När stater förlorar kontrollen över delar av sitt territorium krävs det stor beslutsamhet för att återupprätta det statliga våldsmonopolet. Maffian på Sicilien är ett intressant exempel. I början av 1900-talet var det maffian snarare än den italienska staten som bestämde. Ungefär 1925 beslöt fascisten Mussolini att staten skulle ta över kommandot över Sicilien. Mussolini startade ett krig mot maffian som nästan lyckades. Men bara nästan, för efter andra världskriget återtog maffian kommandet tills staten gjorde ett nytt erövringsförsök på 1980-talet. Detta tycks inte ha blivit någon total framgång, för maffian finns fortfarande kvar, möjligen försvagad.

Antimaffiaåklagaren Giovanni Falcone, som hade blivit en symbol för statens kamp mot den organiserade brottsligheten, blev bombmördad för 25 år sedan.

Snällare stater än Mussolinis fasciststyre brukar dra sig för obehaget att slåss för att återta makten i områden där den en gång gått förlorad och något slags alternativ maktapparat tagit över. Brasilien är ett exempel. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro säger att Brasilien är inne i den tredje eller fjärde fasen i kampen mellan staten och våldsligorna.

För tre år sedan skrev jag en krönika om contorta-tallen och multikulturalismen. Min poäng var att politiskt korrekta människor avskyr främmande inslag i vår natur, typ denna invasiva tall, men välkomnar främmande inslag i vår kultur, typ migranter som ibland har svårigheter att passa in i vårt etablerade mänskliga och sociala habitat. Jag fick en hel del skäll för den artikeln eftersom den ansågs rasistfascistisk.

På förekommen anledning läste jag artikeln igen. Den förekomna anledning är ett annat anfall mot vår svenska ursprungsnatur som politiskt korrekta människor oroar sig över, nämligen blåskrabbornas ankomst.

Blåskrabban – eller som den egentligen heter Hemigrapsus sanguineus – är en variant av den inhemska tångkrabban, men den har en mer fyrkantig ryggsköld. Men blåskrabban är jättefarlig eftersom den är invasiv, vilket betyder just jättefarlig. Den är, enligt PK-isterna, en oönskad invandrare från Asien. Den har rest med omedvetet flyktingsmugglande fartyg utanför ”inseglingsrännan till Göteborgs hamn, där många fartyg tömmer sina barlasttankar och larver kan ha följt med”.

Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Malmö har nyligen vägrat följa svensk lag, nämligen den i den så kallade begränsningslagen (2016:752) per den första juli i år inskjutna paragrafen 16 f. Det är sensationellt och enligt min mening upplyftande och hoppingivande.
Låt mig presentera min tolkning. Jag tror att jag har fattat rätt och ber om ursäkt ifall jag missat något.

En god princip vid konstruktionen av en stat är att statens olika funktioner ska kunna balansera varandra exempelvis enligt Montesquieus maktfördelningsteori som går ut på att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten ska vara oberoende av varandra och därmed förhindra maktmissbruk. I USA kallas systemet ”checks and balances” och har där fungerat bra i nästan ett kvarts årtusende. Min känsla är att Sverige är det land i västvärlden som har vinnlagt sig minst att bygga in balanserande krafter i sitt statsskick. Regeringen har närmast diktatoriska befogenheter. Riksdagen är lydig och den dömande makten osjälvständig. Till exempel har vi inte ens en oberoende författningsdomstol som kan bedöma nya lagars förenlighet med grundlagen. Vad vi har är Lagrådet som får nya lagar på remiss från regeringen och som ofta, utan följdverkningar, blir överkört.

Den här gången har Lagrådet blivit överkört i normal ordning, men den här gången har det fått konsekvenser. Migrationsdomstolen i Malmö har vägrat följa paragraf 16 f som Lagrådet tog avstånd från. Migrationsdomstolen i Malmö har gjort något av en revolution. Den har valt att följa Lagrådets uppfattning i stället för regeringens och den lydiga riksdagens.

Rätt ofta stöter jag på människor som hävdar att faran är över när det gäller migrationen. Regeringen har stramat åt, säger de. Statsministern har bestämt att Europas lägsta nivå ska gälla. Och se bara hur antalet asylsökande har minskat från 163 tusen år 2015 till 26 tusen förra året!

Då svarar jag att det där inte är sant. Någon svensk åtstramning har inte inträffat.

Gränskontrollerna gäller inte folk som vill söka asyl. Asylsökande behöver inga dokument, det är bara att förflytta sig till Migrationsverkets mottagning och ta en kölapp. För övrigt har det totala inflödet till Europa minskat mycket mer än inflödet till Sverige så troligen ökar Sveriges andel av migrationen till Europa. Det där senare har jag inte haft säkra bevis för, så jag har framfört det med viss försiktighet.

Nyss råkade jag emellertid snubbla över vad som känns som rätt hyggligt bevismaterial i form av ett stapeldiagram från nyhetsbyrån Thomson Reuters som verkar tillförlitligt och i varje fall är tekniskt välgjort. Kolla själv

Det ligger nära till hands att fastna i stämningsläget att allt går åt pipan i Sverige. Jag måste hela tiden vakta mig själv för att inte göra det. Det är så lätt att peka på alla felen – till exempel migrationen, infrastrukturen, no go-zonerna, skolan och försvaret och så vidare – och förutsäga ragnarök. Det känns särskilt tillfredsställande att oja sig över migrationens effekter eftersom sådan klagan under det senaste året – och särskilt sedan årsskiftet – har blivit socialt tillåten. Som i ett kosläpp galopperar åsikter som tidigare hållits fjättrade inom en trång åsiktskorridor råmande och pruttande ut över tidigare förbjudna ängder.

Men man får vakta sig. Åsikter på kosläpp är inte alltid tillförlitliga, inte ens när man själv framför dem med stark egen övertygelse. Låt mig exemplifiera med den svenska sjukvården. Visserligen har jag själv inte särskilt tydligt framhävt dess eventuella brister men jag har läst och trott på skildringar av dess otillräcklighet.

En bekant till mig råkade nyligen ut för en bilolycka. Han körde av vägen och kan inte förklara varför. Kanske hade han somnat ett ögonblick. Han såg bilen fara ut i terrängen och i nästa sekund låg han hängande i bilbältet ihoptryckt av krockkuddar inuti en demolerad Volvo. Han hade inte en skråma annat än en bula i pannan som antagligen åsamkats honom av en expanderande krockkudde. Efter någon minut hörde han en röst som frågade hur han mådde.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo i en tid – nittonhundrasextiotalet – när man ännu inte var så ideologiskt sofistikerad utan mest tänkte på hur bilar skulle kunna skruvas ihop så effektivt som möjligt och hur motvilliga norrlandsbönder skulle förmås att ta löpandebandarbeten på industrier i södra Sverige. Idéer som att ”medarbetaren är den främsta resursen” och ”vi måste förmå papporna att ta barnledighet” och ”hållbarheten är vår ledstjärna” hade ännu inte slagit rot i näringslivets tänkande eftersom näringslivet framför allt ägnade sig åt att leverera vattenklosetter och mopeder till människor som tidigare hade haft torrdass och sparkstötting.

Jag gick på Handelshögskolan i Stockholm och läste amerikanska böcker om ledarskap och hur man bäst skulle motivera arbetskraften så jag passade på att fråga farbror Gunnar hur han motiverade arbetskraften på Volvo. Han såg förvånad ut som om han aldrig tänkt på det. Sedan sa han: ”Tja, det är väl med piska och morot”. Jag fick en vag känsla av att han misstänkte att man höll på med onödigt och världsfrånvänt filosoferande på Handelshögskolan.

De incitament som människan utsätts för indelas i piskor och morötter. Piskor är, vilket hörs på namnet, obehagliga saker. De kan vara just piskor typ den niosvansade katten med vilken man pryglade olydiga sjömän på 1600-talet. Men under mer civiliserade skeden av människans historia har piskorna varit mer mentala. En modell är den regelrätta utskällningen som för extra effekt kan utdelas inte privat till den felande utan offentligt inför alla hans kollegor, typ löjtnanten som ryter åt en försumlig soldat medan soldatens kamrater står på raka led med armlängds lucka och lyssnar. Det ansågs tidigare särskilt verkningsfullt eftersom det var så förnedrande.

Här tjatar jag och del andra om att staten borde ge sig in i no go-zoner och utanförskapsområden och återta makten från kriminella ligor och härskande klaner eller gäng av unga busar eller vem det nu är som djävlas med polisen och försöker förhindra den från att göra sitt jobb. Jag och dessa andra är upprörda över att detta inte sker. Vi betalar ju skatt och röstar på partier och då borde det råda ordning. Har vi inte rätt att kräva det, kanske?

Tja. Jo. Möjligen har vi någon sorts teoretisk och till och med moralisk – på grund av att vi betalat skatt – rätt att begära att statens våldsapparat återtar kommandot, klubbar buset och skapar trygghet för oss. Men egentligen?

Det finns en massa människor – och detta är det härskande politikerväldets existensberättigande – som anser sig ha rätt att bli omhändertagna på ”samhällets”, vilket betyder skattebetalarnas, bekostnad. Politikerväldet ombesörjer detta genom att beskatta medborgarna och omhänderta dessa som inte anses – och inte anser sig – kunna omhänderta sig själva. Någon annan tar hand om dem.

Vi nettoskattebetalande medelklassare tycker egentligen inte om den ruljangsen av det enkla skälet att det är vi som betalar för den. Men samtidigt har vi inte kurage att protestera särskilt öppet eftersom en stämning härskar i nationen av innebörd att den som inte vill betala för sådant är en snål, ond och elak människa, troligen rasist eller nazist tillika.

Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

Sådär brukar jag tänka, säga och skriva. Men jag har mina dubier. Dessa dubier framträder när jag funderar på mina egna erfarenheter under mitt liv som någon sorts samhällsdebattör och offentlig tyckare.

Min erfarenhet är att det som faktiskt sker, de politiska beslut som i verkligheten fattas, inte bestäms i huvudsak av att åsikter stöts och blöts, att debattörer sätter sig in i motståndarnas argument och att kontrahenterna på något balanserat, prestigelöst och eftertänksamt sätt enar sig om vilken väg som verkar den rätta med hänsyn till alla omständigheter.

Nyligen skrev jag en text om att jag, till skillnad från en internationell stjärna som Niall Ferguson, anser att postmodernismen inte alls är marxismen i ny skepnad utan en helt ny art. Det var inte så många som läste den texten vilket antagligen beror på att läsekretsen inte tycker att sådana finesser spelar någon roll. Men eftersom jag tycker det så ska jag tjata en gång till och försöka förklara varför jag tror att det faktiskt är viktigt. Sedan ska jag hålla tyst i frågan (lovar jag nästan säkert).

Jordan B. Peterson har samma uppfattning som Niall Ferguson, alltså en uppfattning som jag menar är vilseledande. (I övrigt tycker jag att han är en höjdarkille.) Han framför ofta sin åsikt, här till exempel. Jag förnekar inte att hans teori har elegans. Jag menar bara att den är fel.

Petersons teori är att marxisterna i slutet av 1960-talet insåg att deras åskådning blivit krossad av verkligheten i och med att marxistiska regimer bara åstadkommit elände var de än installerats och att bara de mest envisa, fördömda och blinda tokfilosoferna fortsättningsvis kunde tro på Marx läror. Marxisterna gjorde därför ”ett trolleritrick (’sleight of hand’) och omprofilerade sig själva och återuppstod i postmodernistisk förklädnad”. ”Postmodernismen är därför det nya skinn i vilket de gamla marxisterna lever.”