För ett tag sedan skrev jag att det där med muslimsk klanröstning inte gjorde mig särskilt upprörd:

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

Vid närmare eftertanke har jag upptäckt en stor skillnad.

Men först ska jag påpeka att klanvälde och islam är olika saker även om företeelserna här och där geografiskt må överlappa. Förr i tiden, innan vi visste bättre, trodde vi att det slags hövdingastyrd släktgruppering det gäller hette ”stam” när det förekom i utomeuropeiska områden och ”klan” när det uppträdde i Skottland. Men eftersom kiltar och säckpipor känns lite finare än zulukrigare med assegajer har vi genom en underförstådd överenskommelse upphöjt stammarna till klaner.

Att röstning efter stamtillhörighet varit regel vid demokratiska val i Afrika har vi vetat i decennier. Vi har också vetat att denna sedvana inte nödvändigtvis haft med islam att göra eftersom stammarna i fråga kan vara kristna eller av annan religiös tillhörighet.

Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.

Om någon orkar läsa hela denna krönika och därvid kommer fram till att den utgör ett exempel på ”guilt by association”, beröringsskuld heter det kanske på svenska, så kan jag förstå det. Men jag säger inte att Sverige är likadant som Saudiarabien, jag tar bara Saudiarabien som avstamp för några reflektioner om yttrandefriheten i Sverige.

Det är troligen sant att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades av saudiska säkerhetsagenter på det saudiska konsulatet i Istambul. Saudiarabiens politiska ledning gillade inte Khashoggi eftersom han solkade bilden av Saudiarabien och dess härskare. Men Khashoggi var inte den ende dissidenten.

Många av landets dissidenter verkar komma från etablissemanget. Så här skriver en annan saudisk journalist i Dagens Nyheter:

Människan fruktar att något obehagligt ska hända och vidtar åtgärder för att förebygga att detta inträffar. Men ödet vrider tingen ur människans händer och ställer till det så att människan genom sina åtgärder tvärtom orsakar att det oönskade faktiskt sker. Det är innebörden av flera grekiska tragedier. Jag tror att tragediförfattarna till hälften ömkar oss, till hälften skrattar åt oss för vår högmodiga tro att vi kan styra tillvaron. Det kan vi inte. Ödet är ganska hyggligt mot oss men det daskar till oss så det känns när vi ansätts av hybris.

Kung Laius och drottning Jocasta, i Sofokles tragedi Kung Oidipus, har en nyfödd son som heter Oidipus. Oraklet förklarar för Laius att han, Laius, kommer att dödas av sin son varför Laius beordrar Jocasta att döda Oidipus. Men Jocasta drar sig för att mörda sonen och ger honom i stället till en herde. Herden överlämnar barnet till kung Polybus och drottning Merope att uppfostras som deras eget barn.

Oidipus växer upp. En dag är oraklet framme igen för att jävlas och säger till Oidipus att han är dömd av ödet att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undfly profetian lämnar Oidipus Polybus och Meropes som han tror är hans föräldrar. Under sina vandringar träffar han en främling, gruff uppstår och Oidipus dödar främlingen som, ska det senare visa sig, är hans biologiske far Laius.

Det vore fel att bagatellisera det faktum att Sverige för närvarande inte har en demokratiskt vald regering och inte tycks komma att få det under överskådlig tid. Självklart är det en kris när en nation saknar högsta ledning. Tänk på vad som hände när Karl XII blev skjuten. Nationen bröt samman.

Men det är kortsiktigt och sensationslystet att endast fästa uppmärksamheten, som vi nu verkar göra, kring talmansrundor och spekulationer om vem ska få vem i en framtida regeringsbildning. Ty varje tänkbar regering blir, vad jag kan se, bara en mer reglementsenlig fortsättning av dagens kris. Svensk politik har under många år varit i kris även om vi inte befunnit oss i regeringslöst tillstånd. Nu har svensk politik hamnat i en lite annorlunda kris som inger oss en på samma gång road och förtvivlad ångest och får oss att längta efter att den ordinarie krisen ska kunna återupprättas.

Tillvaron är som ett kaleidoskop. Ständigt uppstår nya möjligheter till nya kombinationer. Allt man tror och jobbar för kan vändas till något annat när ett nytt perspektiv presenteras.

Alla över fyrtio år är uppfostrade i ett marxistiskt tänkande där höger och vänster aldrig kan komma överens och där företagens och statens intressen är motsatta eftersom de slåss om samma pengar. Ska medborgarnas inkomster gå till skatt till staten eller till att köpa varor från företagen? Det var en strid på kniven. Föregångaren till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivareföreningen, och staten var varandras huvudfiender. De kom i clinch i striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet där staten och fackföreningarna hade tänkt att ta över näringslivet men näringslivet lyckades stå emot och vinna bataljen.

Ett årtionde senare började näringslivet, med Arbetsgivareföreningen i spetsen, sträva efter att komma åt de pengar som staten klämde ur skattebetalarna. Hur detta gick till och hur det slutade är ett betydelsefullt stycke svensk historia som aldrig tidigare berättats så man begriper det. Häng med så ska jag berätta. Medan det pågick förstod inte ens Svenska Arbetsgivarföreningen (och inte jag heller).

Företagen kunde komma åt medborgarnas skattepengar på två sätt. Det ena hade varit att politikerna sänkt skatterna så att skattebetalarna hade haft mer pengar kvar att köpa företagens produkter. Lägre skatter och mer prylar. Det andra sättet var att företagen kom åt pengarna direkt från staten under oförändrat skattetryck, typ att privata företag tar över äldreomsorgen och sjukvården, kort sagt att man introducerar konceptet vinster i välfärden.

Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.

Guilt by association betyder att koppla någon som man vill smutskasta till något erkänt avskyvärt så att synden och omoralen smittar, till exempel, om man levde på 1600-talet, genom att påstå att grannfrun, som man hatar, brukar flyga till Blåkulla för att bli påsatt av djävulen.

Nu ska det avhållas VM i denna gren. Dagens Nyheter har publicerat ett blytungt inlägg som säkert kommer att nomineras och bli en av favoriterna till mästerskapet. ”DN kan avslöja”, står det i ingressen, att sverigedemokraterna hyr ett kontor vid Slussen och Rysslands ambassadören en villa på Lidingö – och att båda fastigheterna ägs av samme man! Där fick du så du teg, va?

Detta scoop får tre helsidor plus tre fjärdedelar av förstasidan vilket man kan förstå ty det har väl aldrig kommit så säkra bevis för att sverigedemokraterna styrs från Kreml (eller om det är Kreml som styrs av Jimmie Åkesson, här behövs mer forskning).

Fastighetsägaren heter Johan Lundberg. Om du inte tycker det räcker för att vid en samlad bedömning ställa saken bortom allt tvivel så kan jag citera fler synnerligen graverande omständigheter från artikeln vars författare ”flerfaldigt prisats för sin journalistik”. Den här till exempel:

Du har säkert noterat det Nya Bokstaveringsalfabetet där den så kallade Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet (ska tydligen vara särskrivet) gemensamt verkar för att Sverige framöver ska bokstavera könsneutralt med Adam, Berit, Cesar, Doris och så vidare.

Inför detta reagerar jag på två olika sätt. För det första rycker jag på axlarna och tänker att om några idioter vill satsa tid och pengar på att driva ett sådant projekt så är det deras ensak. Men när jag upptäcker, för det andra, att det handlar om en påkostad kampanj med helsidesannonser i Sveriges främsta tidningar blir jag misstänksam. Kan det vara jag i egenskap av skattebetalare som står för fiolerna?

Rättviseförmedlingen är inte särskilt transparent på sin hemsida. Förmedlingen ”är en digital rörelse som består av de just nu över 135 000 som följer oss på sociala medier”. Inte ett ord om varifrån pengarna kommer annat än att förmedlingen för några år sedan fick bidrag från den statliga myndigheten Vinnova. Förmedlingen verkar vara en arbetsförmedling som hjälper till ”att hitta personer med specifik kompetens ur underrepresenterade grupper (utifrån exempelvis kön, bakgrund, ålder eller fysiska förutsättningar)” i syfte att synliggöra ”skeva sammanhang”. Förmedlingen anmäler dock att den inte är en arbetsförmedling och då får man väl tro den.

Tillvaron är alltid rörig. Men varje tid upplever framför allt sin egen rörighet. Jag vet inte hur många gånger under de senaste fyrtio åren jag med inlevelse förklarat att det just vid det tillfället aktuella tillståndet var rörigare än någonsin. Med det menar jag att följande observationer kanske bör hänföras till gruppen ”förklaringar till saker som inte finns”.

Fram till andra världskrigets slut levde alla människor, även i de så kallade i-länderna, med fattigdomens värderingar. Fattigdomens värderingar är sådana uppfattningar och synsätt som människor anammar när livets allmänna avoghet och osäkerhet tvingar dem att på egen hand parera tillvarons tjyvnyp eftersom det inte finns något socialkontor eller ens en rik faster att lita på. Till fattigdomens värderingar hör exempelvis sparsamhet (eftersom man har så lite resurser vare sig det handlar om pengar eller tjog ägg eller skäppor korn), idoghet (eftersom man måste arbeta hårt på åkerlapparna), familjesammanhållning (eftersom individerna kan gå under om de grälar i stället för att samarbeta; osämja slösar mental energi), solidaritet med nästan (eftersom man aldrig vet när man behöver hjälp), nykterhet (eftersom sprit är dyrt och man inte kan jobba när man är full) och så vidare.

Underligt nog gällde fattigdomens värderingar även för rika människor, framför allt om de var företagare snarare personer av börd. Erling Persson, skaparen av H&M, åkte inte taxi utan bara kommunalt. Ingvar Kamprads snålhet är legendarisk. (Den tyske samhällstänkaren Max Weber har i skriften Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, 1905, uppmärksammat just det där draget, framför allt hos kalvinistiska kapitalister. Pengarna ska inte konsumeras utan investeras. ”Investera, investera, det är kapitalisternas lag från Moses och alla profeterna” sa Karl Marx i ett utlåtande som han kanske fått antisemitvarning för om han själv inte hade varit jude.)

Ibland blir jag väldigt trött på att skriva om skola, migration, Trump, klimat och PK-ism och allt det andra som folk brukar skriva om. Då skriver jag i stället om Sokrates eller Jesus, två av mina absoluta favoriter. Eller, som nyligen, kan jag skriva om den franske målaren Jean-Baptiste Debret (även om jag vet att läsekretsen föredrar texter om Sveriges förestående undergång).

Debret tillbragte femton år i Brasilien under 1800-talets första hälft och efterlämnade en skatt av dokumentation av vardagslivet i landet i form av akvareller och i vissa fall skrivna kommentarer till målningarna.

Den här bilden heter Slavmarknaden på Vallongagatan. Debret skriver så här: