Bitte Assarmo: Även unga ser på samhällsutvecklingen med sorg

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

”Jag minns en annan tid… Jag växte upp med min mamma i västra Stockholm. Jag minns tryggheten och säkerheten man kände. Rapporterades det om ett mord eller en våldtäkt hoppade man till i TV-soffan. Nu orkar man knappt läsa nyheterna, de är fulla av mord, misshandel, våldtäkt.

Minns också min kära mormor som bodde i skärgården. Där tillbringade vi mycket tid och vi brukade aldrig låsa dörren när vi gick och lade oss. Det är som en film i huvudet nu bara, allt det som en gång var så tryggt och bra.”

Så skrev en tjej till mig på mejl för några dagar sedan, vi kan kalla henne Linda. Hon är 27 år gammal, men precis som jag – som är 30 år äldre – minns hon en annan tid och ett annat, tryggare Sverige.

Det är fruktansvärt att en ung människa, som inte ens fyllt 30, ska behöva känna så. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha mått om jag, när jag var 27, hade tvingats konfronteras med det som händer i Sverige idag. På den tiden – sent 80-tal – kunde man röra sig fritt var som helst i samhället, och det fanns inte en polis med självaktning som skulle ha förmanat unga kvinnor att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott. Visst skedde det våldtäkter, visst skedde det mord – men precis som Linda skrev så hoppade man till när nyheterna rapporterade om sådana saker. Att gruppvåldtäkter, skjutningar och sprängningar skulle bli vardag kunde man inte tänka sig.

Så ja, jag känner med Linda. En 27-årig tjej med hela livet framför sig ska helt enkelt inte behöva ha sådana tankar om sin samtid. Tryggheten och säkerheten – det goda livet – ska inte vara som en film i huvudet. Det ska finnas där som en självklar del av vardagen.

Samtidigt inger det ändå något slags hopp att även yngre människor ser hur samhället på så många sätt förändrats till det sämre – och att de vägrar att gilla läget. Ibland är det ju så lätt att få för sig att vi som är medelålders är allmänt förlegade i vårt sätt att se på samhällsutvecklingen. Säkert upplever många en osäkerhet när politiker, journalister, kändisar och andra överprivilegierade förnekar verkligheten och försöker få den vanliga svennebananen att tro att otryggheten är inbillad. Men det är alltså inte bara vi medelålders tanter och farbröder, som växte upp medan samhällskontraktet fortfarande var i bruk – innan de yrkeskriminella tog över gatorna och innan myndigheterna införde straffrabatt för kriminella – som känner en sorg och saknad över det Sverige som en gång var vårt.

Det får mig att fundera över alla dessa arga unga tyckare som knyter nävarna och ondgör sig över ”högerpopulister” så fort någon ens andas om medborgarnas rätt till en trygg vardag. Vad är det egentligen som driver dem? Det är knappast det faktum att de är unga, som man ibland förleds att tro, för Linda är inte ensam om att tycka det hon tycker.

”Det är fler unga som reagerar. Jag har många vänner, både etniskt svenska och de med invandrarbakgrund som undrar vad som håller på att hända.” skriver hon. Och så är det ju.

Men de unga arga tyckarna, som tycker det är ballt att kategorisera alla som reagerar på kriminalitet och våld som ”högerpopulister” är ju inte Linda och hennes vänner. De pratar inte heller för Linda och andra unga som ser samhällsförfallet. De pratar i egen sak, för att uppnå något för egen vinning, och de bryr sig inte ett dugg om hur vanligt folk har det. SSU:are, Grön ungdom och Ung vänster – fostrade in i partier som bestämmer vad de ska tycka och tänka och hur de ska uttrycka sig. Artister, knappt torra bakom öronen, vars karriärer får en extra skjuts om de skriver under någon beskäftig debattartikel om ”värdegrunden”, påstår sig hata män eller gastar om att det är för mycket vita människor i publiken på en spelning. Komplexfyllda journalistwannabes, som ser flosklerna om ”högerpopulism” som ett säkert sätt att få skriva krönikor i blaskor som Aftonbladet. Verkligheten är det inte så noga med, så länge de hörs och syns.

Men verkligheten försvinner inte bara för att man förnekar den eller försöker utmåla den som bättre än den är. Och Linda, 27, försvinner inte heller. Hon är kanske inte artist eller påläggskalv i ett politiskt ungdomsförbund, och hon har kanske inte en stor plattform där hon kan ondgöra sig över svennebananerna. Men hon har något annat och något mycket större. Hon har integritet, sunt förnuft och hon minns hur det är att leva i ett tryggt samhälle. Och när flosklerna från de överprivilegierade tar slut är det just sådana som hon som kommer att vara med och vända den här skutan. Vanliga människor som, oavsett etnisk bakgrund, kräver att få leva i ett land där det råder ordning och reda.