Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år.

Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera.

I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan.

Nyligen skrev jag att politikerna under det senaste halvseklet alltmer blivit ett homogent socialt skikt. Till exempel är de ekonomiskt oberoende av sina medlemmar – av vilka det knappast återstår några – och väljare. De har samma lön vem de än anser sig representera. Min tes är att politiker oberoende av parti slutit leden och formerat – eller strävar efter att formera sig – som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. Naket maktmissbruk skulle straffa sig så länge det finns en reell etableringsfrihet för nya politiker och partier.

Det är mycket som fungerar helt annorlunda än folk tror. Det beror på att samtidens tankevanor – och troligen inte bara samtidens, utan alla tiders föreställningar – bestäms av två faktorer, dels verkligheten (som ofta är mångtydig eller i varje fall svårtolkad), dels av ett antal väletablerade tankefigurer som ofta handlar om att makthavarna har tumme med Gud och därför besitter magiska egenskaper.

Den judiske filosofen Baruch Spinoza, 1632 – 1677, blev vid 23 års ålder utesluten ur synagogan i Amsterdam för att han inte trodde på Gud (eller i varje fall inte på någon gud som påminde om de äldstes). Hans skrifter beslagtogs och han själv blev varg i veum. Därmed, kan man säga, hade upplysningstiden börjat. Den fortsatte i tvåhundra år tills Nietzsche förkunnade att Gud var död. Jag säger inte detta för att ta ställning i sakfrågan utan bara för att illustrera att den som sätter sig upp mot samhällets djupaste uppfattningar får räkna med en lång, otacksam och delvis plågsam kamp mot oförståelse och aggressivt motvärn.

Tänk dig att du bestämt dig att köra bil från Stockholm till Göteborg. Det är 50 mil. Du startar klockan tio på morgonen och måste vara framme klockan två på eftermiddagen för annars går världen under. Det betyder att du måste snitta 125 kilometer i timmen. Redan efter en timme kommer ett varningstecken. Du har bara kört tio mil vilket gör att du måste snitta 133 kilometer i timmen de återstående tre timmarna. Efter ytterligare en timme har du kört sammanlagt 20 mil. Nu börjar det bli svettigt. Du måste höja medelhastigheten till 150 kilometer i timmen. Du grips av panik. Det blir bara värre. När klockan är kvart i två måste du köra 500 kilometer i timmen för att förhindra världens undergång.

För några månaders sedan publicerade Brottsförebyggande rådet sin årligen återkommande trygghetsundersökning. Den heter Nationella trygghetsundersökningen 2018 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Det är en gedigen undersökning på 242 sidor som med massor av tabeller, figurer, staplar och diagram på ett övertygande vetenskapligt sätt redovisar förhållandena ett år tidigare. Problemet – mitt problem i alla fall – med sådana rapporter är att jag inte orkar läsa dem eftersom informationsmängden är så överväldigande. Problemet med att inte orka läsa dem är att man inte uppmärksammar viktiga saker som kan finnas i rapporterna. Men eftersom jag denna gång för ovanlighetens skull ansträngt mig lite så ska jag tala om för dig några saker som jag fäst mig vid.

Utbildning är i allmänhet en verksamhet där en kunnig person, oftast en äldre, överför sina kunskaper till en mindre kunnig person, oftast en yngre. Själva kunskapsöverföringen, lärandet, är en ganska rättfram process som lärare med pedagogisk intuition förstår av sig själva. Det behövs ingen särskild forskning till detta. Det räcker med att rektor går in i ett klassrum i några minuter för att avgöra om en lärare duger eller om vederbörande bör entledigas. Jag har själv gjort experimentet ett stort antal gånger. Du skulle bli förvånad hur mycket man upptäcker om man som besökare sätter sig längst bak i klassrummet och bara ser och lyssnar.