Om du ska få någon att gilla en ny idé, en idé som personen kanske till och med är skeptisk till, så kan det bli lättare om du kopplar idén till något som personen redan känner till och gillar. Det här är inte alls konstigt. Och det är så vänstern, de progressiva eller de politiskt korrekta gör. I stället för att hitta på helt nya saker, så stoppar de in sina idéer i saker som redan är bekanta och omtyckta. Det handlar om att hälla nytt vin i gamla läglar, som när en omtyckt filmfigur ändrar hudfärg från vit till svart.

I Netflix teveserien Stranger Things, som jag ofta återkommer till, finns ett exempel på hur det här fungerar i dagens populärkultur. Teveserien, som kom 2016 och nu är inne på sin tredje säsong, är full av referenser till kassasuccé-filmer från 80-talet.

Kulturen är ju förmodligen den viktigaste arenan för indoktrinering. Det visste vänstern, och blev därför så framgångsrik i att forma vårt sätt att tänka. 68-vänstern prioriterade kulturkriget och 68 blev en anda, en rörelse, en epok, en symbol.

I sin bok Indoktrineringen i Sverige, som kom ut 1968, analyserar Göran Palm, en av tidens ledande vänsterintellektuella, hur indoktrinering fungerar. Han förklarar varför just underhållningsindustrin är så intressant, och använder spionfilmer som exempel:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t.ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet. Såvitt jag förstår tillgodoser spionfilmerna båda dessa krav.”

De indoktrinerade är ofta omedvetna om att de blir indoktrinerade. Frågan är om de som indoktrinerar är medvetna? Palm menar att de som indoktrinerar i många fall själva är indoktrinerade och därmed omedvetna.

Men den scen ur Stranger Things som jag valt att titta på vittnar om en medveten ansträngning att påverka publikens tänkande. En av de unga killarna i serien, Dustin, har i säsong tre varit på ett sommarläger och träffat en tjej som han beskriver som ”hetare än Phoebe Cates”. Hans kompisar tror att han hittat på henne. Någon så perfekt tjej kan ju inte finnas på riktigt.

På 80-talet var Phoebe Cates alla killars dröm och detta rykte byggde till stor del på en nakenscen i tonårskomedin Fast Times at Ridgemont High från 1982. Phoebe, iklädd en röd bikini, stiger upp ur en pool och går i slow motion mot kameran – så tar hon av sig bikinitoppen och visar brösten.

I filmen spelar Phoebe Cates Linda som ska coacha den yngre Stacey i kärlek. Stacey, som spelas av Jennifer Jason Leigh, är 15 år och har just börjat på high school. De två tjejerna jobbar på en pizzeria i köpcentret där high school-eleverna brukar hänga.

Nakenscenen utspelas till tonerna av The Cars låt ”Moving in Stereo” från 1978. Låten har på grund av denna koppling kommit att uppfattas som ”sexig” och dyker ofta upp när man vill frammana en sådan stämning.

Originalscenen i Fast Times at Ridgemont High från 1982:

Samma låt används i det första avsnittet av Stranger Things, säsong tre, när man gör en pastisch på den klassiska bikiniscenen. Men den unga kvinnan, föremålet för de trånande blickarna, har bytts ut mot en man, badvakten Billy. Och de som beundrar hans välbyggda kropp är inte tonårskillar utan ett antal medelålders kvinnor. Det finns självklart en tanke bakom detta könsbyte.

Budskapet är att förr fick publiken se världen genom mannens blick, men nu i vår ”upplysta” tid får vi se den genom kvinnans blick. Men, framför allt vill man säga att det inte finns någon skillnad mellan könen. Den manliga och den kvinnliga blicken ser nämligen världen på samma sätt. Kvinnor betraktar den unga mannens kropp på samma sätt som männen betraktar den unga kvinnans kropp.

Pastischen i Stranger Things från 2019:

Det är bara det att denna scen inte alls gör samma intryck som originalscenen i Fast Times at Ridgemont High. Den reaktion som de medelålders kvinnorna i Stranger Things uppvisar inför Billy känns konstlad. Man har svårt att förstå hans värde som sexobjekt.

Det verkar som om teveseriens skapare vill markera att man trots det nostalgiska tillbakablickandet på 80-talet ändå har rätt ”värdegrund”. Man tillhör inte den svunna tid som man skildrar. Man blickar tillbaka på den med en medveten, kritisk blick. Man tar avstånd från man uppfattar som en ”förlegad kvinnosyn”.

Om högern ska kunna utmana det politiskt korrekta etablissemanget bör de lära sig av 68:ornas kulturkritik. För det gäller att bli medveten om hur filmer och teveserier försöker påverka oss. Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.”

För den medvetne kulturkonsumenten finns det inget som är bara underhållning.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)