I dag handlar mitt inlägg om utlandssvenskarna, en inte oviktig grupp bland dem som oroar sig för och debatterar samhällsutvecklingen i vårt land.
Att välja att arbeta utomlands är en högriskverksamhet. Den dag man tar det djärva steget att återvända till Sverige blir Jantelagen en högst påtaglig realitet. Upplevelserna i fjärran land bemöts med besvärat ointresse och misstanken att ”man ska tro att man är något” hänger i luften som ett ständigt närvarande Damoklessvärd.
E 18 mellan Sundbyberg och Bålsta är kända trakter. I barndomen plockades svamp på Thorestas ägor och badstället hette Kalmarsand. På sjuttiotalet hade jag lärartjänst i Kungsängen. Där lästes fortfarande Enköpings-Posten och UNT i kollegierummet, även om länsindelningen ändrats. Det gjordes utflykter till Lejondalssjön, åts middagar i Västra Ryd. Sedan ett par decennier färdas jag här under första sträckan på vägen ut till skrivarstugan i Giresta, mellan Uppsala och Enköping.
Patrik Engellau
Förhållandena är mycket växlande på mitt sommarnöje i Bohuslän. Det händer saker hela tiden. Den ena dagen blåser det från väst och nästa från sydväst. Bara sådär! Man förstår ingenting.
Jag har läst att mänskligheten ibland råkar ut för ännu mer dramatiska skiften än vindkantringar. Till exempel som när sillen gick till i dessa trakter och folk blev rika som troll av att sälja sill och tran:
Under höstmånaderna 1752 hade sillen, enligt kommerskollegiet, ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.
Patrik Engellau
Fram till för ungefär trettio år sedan genomfördes ett intressant socialt experiment som hette Sovjetunionen. Experimentet byggde på en hypotes som utformats av dess vetenskaplige ledare, en Vladimir Lenin. Lenin hade noterat att framgångsrika kapitalistiska företag i sig själva var planekonomier även om de simmade runt i ett marknadshav utan medveten planering. Hur mycket effektivare skulle det då inte vara om man planerade inte bara de enskilda företagen, utan en hel nations ekonomi? frågade sig Lenin och hans vetenskapliga medarbetare.
Stefan Hedlund
Årets politikervecka i Almedalen har alla förutsättningar att gå till historien som en tid då Sveriges politiska karta ritades om i grunden. I tal efter tal tävlade politiker med varandra om att hylla Sverige och att framhäva vikten av svenska värderingar. Om detta hade skett bara några månader tidigare hade den politiskt korrekta delen av landets journalistkår stämt upp i ett gemensamt bröl om rasism och främlingsfientlighet. Nu kom det bara spridda försök att hålla de invanda ställningarna. Det är uppenbart att någonting har hänt. Frågan är bara vad.
Nyligen röt EU-parlament till. I en resolution, med brett stöd, förklarades att den nyvalda polska regeringens trixande med landets författningsdomstol var ett hot mot både demokrati och rättsordning. Därmed oförenlig med EUs anda såsom den uttrycks i Lissabonfördraget.
EU-parlamentarikernas tilltag är intressant av åtminstone två skäl.
Patrik Engellau
För mig är det mycket lättare är för alla andra att skriva dagliga texter, för om inspirationen tryter kan jag alltid söka upp mina intellektuella husgudar, filosofartistkomikerna från universiteten i São Paulo, hos vilka det normalt finns något intressant att sno. Nyss lyssnade jag på en timslång föreläsning om den privata äganderätten av Leandro Karnal.
Till exempel insåg jag något som egentligen borde ha varit självklart, nämligen att den privata äganderätten inte plötsligt uppstod fix och färdig som om Gud skapat den på den sjätte dagen, utan tvärtom gradvis utvecklats, förfinats och till och med tidvis lokalt tillbakabildats.
Patrik Engellau
Denna text är inspirerad av en debattartikel i Svenska Dagbladet där den ”nationella samordnaren för unga som varken arbetar eller studerar”, en tjänst inom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, exercerar många av de pretentiösa och egennyttiga floskler som representanter för välfärdsindustrin vanligen använder. Intervjusvaren nedan består av en ordagrann återgivning av en stor del av debattartikeln bortsett från att den nationella samordnarens mandat är ändrat med ty åtföljande minimala justeringar.
Jessica Ahnbring-Zuleimalides, 28, (JAZ) är nationell samordnare mot döden. Här intervjuas hon av Patrik Engellau (PE).
Ulf Larsson
Såhär i början av juli är två sinsemellan rätt annorlunda sjok högaktuella i Sverige, nämligen semester och Almedalsveckan. I denna mix av sommarledighet, verbala dimridåer och klichéfrosseri av sällan skådat slag blev jag inspirerad till en liten betraktelse över den senaste tidens inrikespolitiska läge i Sverige.
Patrik Engellau
Almedalsveckan ägnades till stor del, enligt medierapporteringen, åt diskussioner kring ”svenska värderingar”. Saken är a) ny och b) yrvaken.
Att den är ny och har tilltagande betydelse är lätt att bevisa. Jag googlade på ”svenska värderingar” den åttonde juli på kvällen. Beroende på vald tidsperiod fick jag olika antal träffar. Det senaste dygnet visade sig saken ha varit jättehet. Om den hade varit lika het det senaste året hade årets träffar varit sju gånger fler än de faktiskt var. Motsvarande siffra för den senaste månaden är tre gånger fler och för den senaste veckan 1,4 gånger fler. Så ämnet har tydligen gradvis fått ökad vikt och nu liksom brustit ut. Blivit en blomma, typ.
Mohamed Omar
Det finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning” av film. Ja, det finns människor som sysslar med sådant på allvar. De fanns med på filmfestivalen i Cannes. Men när de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelsen för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”
Patrik Engellau
Jag har sett människor som lever på sophögar, som i många länder kan vara riktiga berg, i syfte att hitta matrester och andra nyttiga saker. Jag har betraktat detta som den yttersta misären och ekonomiska förnedringen.
Men som bekant är livet rikare och mer fullt av variation och upplevelser än man någonsin kan föreställa sig och därför kunde jag inte annat än bli positivt överraskad av den mänskliga godhet som dokumenteras i en kort dokumentärfilm som jag just hamnade på (tyvärr bara på portugisiska, men i alla fall).
Krister Thelin
Det råder politiskt enighet om att något måste göras åt brottsligheten i våra förorter. Just nu koncentreras intresset till våld mot “blåljuspersonal”, det vill säga ambulansförare, brandmän och poliser (!). Fler av de senare och “hårdare” straff skrivs ut som recept. Saken förekom till och med i statsministerns 10-punktsprogram som presenterades i Almedalen nyligen. Ännu har inget politiskt ljushuvud föreslagit en ny brottsrubricering, men det kanske kommer.
Patrik Engellau
Alla vet att USA alltid har varit det stora invandringslandet. Invandrare har varit välkomna. Så här lyder de mest kända raderna i inskriptionen på Frihetsgudinnan:
Give me your tired, your poor,
Your huddled masses, yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore,
Send these, the homeless, tempest-tossed to me,
I lift my lamp beside the golden door.
Patrik Engellau
Påven Franciskus har sagt så här till den amerikanska kongressen; min översättning:
Näringsverksamhet är en värdig syssla som ägnas att producera rikedom och förbättra världen. Den kan vara en betydelsefull källa till framsteg i det område där den verkar, särskilt om den betraktar skapandet av arbeten som en betydelsefull del av dess tjänster till det gemensamma goda.
Om påven i förväg hade skickat mig sitt tal hade jag framfört två synpunkter.
Patrik Engellau
Jag hoppas att jag inte förolämpar någon läsare, men jag tycker vi svenskar på det hela taget är rätt provinsiella. Ursäkta om jag sätter mig på höga hästar och påstår mig kosmopolit. Provinsiell definieras i detta fall som i avsaknad av insikt om att det existerar radikalt annorlunda kulturkretsar än den egna. Den som bara lärt känna folk i den egna provinsen, där alla tycker i stort sett lika, har inte fått tillfälle att konfronteras med någon riktigt främmande kultur och utgår därför från att det inte finns några radikalt annorlunda kulturkretsar. Den provinsielle tror att alla världens folk i grunden har samma föreställningar och värden som han själv. En provinsiell svensk tror ärligt och uppriktigt att alla andra människor lever i kulturer som i grunden är som den svenska, att alla andra människor egentligen tänker som han själv.
Ilan Sadé
Almedalsveckan har genom åren utvecklats till en gigantisk mässa för dem som ägnar sig åt opinionsbildning på ett eller annat vis. Varje år sägs slå det föregående i antal seminarier. Undertecknad närvarade några dagar år 2004 när jag var aktiv inom centerrörelsen. Maud Olofsson charmade de liberala kretsarna i landet med tal om att folket måste gå från att vara matade fågelungar till en ny tillvaro som ivriga bävrar. Nu, runt ett bäverliv senare, gör jag ett återbesök som aktiv i en ny partibildning.
Mohamed Omar
”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, suckade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan, som kom ut på franska 2004 och svenska 2006. Och det har inte blivit lättare sedan dess. Kassir mördades av en bilbomb utanför sitt hem i Beirut den 2 juni 2005. Ett öde som ofta drabbar arabiska intellektuella.
Patrik Engellau
I regeringsförklaringen 2014 sa regeringen att den nog skulle komma med tvingande lagstiftning om börsbolagen inte av sig själva kommit upp till 40 procent kvinnor i sina styrelser per 2016. Det har de inte. Därför kan man förvänta sig ett lagförslag i ärendet inom viss tid.
Jag har suttit i några få börsbolags styrelser och därtill har jag själv haft ett antal företag men framför allt har jag som chef för en börs för små och medelstora företag sett hur det ser ut och hur folk tänker i typiska tillväxtföretag. Det är inte sådana företag en eventuell tvångslag kommer att beröra, men den som börjar med en knappnål kan, som bekant, mycket väl fortsätta med en silverskål. Jag vill således stämma i bäcken.
I Dagens Nyheter protesterar ledande kvinnliga företagare över planerna att legalisera kvotering av kvinnor till styrelseplatser i näringslivet. Detta är ett klokt och efterlängtat ställningstagande då hela kvotiseringstanken i grunden är förkastlig.
Patrik Engellau
Västvärlden har under det senaste seklet genomgått en fullständigt mirakulös och samtidigt totalt oväntad förändring till det bättre. Vi har utvecklat ett större och mer allmänt spritt välstånd än någon annan kultur i världshistorien. Vilken svensk förortsfamilj som helst lever bättre än kungar gjorde för några hundra år sedan om man räknar sådant som att slippa oroa sig för att barnen ska dö i späd ålder, att få behålla tänderna efter fyrtio års ålder (och att över huvud taget bli så gammal), att kunna resa på solsemester eller äta apelsiner mitt i vintern, att aldrig behöva oroa sig för svält, att kunna köpa sidenkläder hos H & M för nästan ingenting.
Om man fick en krona för varje gång en svensk politiker eller debattör proklamerar icke-existensen av svensk kultur eller svenska värderingar! Ni minns Mona Sahlins klassiker: ”Ni har en egen kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. […] Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.
Eller Fredrik Reinfeldts reflektion efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Nyligen skrev Fredrik Virtanen en text som ursprungligen hade rubriken ”Det finns inte några svenska värderingar”, men senare fick en annan titel.
Det finns mycket att oroa sig för i dagens Sverige.
Plötsligt fick vi en våg av invandrare till vårt land som under en kort tid var större än något vi hade upplevt tidigare och som ställde oss inför problem och vägval som vi inte alls var förberedda på. Somliga var flyktingar från krigets Syrien, andra ville komma till vårt land av andra skäl. Ingen vet ännu vilka konsekvenserna blir mer i detalj – ekonomiskt, när det gäller samhällsinstitutionernas kapacitet, när det gäller anspråken på samhällets infrastruktur. Men vi har redan sett att det har blivit politiskt möjligt att genomföra åtgärder som nyligen var otänkbara. Och såväl ledande politiker som kritiker kan i dag säga saker som för inte länge sedan skulle ha brännmärkts som ”fascism” eller ”rasism”.
Patrik Engellau
Det finns ett tyskt parti som heter Alterative für Deutschland (AfD). Jag vet inte så mycket om partiet annat än att det startades för tre år sedan och ursprungligen var liberalt, vad nu det betyder, och EU-kritiskt samt att det sedermera har blivit alltmer islamkritiskt och verkar ligga på 15 – 20 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Jag tror också att AfD är själva inbegreppet av det som etablerade europeiska politiker och opinionsbildare brukar kalla högerpopulism.
Mohamed Omar
Vi befinner oss i den islamiska fastemånaden ramadan. För de fromma är detta en månad att öka sitt religiösa nit, att be mer och med mer inlevelse, att ge mer allmosor och att läsa och begrunda Koranens visdomar.
En gärning som i traditionell islam ses som särskilt god är jihad, det heliga kriget. Numera finns det muslimer som känner sig obekväma med jihad och menar att det bara är till för försvar. Men så finns det andra grupper som vill hålla fast vid hur jihad beskrivs i Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Det är då det blir farligt.
Patrik Engellau
Det är vanskligt med historiska paralleller eftersom historien aldrig upprepar sig. Eller också gör den det. Karl Marx hävdade att den upprepade sig först som tragedi, sedan som fars. Men jag tror inte på några upprepningar. Omständigheterna är alltid olika.
Ändå måste det vara tillåtet att försöka lära sig något av historien. Vad man än säger tror jag att en av det senaste halva årtusendets stora framgångar för västerlandet är nationen. Nationen är ett väsen som möjliggör för ett folk – vad nu ”folk” betyder – att höja sig över sina tusentals splittringar och allianser och bli en enad, nationell befolkning.
Journalisten Duraid al-Khamisi anser att 2016 är ”Året då rasismen slutade att smyga” eftersom riksdagen i år beslutat om skärpta lagar för asylsökande. Jag har inget emot kritik av beslutet; ett demokratiskt samhälle mår bra av debatt. Problemet är inte att al-Khamisi anser beslutet vara dåligt, utan sättet han kritiserar det på och slutsatserna han drar utav det. Det är inte rättvist att stämpla och svartmåla ett helt land på grund av detta riksdagsbeslut.
Mohamed Omar
Krig är fasansfullt. Krig är helvetet på jorden. Allt det där är redan sagt och jag har inget att tillföra om den saken idag på årsdagen av slaget vid Somme. Med sina en miljon döda och skadade soldater räknas det till ett av de blodigaste slagen, inte bara under första världskriget, utan någonsin.
Det var egentligen inget slag utan en väldig brittisk-fransk offensiv som varade mellan 1 juli och 18 november 1916 på åkrarna på båda sidor om floden Somme i Frankrike. Själva sinnebilden för första världskrigets vansinne, unga soldater som marscherar över ingenmansland mot fiendens skyttegravslinje och mejas ner i drivor av kulsprutor, beror till stor del på Sommeoffensiven.
Patrik Engellau
Den brittiske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson påstås ha sagt att inget skärper tankeverksamheten så mycket som risken att bli hängd. Utan alla liknelser i övrigt är det lite likadant med migrantkrisen: en oväntad och potentiellt omvälvande förändring som tvingar en svensk att börja fundera över sig själv och sitt samhälle och över frågan om detta samhälle kan vara förenligt med muslimska seder och uppfattningar.
I samband med den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet har svenska media tagit tydlig ställning och i förekommande fall har de traditionella okvädningsorden kommit till pass. Ledarskribenten, Anders Lindberg på Aftonbladet konstaterar att 52 procent av britterna är fascister, medan Hynek Pallas i DN mera jämför de 52 procenten med gamla farbröder med kissfläckar på byxorna. Dessa träffsäkra konstateranden återfinns dock inte i tidningen utan i sin twittrande version.
