Rubriken är ett citat från den tyske skalden Georg Büchners drama Dantons död från 1835. Dramat påstås handla om hur revolutionsledaren Danton så småningom kommer ihop sig med revolutionsledaren Robespierre och blir giljotinerad på dennes order (varefter Robespierre själv blir avrättad på någon annans order).

Det blev på samma sätt med den ryska revolutionen. Det tog inte lång tid förrän revolutionärerna började ta varandra av daga. Nu verkar samma mekanism ha gripit #metoo-revolutionen.

Den enligt media världsberömda sextiosexåriga lesbiska litteraturprofessorn Avital Ronell vid New York University – googla på hennes namn om du vill ha mer information om händelserna – har stämts av sin manlige homosexuelle doktorand Nimrod Reitman, 34, för sexuella trakasserier. Reitman, numera forskare på Harvard, är gift med en annan man och Ronell har gjort feminismen till ledstjärna i sin karriär. Affären har utretts i elva månader av New York University och lett till att Ronell bedömts ha ägnat sig åt sexuella trakasserier mot Reitman och därför avstängts från sin tjänst.

Relationen mellan Ronell och Reitman ska ha inletts år 2012. Doktoranden blev då inbjuden av professorn att tillbringa några dagar i Paris. Professorn ville att doktoranden skulle göra henne sällskap i hennes rum och ska då, enligt doktorandens anklagelse, ha försökt kyssa doktoranden. ”Hon lade mina händer på sina bröst och pressade sina skinkor mot mitt skrev”, sa Reitman. Sedan ska Ronell i e-mails ha kallat honom exempelvis för ”min mest älskade”, ”gullet mitt” och ”kukerspaniel” (cock-er spaniel). Därefter ska professorn ha tvingat sig till boende hemma hos doktoranden under en vecka medan orkanen Sandy pågick. Hon kysste honom varje natt och trevade på hans kropp. Professorn hävdar att det bara gällde två dagar och att det var doktoranden som bjudit in henne.

Riktiga skandaler är sådant som att USAs förre president Bill Clinton hade ihop det med praktikanten Monica Lewinsky eller att generaldirektören på Transportstyrelsen struntade i svensk lag när viss registerhållning skulle läggas ut på entreprenad. Men det finns inte tillräckligt med riktiga skandaler för att fylla upp medias alla spaltmetrar och sändningstimmar och därför måste man uppfinna skandaler.

Nu kanske du invänder att det finns oändligt mycket viktigt journalister skulle kunna gräva i om de har tomma rymder att fylla. Så är det förstås. Det finns alltid möjligheter att göra god journalistik eftersom verkligheten är full av otillräckligt belysta företeelser. Men god journalistik är jobbig och tar tid. Att hitta på en skandal är däremot lätt gjort, framför allt om det finns ett inarbetat skandaltema att spinna på.

Låt mig exemplifiera med två aktuella, varandra närliggande och väl inarbetade skandalteman, nämligen utländska, enkannerligen ryska, påverkansoperationer och elektronisk manipulation av valresultat. Båda dessa fenomen är så fast etablerade i medias och därmed troligen även i allmänhetens medvetande att de fungerar som stabila fundament för snart sagt vilka påhitt som helst.

Jag har frågat folk i min närhet vad som menas med påverkansoperationer och valmanipulation. De får något flackande i blicken som antyder osäkerhet, mumlar och avslutar, lite generat, med att de nog inte riktigt läst på. Deras utgångspunkt är att företeelsen existerar i verkligheten ehuru de själva slarvat med detaljerna ungefär som om de inte kom ihåg Karl XIIs dödsår.

Teorier är ett slags förenklade avbildningar av verkligheten, eller delar av verkligheten, som i lyckliga fall tillåter människan att behärska tillvaron på ett för henne själv gynnsamt sätt. Einsteins relativitetsteori, till exempel, som just jag inte begriper, gör det möjligt för folk som begriper teorin att genomföra rymdfärder. Teorin om att vatten expanderar vid uppvärmning och förångning gör att folk kan bygga ångmaskiner.

För att accepteras av människorna måste en teori fungera. Men ”fungera” visar sig vara ett svårt ord som kan betyda helt olika saker, framför allt om man lämnar de naturvetenskapliga teoriernas värld och ger sig in i samhällsteoriernas träskdjungel. Vad det betyder att en ångmaskin fungerar är troligen rätt okontroversiellt, men så är det inte med den praxis som baseras på teorier om samhället. Låt mig ge tre exempel.

Keynesianismen är det enklaste exemplet. Keynes skrev visserligen mycket komplicerade, ofta matematiska, redogörelser för sin teori – ”Den allmänna teorin om sysselsättning, ränta och pengar” – men grundidén kan ett barn tänka ut, nämligen att om varorna står osålda i butikerna och arbetarna blir arbetslösa för att ingen köper deras produktion så kan staten rätta till situationen genom att trycka pengar och själv köpa saker så att ”hjulen kommer igång”.

Jens Ganmans och Magnus Carlssons satirfilm Så att det blir rätt är sällsynt profetisk. Den handlar om att den sökande Louise Epstein-varianten Ulla-Achmed ger sig ut på resa i Sverige för att hitta källan till allt fake news och hat. Ulla-Achmed får inte något riktigt svar även om hens högteknologiska fake news-detektor får utslag exempelvis vid Gjörwellsgatan (i Marieberg, där Dagens Nyheter och Expressen har sina lokaler). Filmen slutar med att dess egen psykiatriker förklarar att Ganman och Carlsson borde låsas in och tvångsmedicineras ”precis som på den gamla goda tiden i DDR” varpå Ulla-Achmed kör ned i sjön och drunknar.

I USA är pressen, The New York Times till exempel, noggrann med att granska den verkställande makten, det vill säga presidenten, och att räkna hans lögner. Det är, enligt min uppfattning, lovvärt och precis vad den fjärde statsmakten, alltså media, är till för. I USA, detta den moderna demokratins urboning, bedöms det inte räcka med att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten balanserar varandra, utan det anses också behövas en fjärde statsmakt, pressen, som oberoende av de övriga statsmakterna rapporterar till medborgarna hur dessa andra statsmakter sköter sig. Jag tycker detta upplägg är imponerande. Så har det också fungerat utan större förändringar i snart ett kvarts årtusende. Den svenska konstitutionen har mindre än femtio år på nacken och måste ändras hela tiden så uppenbarligen har vi något att lära oss.

I Sverige finns ingen motsvarighet till en oberoende press som bevakar överheten och räknar dess eventuella lögner och sedan rapporterar därom till medborgarna. Den svenska pressen står nämligen på maktens, i vårt fall det härskande politikerväldets, sida. Den är inte oberoende av makten utan snarare en del av makten eller snarare dess lydiga härold. Till stor del beror det rimligtvis på att media, i varje fall de dominerande eterkanalerna, ägs av staten. (En gång hörde jag en svensk radiokorrespondent med placering i Moskva förklara att det var en väldig skillnad mellan ”den statskontrollerade” ryska television och svensk ”public service”. Å fasiken, tänkte jag, han har fattat något som jag inte begripit.)

Platons metafor om grottan som beskrivning av hur människor uppfattar världen är enligt min uppfattning mycket träffande. Det händer saker ute i något slags verklighet, men människorna förmår inte iaktta dessa händelser direkt eftersom de sitter i en grotta med ryggen mot utgången. Vad de ser är skuggor av verklighetens skeenden på grottans vägg . Av dessa snedvridna avbilder måste de försöka tolka sin tillvaro.

Så känns det inte minst i politiken, kanske särskilt så här strax före ett val. Politiker och journalister säger saker som känns lika lite konkreta som fladdrande skuggor men som ändå har något slags oklar förbindelse med en verklighet vars existens vi är övertygade om men vars karaktär känns diffus.

Till exempel har Sveriges Television anat att den gamla höger/vänster-skalan för analys av politiska partiers ställning inte längre stämmer utan måste ersättas, eller åtminstone kompletteras, med något annat. Därför har det statliga bolaget beslutat att försöka utplacera partierna i nedanstående fyrfältare där höger/vänster-skalan kompletteras med en ny vertikal dimension.

I Brasilien finns mycket mer rasblandning än i andra länder, exempelvis USA, som också importerade miljontals slavar från Afrika. Det beror på att de vita kolonialisterna, som var portugiser, inte tog med sig vita kvinnor hemifrån när de reste till Brasilien. De hade nämligen inte för avsikt att bosätta sig där utan bara tjäna ihop lite pengar och sedan återvända till Portugal för att bilda familj. Under tiden hade de ihop det med svarta kvinnor och indianskor. Om ett samhälle håller på sådär i några sekler blir det en väldig rasblandning.

Har då Brasilien ingen rasism eftersom umgänget över rasgränserna var så relativt fördomsfritt om man jämför med USA (för att inte säga Sydafrika under apartheidtiden)? Det finns två mer eller mindre etablerade svar på den frågan. Det första svaret, som numera anses fel och gammalmodigt, är att den sociala skiktningen gick mer efter individens ekonomi än efter hans hudfärg. (Det finns en historia om en mörkhyad officer som upphöjdes till överste och därefter betraktades som vit eftersom regementet inte kunde hålla sig med färgade chefspersoner.) Det andra svaret är det som utvecklats i USA och därför tillämpas i alla länder, nämligen att det finns strukturell rasism överallt, även i Sverige och Brasilien, som håller de svarta tillbaka. Och det kan inte förnekas att folk med mörk hudfärg i Brasilien framför allt återfinns på samhällets lägre nivåer.

Om man frågar ljusa brasilianare som inte är rasister vad detta beror på – de som är rasister har sin speciella förklaring – så hänvisar de liksom motsvarande amerikaner till slaveriets effekter. Slaveriet i Brasilien upphörde ungefär tjugo år senare än i USA. I båda fallen pekar man numera på samma sociala mekanismer och orsakskedjor som skäl till de svartas fortfarande sämre sociala och ekonomiska ställning. Det beror på slaveriet.

Konstnären Lars Vilks har ritat en rondellhund som han menar ska föreställa profeten Mohammed. Så här ser teckningen […]

En sak som förundrat mig sedan jag för några år sedan på kul började fördjupa mig i brasilianska förhållanden är hur mycket landets politiska situation liknar den som råder i samhällen som jag har bättre hum om, närmare bestämt Sverige, Västeuropa och USA, kort sagt den så kallade i-världen. Historiskt finns inget som skulle kunna förklara varför den brasilianska politiska kulturen har en enda gen gemensam med den svenska.

Men det finns en annan förklaring, min standardförklaring. Både Brasilien och Sverige liksom de flesta andra nationella kulturer är lokala implementationer av den härskande amerikanska världskulturen. Brasilien har därför nästan lika mycket PK-ism och identitetspolitik som Sverige. Till exempel har pensionärer förtur när flygplan ska embarkeras. Naturligtvis har Brasilien därför numera också populistiska politiker även om de brasilianska populisterna förhåller sig till de svenska ungefär som den bjärta papegojan till den mer diskreta gråsparven.

En månad efter de svenska valen, den sjunde oktober, ska Brasilien hålla allmänna val (med en andra omgång i de fall det behövs den 28 oktober). Bland annat ska det väljas president.

Det finns två huvudkandidater. Den ena är arbetarpartiets förutvarande president Lula da Silva som nyligen suttit inne för tagande av mutor (i detta fall en bostadsrätt i en fashionabel badort i hans hemstat São Paulo). En opinionsundersökning ger honom 35 procent. Problemet är att brasiliansk lag troligen förbjuder dömda brottslingar, som ännu inte avtjänat hela sitt straff, att tillträda presidentämbetet. Lulas chanser verkar därför begränsade. Nästa man i ordningen är populisten Jair Bolsonaro, 63 år. Han ligger på över 20 procent i opinionsundersökningar och därmed högt över de andra tänkbara presidentkandidaterna.

För ett halvår sedan publicerade jag en fingerad intervju med dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson där jag framställde honom som motsatsen till det PK-istiska mähä som den allmänna opinionen tycks vilja göra honom till, nämligen i stället som en luttrad och lite cynisk makthavare som sa, ungefär, att vi får grilla korv med buset eftersom den svenska opinionen inte tål det kalla stål som skulle behövas.

Kallt stål betyder i det här fallet exempelvis att polisen använder mer våld varvid det är oundvikligt att polisen dödar fler människor. Sverige ligger enligt min bedömning kanske 25 år efter Rio de Janeiro i eskalerat våld i utanförskapsområden och no go-zoner. Allt som sker hos oss verkar ha skett där för några decennier sedan.

I en annan text jämförde jag hur många som dödas av poliser i Sverige, Brasilien och, för att få lite balans, USA. Här är de sammanfattande slutsatserna:

I USA dödade polisen 963 personer år 2016. Det skulle motsvara ungefär 30 personer i Sverige. I Rio de Janeiro är motsvarande siffra 700 omräknat efter svenska förhållanden. Den verkliga siffran för Sverige har i några årtionden legat på en polisdödad person per år.

Den här artikeln handlar egentligen om att politiker ljuger och om att även den ilsknaste journalist måste göra sina hemläxor för att kunna slå in poänger. Men låt mig börja med lite fakta.

Teveprogrammet Uppdrag Granskning har nyligen ”kartlagt alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren”. Av dessa dömda visade sig 58 procent vara födda utomlands.

Låt mig börja med tre observationer.

Den första observation är att Pridefestivalen gillar alla riksdagspartier utom sverigedemokraterna. Det märkte man på festivalens partiledardebatt på Kulturhuset i Stockholm där alla riksdagens partiledare – plus ledaren för Fi – fick vara med men inte Jimmie Åkesson. SD-ledaren representerades i stället av en uppblåsbar plastelefant. Här hymlar inte Pride. Ordföranden Sandra Ehne i festivalstiftelsen (som också är ordförande i RFSL; organisationerna verkar hänga mycket nära ihop) säger att ”de enda vi inte samarbetar med eller pratar med i vårt påverkansarbete är Sverigedemokraterna”.

Den andra observationen, som är min egen privata och kanske inte delas av andra, är att själva Prideparaden var en osmaklig föreställning. Där fanns hel- eller halvnakna, ofta feta och motbjudande kroppar, som skamlöst bjöd ut sina skavanker till beskådande, ofta med obehagliga attribut som kedjor. (Alla var inte sådana. Det fanns också människor man kunde betrakta med behag.)

Jag tror att det i allmänhet finns mer mening i saker än vad som framträder på ytan. Att jag blev äcklad beror, tror jag, på att syftet var att sådana medelklassare som jag skulle bli äcklade. Företeelsen är känd från slutet på 1800-talet under beteckningen ”épater les bourgeois” – chockera medelklassen – och var mottot för de självutnämnt ”dekadenta” poeter som gjort det till sin livsuppgift att väcka anstöt hos vanliga människor, exempelvis Charles Baudelaire och Oscar Wilde. Tricket fungerade den här gången också.

Jag har mycket erfarenhet. Erfarenhet är en sorts kunskap som uppstår genom livet, framför allt när man gör fel. Inget ger så mycket lärdom som just fel. Att jag har mycket erfarenhet beror på att jag gjort många fel (och jag hoppas att jag inte gjort mitt sista misstag).

Mina flesta misstag beror på att jag litat på folk. Kanske är jag ovanligt godtrogen, kanske är tilliten till andra ett speciellt svenskt karaktärsdrag (som skulle kunna förklara varför vi i Tyskland kallas die dummen Schweden – om vi nu gör det; konceptet är möjligen en skröna).

Men jag har lärt mig att till nöds hantera min godtrogenhet. Min utgångspunkt är att jag inte litar på någon förrän, och då endast preliminärt, vederbörande har sagt två eller flera saker som stämmer med vad jag själv lärt mig om världen. Om vederbörande säger något som förvånar mig ställer jag kontrollfrågor för att veta som jag ska ta honom på allvar eller tyst avfärda honom som en normalpladdrare som man inte behöver bry sig så mycket om (även om han är en hygglig karl som jag gärna dricker en öl med).

Inget är helt säkert utom skatterna och döden, sa Benjamin Franklin. Det känns som en väl underbyggd ståndpunkt. Det betyder rimligtvis att man kan hysa tvivel i två andra för vår tid betydelsefulla och kontroversiella frågor, nämligen klimatet och migrationen. Är dessa företeelser allvarliga problem eller är de inte det?

Många människor har benfasta övertygelser om klimatet och migrationen (eller åtminstone endera frågan) för vilka de ofta anför tydliga vetenskapliga bevis. ”The science is settled”, försäkrar klimatalarmisterna, ”jorden är dömd till undergång om genomsnittstemperaturen stiger mer än två grader över förindustriell tid.” (Av en händelse träffade jag nyligen en israelisk irrigationsexpert som hävdade att tvågradersgränsen redan passerats med råge i Israel och att man vidtar praktiska motåtgärder, till exempel att starta konstbevattningen tidigare inför sådden.)

I migrationsfrågan tycks vetenskapen – som jag misstänker i frågor som dessa till stor del styrs av tidsandan och forskarnas egna intressen – alltmer ambivalent. För några år sedan ansågs migrationen synnerligen gynnsam, ja nödvändig, för länder som Sverige, idag är det mer fifty fifty.

Därmed har jag kommit till min försöksvisa och obevisade observation. Objektivt finns alltså inte, tror jag, någon oomkullrunkelig sanning i dessa frågor. Det finns i båda fallen folk som är djupt troende åt det ena eller andra hållet, men någon slutgiltig sanning har vi ännu inte (om det någonsin kommer några slutgiltiga sanningar i detta slags spörsmål). Men det hindrar inte att även tvivlare och osäkra människor tvingas ta ställning. Det är det som är demokrati, det vill säga att folket ska säga sitt i frågor som samhället måste förhålla sig till även om det saknas expertkunskap eller där en möjlig sanning ligger bortom expertkunskapen.