Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)

Helst vill man ha teorier som förklarar allt. För övertygade marxister är marxismen en sådan teori. För den som behärskar hela den intellektuella marxistiska verktygslådan inklusive användbara begrepp som produktivkrafter, produktionsförhållanden, mervärde, utsugningsgrad, huvudmotsättning, klass, ideologi och falskt medvetande blir hela samhällslivet klart som korvspad.

Ett tag var jag rätt influerad av marxismen men det föll på lärans grundbult, den tes som fick hela bygget att hålla ihop, nämligen arbetsvärdeläran. Den går ut på att endast det jordnära, fysiska arbetet skapar en varas värde och att detta värde är proportionellt mot antalet nedlagda timmar.

I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.

Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.

Folk har övertygelser. Frågan är hur de får sina övertygelser. Att skaffa sig en övertygelse är trots allt ett val eftersom man väljer bort andra, konkurrerande övertygelser. Hur går den där processen till?

Jag tror att det finns tre metoder att låta sig övertygas: vetenskapen, frälsningen och den genetiska gruppdemokratin.

Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Enligt principen att repetition är inlärningens moder ska jag nu upprepa något som jag framfört tidigare och som framhålls med emfas i den studie, baserade på nyframtagen statistik från Brottsförebyggande rådet, om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade i början av juni.

Det tog ett år att göra studien eftersom det krävdes så mycket byråkrati. Till exempel var vi tvungna att gå till den statliga Etikprövningsnämnden för att söka forskningstillstånd.

Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar: