Att lämna Sverige var ett smärtsamt beslut. I ett slag skulle jag lämna land, stad, lägenhet, föräldrar, vänner, mina katter och ett yrke som jag hade brunnit för.

Den sista dagen lekte jag med katterna på gräsmattan framför lägenheten, bad dem tyst om ursäkt för att jag övergav dem (jag hade alltid varit förvissad om att de skulle åldras hos mig) och lämnade över lägenhetsnyckeln. Efteråt insåg jag att min tröja var fullt med katthår. Jag tvättade den inte på en vecka. När jag slutligen gjorde det var det de allra sista kvarvarande spåren av ett kärleksfullt hem och kapsejsade drömmar som sköljdes ner i ett avloppsrör.

Första året i irakiska Kurdistan var bra. Regionen genomgick en ekonomisk boom och huvudstaden Hewler [Erbil] spåddes bli nästa Dubai. Så kom IS-sommaren: i juni 2014 tog IS Mosul, 85 km från Hewler (ungefär avståndet mellan Stockholm och Storvreta).

Initialt fokuserade IS på Irak, men snart avancerade de även mot Kurdistan.
”Här slutar jag skriva om islam” tänkte jag, ”lägger ner allt, svär dyrt och heligt att ignorera nyheter om islamistdåd och leva ett normalt liv fritt från halshuggningsklipp … Men nej, islamonazisterna kommer dit jag är”. Det kändes lite som den där scenen i Gudfadern 3: ”Just when I thought I was out, they pull me back in!”

Hewler borde vara tryggt: Amerikanerna hade investerat för mycket pengar i för många företag för att överge staden. Man hade ett konsulat här. Å andra sidan ville USA inte dras in i ett nytt Irakkrig.

”Räkna alltid med det värsta” var ett gott råd någon gav mig en gång. ”Det finns ingen lojalitet i politik” påminde jag mig själv. ”Var inte naiv. Tänk om USA sviker?”

Plan A: Jag bodde en kvart från flygplatsen. ”Packa det viktigaste i en liten väska och ha redo vid dörren. Vid behov, lämna allt annat och stick.” Felet med denna plan uppenbarades den 2 augusti när flera bolag ställde in sina avgångar av säkerhetsskäl.

Givetvis! Så dumt att tro att man, som i filmer, kan hoppa in i ett överfyllt sista-minuten-plan med en brinnande stad i bakgrunden. Om IS kom tillräckligt nära för att jag skulle vilja fly så skulle de, långt innan dess, vara nära nog för att kunna beskjuta flygplan. Alla rutter skulle ställas in långt innan jag nödgades fatta mitt beslut.

Plan B: ”Om flyg inte är ett alternativ, ta närmsta taxi, ge föraren en bunt dollar och be honom gasa mot turkiska gränsen fem timmar bort.” Men om IS först tog staden Dohuk norr om oss och fortsatte österut skulle de blockera vägen mellan Hewler och turkiska gränsen.

Plan C: ”Det finns en till internationell flygplats. Ta taxi österut mot staden Slemani, två timmar bort.” Om IS nådde Hewler skulle dagar av frenetisk stadsstrid följa. Här låg parlamentet. Här låg allt. Kurderna skulle försvara sin huvudstad med näbbar och klor för om den förlorades skulle hela Kurdistans existens, allt de gett så mycket blod för att uppnå, vara i fara. Jag skulle ha tid att flyga från Slemani innan IS hann dit och flygavgångar ställdes in.

”Om det inte går då? Du har redan gjort en korkad missberäkning. Räkna med det allra värsta” påminde jag mig själv.

Plan D: ”Om du blir fast i Hewler ligger svenska konsulatet tio minuter bort. Kanske kan de göra något?” Jag lurade nog mig själv. Vad skulle konsulatet kunna göra? Jag skulle vara stekt: Iranier är lika med shia och enligt IS är en bra shia en död shia. Att påpeka att jag faktiskt inte är shia då jag lämnat islam skulle inte precis förbättra läget.

Om IS-soldaterna bestod av bara araber kunde jag kanske med hjälp av min hjälpliga kurdiska låtsas vara kurd, och därmed sunni, från Iran?

Ett litet problem bara: Min hebreiska tatuering på ena underarmen! Som ”jude” eller ”sionistlakej” skulle man få VIP-plats på slaktlistan, kanske även hedras med en egen youtube-video.

”Bär långärmat vad som än händer.” Men tänk om man tvingades klä av sig?

”Skäggmongona är obildade och vet nog inte ens hur hebreiska ser ut. Bluffa:
’Hebreiska?! Nej broder, språket heter Sámegielat. På en USA-resa träffade jag några indianer från stammen Quzzelqurt [kurdisk svordom]. Ni förstår, vi var i Tallahassee så på tal om t-ALLAH-assee berättade jag för dem om islam, varpå en konverterade på momangen. Tacksam över att ha förts till ljuset insisterade indianerna på att, enligt sitt folks tradition, få tatuera mig: Det står ”må islam segra” fast på deras språk. Det uttalas ’sjuttisju sköna sjuksköterskor’. Ja, lustigt språk, eller hur? Liknar det fortfarande hebreiska säger du? Bara för att du läser från höger till vänster, men deras språk läses uppifrån och ner; nu när jag böjer armen 45 grader ser det mer ut som japanska’.”

”Underskatta aldrig fienden” påminde jag mig själv. ”Linda in armen och låtsas att du skadat dig.” Fast nån gång skulle bindan behöva tas bort.

Till slut blev lösningen (var var vi nu, plan H?) att om IS tog staden och jag inte hann iväg fick jag ta en kniv och skrapa huden på underarmen så hårt att när blodet stelnade skulle det täcka tatueringen helt. Det var avgörande att skrapa så djupt att när såret läkte så skulle tatueringen inte skönjas. Skulle jag våga? Svaret fanns i filosofen Nicholas M. Butlers citat: ”Necessity does the work of courage”.

På dagarna var jag lugn – så lugn man kan vara när man i bakhuvudet förbereder sig mentalt på att eventuellt fångas av islamist-orcher – och följde nyhetsuppdateringar på Twitter, medan jag slog personlig rekord i kedjerökning (tre paket/dag).

Min oro gällade natten. Läget kunde förändras snabbt. Tänk om IS avancerade på natten och jag vaknade till ett helt annat läge än den jag somnat till?

En morgon vaknade jag av… tystnad. Min lägenhet låg bredvid en livlig asfalt-artär, men nu lyste trafikkakofonin med sin frånvaro. När jag tittade ut var gatan tom. ”Folk har utrymt stan och jag missade det” tänkte jag panikslaget medan jag sprang upp på taket för bättre överblick. Det tog nog bara en minut, men kändes som en evighet, innan jag började se bilar och insåg att trafiken var gles men normal.

När elen gick, vilket den alltför ofta gjorde, hade jag plötsligt noll koll. Alla mina lärarkollegor som bodde i samma byggnad hade redan i början av sommaren stuckit på utlandssemester. Utan wifi var jag plötsligt ensam i ett svettigt rum utan AC. Öppna fönster släppte bara in 50-gradig värme.

Samma isolering inträffade när kurdiska regeringen stängde ner sociala medier den 7 augusti, för att undvika ryktesspridning och panik. Tursamt nog har varje teknologiskt hinder ett kryphål: jag hittade en plug-in som lurade webbläsaren att tro att den befann sig i USA.

Den 8 augusti kom det äntligen: 30 kilometer från Hewler, motsvarande avståndet mellan Stockholm och Södertälje, fick annalkande IS-trupper en blixdejt med amerikanska flottans jaktplan och kysstes av 500-pund tunga laserguidade bomber.

Jag antog att latte-vänstern i Sverige skulle himla med ögonen och fälla standardkommentarer om ”amerikansk inblandning”, men de kunde faktiskt dra åt helvete.

Det var inte ”antirasisters” förnumstiga Facebookaktivism mot islamofobi som tillät Hewlers muslimer att fortsätta med vardagen.

Det var inte Svenska kyrkans ängsliga floskler om ”fredens religion” som gjorde att assyrierna, även december 2014, kunde dekorera sina hus som om jultomtens släde hade exploderat över stadsdelen Ankawa.

Det var inte tomma ord från den moraliska stormaktens politiker som tryggade tillvaron för de svenskkurder som hade flyttat tillbaka till Kurdistan.

Det var piloterna, drönaroperatörerna och besättningen på hangarfartyget USS George H.W. Bush i Persiska viken, varifrån attackplanen lyfte, som såg till att mina syriska kollegor och mina elever från Baghdad slapp fly än en gång.

I fredsskadade Sverige är det lätt att förakta ”militärt våld”, men när din stad hotats av blodsberusade barbarer för vilka dialog är ett icke-existerande koncept – ja då är F/A-18-plan änglar på våra axlar, ord som Hellfiremissil och Predator-drönare är poesi, och CNN-bilderna efteråt, på rökmoln synliga från kurdiska Khazar-checkpointen, är en underskön syn.

Nima Dervish är frilansskribent och författare till böckerna ”Varför mördar man sin dotter?” [2009] Och ”Ordbrand” [2013]. Föddes i Iran och kom till Sverige som tolvåring. Har sedan 2005 skrivit, debatterat och föreläst om ämnena invandring, integration och politisk islam.