladet en ganska typisk ”invandraren som offer-artikel” med rubriken ”Hoda, 21, får inte jobba – på grund av sin slöja”.

Hoda Najjar har arbetat extra som väktare på Securitas i två år. Men hon kan inte längre vara kvar eftersom bolaget har infört en ny klädpolicy. Den islamiska sjalen som Hoda har på sig är inte ok.

”Det är tragiskt att man väljer att se vad en individ har på huvudet och inte vad den har i huvudet”, säger Hoda.

Det låter förnuftigt. Men det är inte helt sant. För kläder säger något om en människa. Kläder säger något om din identitet, vem du vill vara och vilken grupp du känner att du tillhör. Särskilt ett religiöst plagg som den islamiska sjalen. Den kan visst säga något om vad man ”har i huvudet” – till exempel att man förmodligen är en troende muslim.

Gammelmedia väljer att vinkla artikeln till Hodas fördel och ställer inga frågor. Hennes uttalande om att ett religiöst plagg inte skulle säga något om vad hon har i huvudet blir inte ifrågasatt. På alternativmediasajten Nyheter Idag har dock storyn fått en annan vinkel. Rubriken är ”Hoda vägrar jobba – vill inte följa Securitas klädkod” (10/5).

Patrik Engellau

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

I denna podd pratar jag med Ronie BerggrenAmerikanska nyhetsanalyser. Han är liksom jag ett gammalt Fantomen-fan. Vi pratar om ett nummer av serietidningen som kom ut i april i år där Fantomen slår ner polska nationalister med en Prideflagga. Visserligen är det inte första gången som serietidningen visar tecken på vänstervridning, men vi tar detta tillfälle i akt att uttrycka vår kritik.

Omslaget mötte stark kritik, men Mikael Sol, redaktör för Fantomen i Sverige, försvarade tilltaget: ”Jag förstår så klart att omslaget är kontroversiellt, men ibland måste man stå rakryggad i sitt val”.

Han har dock fel. Pride är inte ett dugg kontroversiellt. Det är helt och hållet mainstream. Hela etablissemanget går i prideparaden. Inte heller är det kontroversiellt att utmåla europeiska nationalister som ondskefulla. Man får applåder.

Lennart Bengtsson

Om ett land är framgångsrikt inom vetenskap, konst eller vid förhandlingsbordet så är landets överhet normalt stolt over detta. De som växte upp vid mitten av förra århundradet och läste om svenska framgångar inom vetenskap, teknologi och framgångsrika företag var också uppriktigt stolta. De kände sig som del i en framgångssaga. Lite finns kvar att detta, även om vänstern gjort allt de kan för att skambelägga Ingvar Kamprads 70 år gamla ungdomssynder.

Idag har som sagt skam företräde framför stolthet. Svenska politiker och myndigheter påhejade av den politiskt korrekta mediamakten gör allt för att nedvärdera det egna landet. Medborgarna skall inte vara stolta över sitt land, de skall skämmas. Det egna landet ses som ett problem, i alla fall huvuddelen av dess medborgare, som inte inser hur illa de sköter sig.

Frågan är om landet överhuvudtaget har rätt att finnas till. Dels borde det helst lämnas tillbaka landet till dess urinnevånare (vilka dessa nu var), dels borde det ges till alla världens andra människor som vill komma hit, eftersom alla som vill komma hit anses ha rätt att göra så. Beteendet börjar likna ett slags självskadebeteende som man finner hos frustrerade och olyckliga tonårsflickor. Låt mig ta ett exempel från landets energi- och miljöpolitik.

Mohamed Omar

Känner du till någon moské i något islamiskt land som endast kallar till bön på fredagar? Nej, alla moskéer, förutom de shiitiska, kallar till bön fem gånger om dagen. Shiiterna har liksom sunniterna fem böner, men de slår ihop två av dem, så de har tre bönetillfällen.

Varför är detta intressant? Jo, för att en sunnitisk moské i Växjö har beviljats tillstånd att kalla till bön med högtalare en gång i veckan – på fredagar. Vad jag vill säga är att detta endast är början – målet är självklart fem böneutrop per dag, sju dagar i veckan. Inte bara för denna moské i Växjö utan för alla sunnitiska moskéer i Sverige. Det måste man ha klart för sig när man debatterar frågan.

Islamiseringen är inte något som händer över en dag – den är en stegvis process. Vi kan titta tillbaka för se hur den gått till hittills. Först hade vi inga moskéer alls, sen fick vi källarmoskéer, vilka följdes av riktiga moskéer. Först hade vi inga böneutrop, nu har vi några. Det är inte svårt att dra slutsatser om framtiden. Det är bara att titta på hur det var, hur det blivit, och få en bild av vart vi är på väg.

Varför har de fem dagliga böneutrop i islamiska länder, men ansöker om bara ett i veckan här? Följer man en annan tolkning, en ”svensk islam”, i Sverige? Nej, det självklara svaret är att religionen föreskriver fem böneutrop. I islamiska länder har man möjlighet att ha fem utrop, därför har man det. Här får man ta det stegvis. Det börjar med lillfingret, slutar med hela handen.

Patrik Engellau

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.

Patrik Engellau

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 12 maj 2018, pratar jag om Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) som firar femtioårsjubileum i år – den hade premiär i april 1968.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade Viktor Orban, Ungerns superpopulära premiärminister, för diktatorn. Orban vann i april en tredje mandatperiod efter storseger i senaste parlamentsvalet. Hans vallöften handlade om att försvara nationalstaten, hålla gränsen och tacka nej till invandring från muslimska länder. Kalla honom vad ni vill, men som politiker i ett demokratiskt land verkar Orban förstå de ungerska väljarna väldigt bra.

Betyder det att tre av fyra ungrare nu är fascister? Absolut, om man skall tro västerländsk media. Kan det vara så enkelt? Givetvis inte. Orkar vi försöka förstå varför ungrare, slovaker och polacker tycker, tänker och röstar så annorlunda än vi i väst? Svaret är lika givet, nej. Så mycket enklare att stämpla hela Östeuropa som ett gäng efterblivna kusiner från landet, som just flyttat till stan och inte vet hur man beter sig vid de finas bord. De har ju helt fel värderingar, liksom. Som Mohamed Omar så träffsäkert beskriver, till och med Fantomen vet ju att polackerna numera står på de ondas sida.

Kanske är det istället dax att våga förstå varför östra Europa, med Polen och Ungern i spetsen, verkar vara helt ur fas med västra EU. Kanske vi inte skall vara så snabba med att döma ut halva Europa innan vi ens försökt gå ett steg i deras skor. Låt oss ta en promenad. Östra Europa, likt Balkan, tillhör en grupp nationer som upplevt oändliga mängder krig och elände, fattigdom och förtryck, men samtidigt lyckats bygga upp fungerande nationalstater och ekonomier. Under det senaste seklet hade man dock oturen att hamna på fel sida av järnridån.

Staffan Heimerson

I ett antikvariat fiskade jag upp en Palestinaskildring skriven 1931, ”Det omstridda arvet”, av den svenska författarinnan och do-goodern Elisabeth Wærn-Bugge.

Den 87 år gamla studien var som ett dagsaktuellt debattinlägg om Israel som en omöjlighet: ”… lika lite som upprättandet av en judisk nationalstat i miniatyrformat vore en fördel för mänskligheten och judarna själva …”.

Ingen fördel? Åjo. Staten Israel upprättades och den har räddat det som efter europeisk antisemitism och Hitlers industrialiserade judehat riskerade att utplåna ett helt folk.

Israel kan därför dunka sig i ryggen och säga grattis till sig självt, när landet just i dag fyller 70 år. Plötsligt känns rikets valspråk som en insiktsfull analys: Uppståndelse.

När landet i morgon återgår till sin vardag av hetsig politik och djup andlighet, flit och kreativitet är dess triumf tydlig: att som enda demokrati överleva i en världsdel av militärdiktaturer, våldsbesatta tyranner och medeltida dynastier – alla enade i sitt hat mot judarna.

Det är en pigg 70-åring, till ytan stor som Ångermanland med nästan lika många invånare som Sverige; 75 procent av dem judar.

Men de problem Israel står inför är i en del fall akuta, främst Irans ökande inflytande, och i något fall till synes olösligt, Palestinafrågan. För palestinierna är den israeliska högtidsdagen Nakba – katastrofen.

Patrik Engellau

För trettio år sedan skrev jag en bok om de senaste sjuhundra årens svenska historia – På Spaning efter Moder Sveas Själ – som är för de svenska olika maktperioderna – till exempel sturetiden, vasatiden, stormaktstiden, det karolinska enväldet, frihetstiden och så vidare – vad det periodiska systemet är för grundämnena. Man fattar inte allt, men man har en stabil grund att bygga sin förståelse på. Den som läser boken begriper hur perioderna förhåller sig till varandra och det mönster enligt vilket de övergår i varandra. Det är lite som när Sokrates förklarar hur demokratin uppstår ur oligarkin och tyranniet växer ur demokratin.

Efter den kraftgärningen slutade jag att specialintressera mig för svensk historia. (I stället ägnade jag mig exempelvis åt att försöka förstå Guds planer. Det visade sig att han sedan skapelsen prövat tre strategier för att nå sitt mål som är att förmå människorna att göra ett paradis av jordelivet. Jag beskrev mina rön i boken Gud tredje strategi, ska han lyckas den här gången?.)

Men nu börjar jag eventuellt bli intresserad av att zooma in på speciella perioder av den svenska historien. Den som särskilt väcker mitt intresse är drottning Kristina (född 1626 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 1689 i Rom). Låt mig försöka kittla din nyfikenhet så kan du tala om för mig om du tycker studiet är värt fortsatt ansträngning.

Patrik Engellau

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

Tidigare hade kampen stått, ungefär som Marx beskrev det, mellan arbetarna och arbetsgivarna. En krona mer i lön betydde en krona mindre för kapitalisten och vice versa. Staten, som kontrollerades av kapitalisterna, hade inga större egna anspråk. Skatterna hölls låga.

Med den allmänna rösträttens införande var de valda ombuden inte längre representanter för de rika, utan för hela valmanskåren eller i varje fall för de grupper som stött varje enskilt ombud. Därmed ändrades principerna för överskottets fördelning. De personer som styrde staten – och som i ökande utsträckning kom att kallas politiker – behövde inte längre ta någon särskild hänsyn till de rika eftersom dessa var alltför få för att ha något avgörande inflytande vid valen.

År 1910, bara ett år efter det att inkomstspärrarna vid andrakammarvalet tagits bort, beslöt Sveriges riksdag att införa en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. ”Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet”, skriver Skatteverket på sin hemsida.

Inom nationalekonomin används liknelsen om det krossade fönstret ofta för att förmana nya studenter att se längre än vad näsan räcker och tänka på möjliga oavsiktliga konsekvenser som en politisk åtgärd kan få. Liknelsen är över 100 år gammal och välkänd bland samhällsvetare, men tyvärr verkar ingen i det politiska etablissemanget känna till den.

Liknelsen är som följer: Betänk att en pojke krossar ett skyltfönster med en slangbella. En folkskara samlas utanför butiken, och till en början så beklagar sig alla över förstörelsen och över ungdomen nuförtiden som inte har någon respekt för andras egendom. Men sedan påpekar någon att detta kanske egentligen inte är så dåligt trots allt – nu kommer ju butiksägaren att behöva köpa ett nytt skyltfönster, och då får glasmästaren mer att göra och kan anställa någon, och den personen som nu inte längre är arbetslös har råd att spendera mer vilket gynnar de butiker han handlar i, vilka nu har råd att anställa fler, och så vidare. Busungen med slangbellan har alltså i själva verket räddat stadens ekonomi!

Vad är feltänket här? Jo, butiksägaren blir ju inte rikare för att skyltfönstret krossats. Om vi säger att det kostar 10 000 att byta ut fönstret, så är ju detta 10 000 som butiksägaren inte kan spendera på att till exempel tapetsera om i sin butik. Om han hade kunnat göra det, så hade ju pengarna glasmästaren fick istället gått till en målare för att sätta upp nya tapeter, som sedan kunnat anställa någon, som sedan inte längre varit arbetslös och haft råd att spendera mer och så vidare.

Vad är infokalypsen? Som ni vet så är det redan idag möjligt att göra väldigt realistiska fejk-bilder med hjälp av program som Photoshop, men den som har tid och energi kan ändå avslöja en äkta bild från en fejkad genom att zooma in tillräckligt mycket.

Infokalypsen är vad som händer när Photoshop, eller ett annat bildredigeringsprogram, blir så pass bra att det helt enkelt inte går att skilja en äkta bild från en fejkad bild överhuvudtaget. Problemet är såklart inte begränsat till bilder: Även motsvarande audio och video-program blir bättre och bättre på att göra realistiska fejkningar. Du kan nu höra John F Kennedy hålla tal vid Dallas Trade Mart – ett tal han aldrig höll eftersom han mördades några timmar innan han skulle ha hållit det! Den som inte visste om detta skulle sannolikt tro att det verkligen var Kennedys röst.

Nu kanske det inte finns något särskilt stort intresse av att fejka John F Kennedy-tal, men tänk om ett sådant program användes för att fejka ett tal av Barack Obama eller Donald Trump? Tänk om en inspelning skulle spridas där Barack Obama erkänner att han inte är född i USA, eller en inspelning där Donald Trump erkänner att han samarbetade med Ryssland för att vinna presidentvalet. I en värld där infokalypsen uppnåtts så skulle detta bara leda till att de som hatar Obama men gillar Trump skulle tro att den första inspelningen var äkta men inte den andra, och de som hatar Trump men gillar Obama skulle tro tvärtemot. Ingen skulle dock kunna bevisa något.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter har startat en artikelserie vars namn återfinns i rubriken ovan. Tidningen undersöker sådant som ”Ökar inkomstklyftorna?” och ”Hur bra är den svenska sjukvården?”. Svaren levereras med diagram och tabeller och resonerande text. Den vetenskapliga ambitionen understryks av att två nationalekonomiska forskare – Laura Hartman och Lars Calmfors – engagerats för att ”minska riskerna för felaktiga slutsatser”.

Detta är imponerande och lovvärt. Men jag, som möjligen är paranoid, är en anhängare av devisen att zebran är ett randigt djur och ränderna går aldrig ur. Dagens Nyheter, särskilt kulturredaktionen, tillhör, tillsammans med Svenska kyrkan och några andra framstående institutioner såsom Sveriges Television, den politiska korrekthetens starkaste bastioner. Vad händer när den politiska korrektheten ska pröva på att vara vetenskaplig?

Patrik Engellau

Den västerländske mannen, kanske särskilt den svenske, är nog den mest civiliserade människotyp som världen skådat. Ändå begår han stundom fel. Ett, som det verkar, icke ovanligt fel är att han tar kvinnor i baken, särskilt i festliga sammanhang och när han är lite full. En ung dam som jag känner väl vittnar om att hon får uppleva sådant titt som tätt när hon går på nattklubb.

Metoo-kampanjen framstår som ett rasande vrål från kvinnor som blivit tagna i baken eller motsvarande och inte gillat det. Vilka är Metoo-kampanjens kvinnor och vad har de råkat ut för?
Nu gissar jag bara, men jag skulle bli förvånad om en mer inträngande vetenskaplig studie kom fram till något annat. För det första tror jag att Metoo-kvinnorna för det mesta är framgångsrika och välutbildade. Det är inte lågutbildade arbetslösa kvinnor i utanförskapsområdena som skriver på protestlistorna utan advokater, läkare, skådespelerskor och motsvarande socialt mer framstående folk. För det andra har de förseelser de utsatts för av män alltså inte varit av typ gängvåldtäkt utan snarare just ett ovälkommet nyp i baken i en hotellhiss eller festlokal.

Nu är frågan hur samhället – och med samhälle menar jag inte politikerna och den offentliga sektorn utan snarare det civila samhället, allså vi medborgare lite till mans och kvinns – bör reagera på den här sortens övergrepp.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har i dagarna gått ut med att man svängt – eller åtminstone kraftigt överväger att svänga – kring huruvida det behövs en ny utredning om invandringens effekt på brottslighet och hur många brottslingar som har invandrarbakgrund. Den förra studien gjordes 2005 och hade så pass katastrofala resultat – sett från etablissemangets perspektiv – att man fram till nu vägrat göra en ny. Dock brukar försvarare av massinvandringen vara snabba med att påpeka att studien från 2005 trots allt visade att socioekonomiska faktorer var en viktigare förklaring än etnicitet.

Detta stämmer dock inte. Jag har gjort flera empiriska studier i samhällsvetenskap (nationalekonomi) och är därför väl bekant med de problem man ofta stöter på när man bedriver sådan forskning. Ett av de största problemen är att etablera orsakssamband: bara för att A och B verkar hänga ihop, så betyder det ju inte att A orsakar B, eller att B orsakar A. Det kan vara en ren slump, eller också kan det finnas en tredje faktor man glömt bort som orsakar både A och B.

Med invandring och brottslighet är det ju glasklart att brottslighet inte kan orsaka någon att bli invandrare – antingen är man invandrare, eller så är man det inte. Men hur är det med de ständigt omtalade socioekonomiska faktorerna, såsom huruvida en person är arbetslös, växt upp med fattiga föräldrar, har dålig utbildning och så vidare?

Anders Leion

Efter det sammanbrott som under den senaste partiledardebatten drabbade de två huvudalternativen inom svensk politik – den nuvarande regeringen och alliansen – är det ofrånkomligt att ställa in sig på en verklighet i vilken SD har ett avgörande inflytande. Vad innebär det?

Det kommer att innebära mycket. En grundbult kommer att vara kännedomen om och förståelsen av vad svenskhet är. Detta innebär ett problem. Vem kan hålla någon utläggning om detta som är längre än 30 sekunder? Inte jag i alla fall.

Hur skall man gå tillväga? Det gäller att bilda sig, att bli medveten om det som förvisso finns inom oss alla, födda här i landet, men som ändå hittills hållits fördolt. Det låter kanske svårt. Det är kanske svårt.

Det finns ändå hjälp att få på inte alltför långt håll. Vi kan utgå från Horace Engdahls ord: Före Finland inget Sverige, före Sverige inget Finland. Länderna växte upp tillsammans, bildade sig en uppfattning om varandra men framförallt om sig själva tillsammans.

DN hade på nyåret en märklig linjeledare som skrivits av de nya ledarskribenterna Per Svensson och Amanda Björkman. Ledaren handlade om den avgörande roll som DN enligt dessa skribenter spelar i den liberala demokratin och vilka krafter som hotar denna demokrati: Trump, Putin, Polens och Ungerns reaktionära nationalister, Jimmie Åkesson och de svansar och trollfabriker som utgör fan clubs åt dessa. Trump och Åkesson är populister, det vill säga lågpannade individer med faiblesse för att komma med enkla svar på komplicerade frågor. DN skrev:

Den liberala demokratins fiender har det däremot alltid lätt. För dem finns det inga frågor som inte har ett entydigt svar, inga konflikter som inte har en enkel lösning….Ett alternativt svar på frågan om en ledarsidas uppgift skulle därför kunna vara: Den ska bidra till att bevara samhällsfrågornas svårighetsgrad.

Oj. Jag undrar vad de som idag utbildar journalister säger om detta. Om jag inte är helt felunderrättad löper det som en röd tråd genom (de flesta) journalistutbildningar att journalistens mission är att göra världen begriplig för sin publik.

Patrik Engellau

Jag trodde att en del demokratiska institutioner i Sverige var huggna i sten, yttrandefriheten till exempel. Jag trodde att yttrandefriheten var absolut i vårt land. Det finns bara två sorters länder, dels länder där folk får säga precis vad som helst, dels länder där folk också får säga precis vad som helst bara Kejsaren är med på noterna. Jag trodde Sverige för evigt tillhörde den första gruppen.

Det var inte så många år sedan jag reagerade med största vedervilja mot de kinesiska myndigheternas framgångsrika försök att tvinga Google och andra nätjättar till censur. Kampen mellan Kinas regering och nätjättarna har pågått i flera år. När jag googlar på ”Kina censurerar Google” kommer den första träffen i början på detta årtusende. Kampen verkar ha pågått sedan dess.

Uppenbarligen har Google kämpat emot. ”Det finns en lång historia av ett slags katt-och-råtta-lek mellan Google och Kina”, säger forskaren Christopher Kullenberg vid Göteborgs universitet till SVT.

Det var inte bara jag som ogillade den kinesiska regeringens censurlust. Så sent som för två år sedan frågade sig Sveriges Television till och med varför det kinesiska folket inte protesterade:

I höstens riksdagsval riskerar tre riksdagspartier (C, L och MP) att hamna under fyraprocentsspärren. Ett antal nya partier knackar på dörren, men kommer sannolikt inte lyckas komma in. Bland dessa finns vänsterpartier som Feministiskt initiativ och borgerliga och nationalistiska partier som Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige. Alla som inte lyckas komma in, eller som åker ur, kommer när det är dags att fördela mandat att få sina röster proportionerligt fördelade mellan de partier som klarat fyraprocentsspärren. Detta måste vi ändra på. Det är dags att införa andrahandsval.

I det nuvarande system utgår man indirekt ifrån att den som röstat på ett parti utanför Riksdagen inte har några preferenser bland de övriga partierna. I vissa fall kan det säkert vara så, men i de allra flesta fall så har nog även den som röstar på ett parti utanför Riksdagen – eller som röstar på ett parti i Riksdagen som råkar halka ur Riksdagen! – något eller några partier i Riksdagen som denne tycker mer om än andra.

Om Feministiskt initiativ inte lyckas nå fyra procent samtidigt som Sverigedemokraterna når 20 procent så kommer 20 procent av FIs röster att tillfalla Sverigedemokraterna. Hur många som röstar på Feministiskt initiativ hade valt Sverigedemokraterna om FI inte funnits som alternativ? Jag törs lova att andelen är mindre än 20 procent.

Patrik Engellau

Folkhälsomyndigheten oroar sig över att ”allt fler barn och unga i Sverige rapporterar psykisk ohälsa” och har därför skrivit en rapport i ärendet. Med psykisk ohälsa menas att lida av psykosomatiska symtom. Det finns tydligen åtta stycken psykosomatiska symtom som beskrivs så här:

… dels fyra psykiska symtom: sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet, dels fyra somatiska symtom: huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel…

Om man haft ”minst två av dessa symtom, mer än en gång i veckan, under de senaste sex månaderna” så lider man av psykisk ohälsa.

Från 1986 till 2014 har andelen pojkar i yngre tonåren som är psykiskt sjuka i denna bemärkelse ökat från sådär 20 procent till kanske 22 procent. För flickor är motsvarande siffror ungefär 25 och 40.

Nu ställer sig Folkhälsomyndigheten frågan vad denna ökning kan bero på. Själv fylls jag av förundran. Hur ska ett barn ens kunna svara på frågan om det haft minst två av dessa symtom mer än en gång i veckan under det senaste halvåret? Jag klarar det inte. Ska det vara minst en gång i veckan varje vecka i sex månader eller räcker det med mer än en gång under en vecka? Vad betyder irritation? Jag kan bli misslynt flera gånger om dagen. Är jag då ett psykfall? Det är klart att man har motgångar. Man blir ledsen då och då. Det är en del av livet. Räknas det som nedstämdhet?

Patrik Engellau

Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

På stängslet kring fotbollsplanen på Östra Reals skolgård har någon fäst texten ”Det fixar sig alltid”. Det är kanske sant. Men det känns inte så. För femtio år sedan så kändes det så, men inte nu längre.

Att framtiden kändes trygg för femtio år sedan berodde på att svenskarna då fortfarande var ett homogent, ambitiöst, plikttroget och arbetssuget men kanske lite tråkigt folk, ett folk som inte skapade några oöverkomliga problem för överheten, exempelvis inga skjutningar, inte så många våldtäkter, inga stenkastningar på blåljusfordon. Det värsta som kunde hända, förutom raggarbråk, var sådant som almstriden i Kungsträdgården år 1971, då polis drabbade samman med demonstranter som motsatte sig myndigheternas planer att fälla tretton almar i parken. Det blev oroligheter en natt och sedan ändrade sig myndigheterna. Almarna står kvar.

Det som oroar mig nu för tiden är att de problem som folk skapar verkar just oöverkomliga för den överhet som satts att hantera dem, till exempel polis, skolväsende och sociala myndigheter. Hur jag än skärper blicken ser jag inga trovärdiga åtgärder från överhetens sida. Jag hör en massa ord, men uppfattar inga verkningsfulla handlingar. Tvärtom kan jag bara se, Gud hjälpe mig, att problemen förvärras. En rak trendframskrivning – en enkel men otillförlitlig framtidsgenerator (otillförlitlig eftersom inga prognoser är tillförlitliga) – pekar mot eskalerat våld och mer blodsutgjutelse.

Den 1 januari 2018 trädde en ny kommunallag i kraft. Förutom en ny struktur och ett mer enhetligt språk så är skillnaden mellan den nya och gamla liten.

Enligt kommunallagen har varje kommun i Sverige, till stor del i alla fall, självbestämmanderätt, vilket betyder att de bestämmer själva över sina angelägenheter.

Problemet är dock att rikspolitikerna sedan länge alltmer inskränkt det kommunala självstyret genom att detaljstyra kommunernas verksamheter. De två kanske mest genomgripande förändringarna skedde 1965, när kommunernas ansvar för polisen överfördes till staten, och 1991 då ansvaret för skolan trycktes ner till kommunerna.

Men det finns en uppsjö av andra beslut som klart inskränker det kommunala självstyret. Ett flagrant exempel är skatteutjämningssystemet, där kommunernas grundlagsfästa rätt att beskatta sig själva är satt ur spel i och med att en kommunmedlems skattepengar genom riksdagens beslut skickas till en annan kommun.