Mohamed Omar: True Detective och de onda, vita sydstatarna

Mohamed Omar

Under rollspelens guldålder på 1980-talet spelade jag någon gång Call of Cthulhu, ett rollspel som bygger på Lovecrafts berättelser. Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”, som Weird Tales och Amazing Stories. Tidskrifterna kallades ”pulp magazines” efter det dåliga papper som de var tryckta på. Lovecraft är ständigt aktuell och hans popularitet tycks bara öka.

Vad är rollspel? I det här fallet betyder det att man sitter ett gäng runt ett bord, iklär sig en roll och berättar en berättelse tillsammans. När man hamnar i en knivig situation eller måste lösa ett problem slår man tärning för att se om man lyckas. Det mest kända rollspelet Dungeons & Dragons kom ut i sin första version 1974. Det spelas fortfarande och har fått förnyad aktualitet genom Netflix teveserie Stranger Things som handlar om ett kompisgäng som spelar D&D i en amerikansk småstad på 80-talet.

En sak som jag tyckte var kul med just Call of Cthulhu-rollspelet var Sanity Points. När man var med om något hemskt tog ens mentala hälsa skada. Hade man otur kunde man sluta sina dagar som patient på ett mentalsjukhus.

Nu ska rollspelet Call of Cthulhu ska komma ut i en svensk utgåva, kolla det snygga videoklippet här på Kickstarter. Äventyren kommer att utspelas i Sverige på 1920-talet. I Call of Cthulhu spelar man ofta en intellektuell rollfigur, som till exempel en arkeolog, konsthistoriker, språkforskare eller bibliotekarie. Så är det även i Lovecrafts berättelser, huvudpersonen för det mesta en akademiker.

Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar går under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.

Människor vet väldigt lite om hur verkligheten är beskaffad. Och tur är väl det. Ignorance is bliss som de säger på engelska. Ju mer människan får veta, desto mer förlorar hon i Sanity Points.

När man pratar om Lovecraft i vår tid kommer man så gott som alltid in hans rasism. World Fantasy Awards, ett prestigefyllt amerikanskt pris som tilldelas fantasy- och science fictionförfattare, instiftades 1975. Pristagarna har i fyrtio år fått motta en statyett som föreställer Lovecraft. Det visar hur stor han är. Men sedan november 2015 har det ändrats. Han får inte längre vara prisets omslagspojke. Det beror på att en liten klick politiskt korrekta har protesterat och fått som de vill. Lovecraft är på grund av sin rasism inte lämplig. Detta trots att World Fantasy Awards inte är ett pris i rasism utan i litteratur.

På Gustaf Adolfsdagen den 6 november 2015 besökte jag Gustaf Adolfs stad för att delta i en diktuppläsning på Göteborgs stadsbibliotek. Efter uppläsningen mötte jag Lovecraftkännaren Martin Andersson i lobbyn till mitt hotell för en pratstund. Jag frågade om Lovecrafts rasism:

Tyvärr har det byggts upp en ensidig bild av Lovecraft som tokig, rasistisk enstöring, som hatade allt och bara var verksam på natten så att han skulle slippa träffa folk, men det är lite som att säga att Ernest Hemingway var en tokstolle som sköt sig – det är en karikatyr med viss basis i verkligheten, men den säger inte allt.

Lovecrafts påverkan på filmer, teveserier, spel och musik är omöjlig att överblicka. En teveserie med lovcraftiansk stämning som håller hög kvalitet är HBO:s True Detective. Teveseriens första säsong, som sändes 2014, utspelar sig i den djupa södern i Louisiana. De två poliserna Rust (Matthew McConaughey) och Marty (Woody Harrelson) utreder ett antal ritualmord som tycks vara kopplade till en hemsk kult i träskmarkerna.

I Lovecrafts mest kända novell The Call of Cthulhu från 1928 nämns hur kultister samlas i Louisianas träskmarker för att offra människor och åkalla Cthulhu:

On November 1st, 1907, there had come to the New Orleans police a frantic summons from the swamp and lagoon country to the south. The squatters there, mostly primitive but good-natured descendants of Lafitte’s men, were in the grip of stark terror from an unknown thing which had stolen upon them in the night. It was voodoo, apparently, but voodoo of a more terrible sort than they had ever known; and some of their women and children had disappeared since the malevolent tom-tom had begun its incessant beating far within the black haunted woods where no dweller ventured. There were insane shouts and harrowing screams, soul-chilling chants and dancing devil-flames; and, the frightened messenger added, the people could stand it no more.

Rust Cohle är en riktigt svår typ, en enstöring ateistisk ”djuping” som föraktar religiösa människor medan Marty är en svensson med fru och barn. Jag misstänker att Rust delvis är ämnad att Lovecraft som ju var materialist och ateist samt en hård kritiker av kristendomen.

True Detective är riktigt bra underhållning, spännande, tankeväckande och stämningsfull, men samtidigt frossar den i stereotyper om den amerikanska södern. Serien erbjuder vad som, med risk för att överdriva, kan beskrivas som white trash-porr med tjocka, fula och vanställda vita människor som lever i lortiga och förfallna hus. Dessa ”rednecks” är rasistiska, vidskepliga, grymma och föder massor av barn som de inte har reda på. En av kultledarna har förutom mystiska symboler tatuerat ett hakkors på bröstet. Väckelsepredikanterna är hycklande charlataner och deras hjord består av efterblivna bonnläppar. Och alla dricker för mycket whisky.

Huvudskurken som de två poliserna besegrar på slutet, Errol ‎William Childress, är en fet bondläpp med ärrigt ansikte som håller till i ett gammalt hus fullt av skrot och bråte, lever i ett incenstuöst förhållande med sin halvsyster och pratar med sin faders ruttnande lik. Det hela liknar en karikatyr av onda, vita degenererade sydstatare som gränsar till det komiska.

Se trailern här:

Ingen har dock kommit på tanken att anklaga True Detective för rasism, eller ens för att spela på rasistiska stereotyper om vita sydstatare. Det tycker jag inte de ska göra heller, min poäng är att de så kallade ”antirasisterna” i hela västvärlden har en väldigt känslig radar när det gäller att uppfatta rasism mot people of color, men när det gäller vita så är radarn inte ens på. Det Louisiana som skildras i teveserien har föga med den verkliga staten att göra. Det är ett fantasiland på samma sätt som den av Lovecraft påhittade staden Arkham i Massachusetts. Och True Detective bör snarast betraktas som en modern pulpberättelse, men berättad med ljud och rörliga bilder i stället för med text tryckt på billigt papper.

22 reaktioner på ”Mohamed Omar: True Detective och de onda, vita sydstatarna

  1. Mv skriver:

    Att ta del av modern västerländsk populärkultur kräver idag att man kan integrera. Man integrerar i vanliga fall över en del av verkligheten, X till Y, men idag så måste man integrera stegvis och foga samman pk-påbjuden verklighet. Denna måste tänkas bort annars kan man nästan inte se en enda film. Modern fiktion läser jag inte, utom Reacher.

    Så i varje film så skall en svart slängas in, eller arab, och så klart en kvinna, den svarta personen är antingen ofelbar eller ett offer. Asiater däremot är fortfarande lovligt byte och kan hånas och göras stereotypa hej vilt (man skall inte tro att detta inte producerar hat och revanschism i Asien, Kina inte minst). Eftersom vita byggt västvärlden så måste dessa förminskas och förnedras, detta är givet. Så verkligheten och hur människor och kulturer är ljugs det alltid om, så man måste ha komplexa glasögon på som sorterar bort. Plågsamt är det. Finns det en enda modern western där hjälten inte är svart eller homo eller kvinna som inte är gjord av Clint Eastwood?

    Gillad av 4 personer

    • Den äkta Fredrik Östman skriver:

      Roger Scruton har en bra essä ”Faking it”. Alla former av konst är drabbade, och filmen har kanske klarat sig längre än de flesta. Konstmusik är värdelös efter Puccini, Respighi och liknande, med få undantag, de flesta ryska. Målad konst och skulptur likaså, med Första världskriget tog det slut och de seglivade reaktionära resterna sopades bort av det Andra. Bra film gjordes faktiskt ännu så länge Kalla kriget rasade.

      Men 1989 dog Västvärlden.

      Gillad av 2 personer

      • olle reimers skriver:

        Konst lever uppenbarligen bäst i en anda av motstånd. Etablissemangets kramande leder till kvävning av naturliga uttryckssätt.

        Sjostakovitj, liksom Gorkij, levde i en mystisk symbios med Stalin som ofta kallade dessa herrar på samtal på tu man hand, döevis en märklig katt-och råtta lek uppstod som sedan fick sitt uttryck i respektive konstart.

        I ”Mästaren och Margarita” av Sergej Bulgakov illustreras de absurda påbud som en förtryckande diktatur kan resultera i. Kanske kan ny konst växa fram som en slags drift med PK-ismen i vår tid.

        Gilla

  2. miketheviking skriver:

    Det blir många artiklar om man ska analysera rasism mot vita, Omar.
    Hela berättelsen om Hollywood är en studie i hur vita med tiden blir mer och mer marginaliserade och stigmatiserade. Fundera bara på hur många blonda män som framställs som skurken och varför blåögda blondinerna är de dumma eller smygnazister – aldrig de brunögda brunetterna.
    Under en tid på 70-80-talet var araberna hatobjekt och skjutobjekt nr 1 på film.
    De är fortfarande i topp men den som analyserar den vite på film ser också en brutal förskjutning från 90-talet och framåt.

    Hinner inte skriva mer nu – får återkomma.
    Ämnet är viktigt,

    Gilla

    • Lars-Erik Eriksson skriver:

      I Quentin Tarantino’s ”Jackie Brown”, Elmore Leonards roman, får vi oss till livs den vitproducerade pk-drömmen: Antar att Harvey Weinstein producerade.
      Nå, den kriminelle, hårdföre masterminden är svart, kvinnan som lurar honom är svart, polisen som luras är vit,horan som mördas av kumpanen är vit, kumpanen, lindrigt begåvad, är vit. Det intressanta är att dessa skeva, knappast verklighetstrogna förhållandena, inte berörs i recensionerna utan det här är Hollywoods propaganda för den goda saken, samtidigt som man kan tjäna stålar på den.

      Gillad av 1 person

      • miketheviking skriver:

        Exakt. Django unchained en annan.
        Unglourius bastards och Fury är rena utrotningsfilmer av tyskar.
        Nya Star Wars filmerna är nadra exempel.
        Polisfilmer från BBC har antingen en pakistanier, en svart eller en kvinna som chef (högste chef).
        Går säkert att föra statistik med en tidslinje och dessa iaktagelser i en plottimg.

        Gilla

  3. Rikard skriver:

    Hej.

    Eller så kan man spela Kult. Konstruktörerna är ledande inom PK-ifiering av svensk rollspelskultur, och har så varit sedan ca -90.

    Sverok är rena PK-jugend sedan över tio år.

    ”DE övergivnas armé” kanske fick rätt ändå: rollspel används för att träna lydiga fotsoldater för framtida totalitär regim.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 3 personer

      • Rikard skriver:

        Hej.

        Rödbeta? Minnesbeta? Sockerbeta? Beta av? Beta långrev? (Heter väl agna egentligen?) Beta-strålning? Beta som i bokstaven beta?

        Jag är nyfiken att få veta, vad du kan tänkas avse med ‘beta’.

        Det kanske roar dig att veta, att rollspel har använts som pedagogiskt verktyg i generationer inom bl a krigsmakten: det är ur dessa stridsspel de kommersiella konflikt & strategi-brädspelen och sedermera papper och penna-rollspelen utvecklats.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        Gilla

  4. Göran Holmström skriver:

    Eddie kul att du brinner för rollspel.
    Är det verklighetsflykten som drar?
    Själv fastnade jag för verkligheten,
    att brottas med en mc mellan träd där varje sten, rot och spår är ens motståndare.
    Vissa partier glömmer kroppen andas, då motoriken inte räcker fullt ut, precis allt fokus räcker till problemlösningen och inget mer.
    Känslan är starkare än allt, kontrollen och reflexerna, smällar känns inte, fysiskt ja men ingen smärta utan bara domnad och förlust av funktion.
    Kanske är jag för adrenalinskadad för att hetsa upp mig över rollspel?
    Den starkaste upplevelsen var när en sköt på mig, då försvann färgseende och hörsel,
    Samt tiden som upplevdes i slowmotion
    . Faktiskt så skulle jag vara överlycklig om
    det dög med ett rollspel eller en HP Lovecraft bok för att bli lycklig.
    Jobbar sex veckor på en mycket stor anläggning nu, och så uttråkad att jag håller på att krypa ur skinnet.
    Hur alla 2500 plus anställda vid maskinerna och på kontoren står ut, är för mig en gåta.
    Jag kan gå mellan alla avdelningarna kommer in precis överallt. Men vilket slöseri med liv, allt för lite mat och garage.
    Hur fan står ni alla ut???

    Gillad av 1 person

    • Mv skriver:

      Det gör vi inte. Vi är som apor i bur. Är nog delvis som du, har endast gillat aktiviteter där jag inte kan fundera på annat, som idag, 18m/s och åska och ensam på brädan. När man flyger av och är under vattnet så tänker man inte på vad man vill göra med Löfven och Reinfeldt och.., samma sak med klättring eller bänkpress osv

      Gillad av 1 person

      • Göran Holmström skriver:

        Fan vad härligt, både du en bra tur på havet?
        Ska köra skiten ur mig i helgen, för
        splittrad i skallen över jobbet just
        nu. Tror du skulle älska enduro,
        den sporten ger en direkt belöning eller smärta beroende på val och felval.
        Ps tror vi är rätt lika, visst du har levt ett mer spännande liv i form av utmaningar på yrkesliv, jag har bara gått full in på att hitta en vacker död förr. Numer försöker jag bara vara god, det går sådär 😉
        Ps igen du borde träffa mig och A.
        Mvh göran

        Gilla

  5. MartinA skriver:

    Det finns något sjukt och vanställt över USA’s statsbildning. Ju längre tiden går efter att de vunnit ett krig desto mer hatiska blir de mot den de har besegrat. Vi kan ju se hur USA bara blir mer och mer hatisk mot Tyskarna under andra världskriget. Och hur de skryter om att döda Tyskar varje år i Amerikanska filmer och TV serier. Men de är om möjligt ännu mer hatiska mot Sydstaterna. De bedriver en ständig demonisering och de har till och med börjat riva ner monument över Sydstaternas hjältar. Amerikanernas beteende blir särskilt otäckt när man jämför dem med normala människor. Ta Ryssland och slaget vid Poltava till exempel. Svenskarna invaderade Ryssland och ”levde av landet” och orsakade alltså enormt lidande och förstörelse där de drog fram och känslorna lär ha varit mycket hårda mot invasionen. Men två hundra år senare så låter inte bara Ryssarna Svenskarna upprätta ett monument på platsen över de fallna Svenskarna, de reser även ett eget monument med inskription på Ryska och Svenska som åminner de fallna Svenskarna. USAs sjuka beteende blir ännu tydligare vid såna jämförelser.
    http://www.tourism.poltava.ua/eng/monuments/Monument_to_Swedes_from_Russians/.

    Gillad av 1 person

    • Niklas R skriver:

      ”Svenskarna invaderade Ryssland och ”levde av landet” och orsakade alltså enormt lidande och förstörelse där de drog fram och känslorna lär ha varit mycket hårda mot invasionen.”

      Wow, vilken alternativ historieversion har läst/ hört om det Stora Nordiska Kriget?!?
      Det var inte många rätt i den beskrivningen du gav.

      Gilla

      • bejji skriver:

        Den svenske fältmarskalken Jacob de La Gardie lyckades, som en av mycket få utländska fältherrar genom historien, inta Moskva den 12 mars 1610, med sin trupper. Och moskvabornas känslor vid denna invasion var inte hårda utan tvärtom – invånarna i den ryska huvudstaden jublade när de svenska soldaterna tågade in, då de La Gardie stödde den ryske tronpretendent som moskvaborna ville ha och vilken också var orsaken till fälttåget, vilket initierades av svenske kungen Karl IX.

        Gilla

      • MartinA skriver:

        Jag har inte läst någon specifik analys av armens uppförande får jag erkänna, även om jag läst några böcker om Stora Nordiska Kriget. En anledning jag läst till att Poltava slaget skedde i Ukraina var att Ryssarna bedrivit den brända jordens taktik och Armen därför vek av söderut till Ukraina som ännu inte var utplundrat. Så det är ganska lätt att föreställa sig hur det såg ut för den enskilde bonden där armen drog fram.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.