Patrik Engellau
För ett tag sedan frågade jag läsekretsen vad den tyckte om idén att hugade läsare skulle träffas på en lunch och diskutera hur vi kunde samverka för att försöka tala våra valda politiker till rätta. Idén var alltså att pröva demokratin som metod att påverka politiken.
Patrik Engellau
I serien Förskräckliga Men Användbara Förenklingar, även kallade Fördomar, ska jag nu blottlägga de väsensskilda grundföreställningar som vägleder folken norr om respektive söder om Alperna. Läsaren kommer att förstå varför den tyska förbundskanslern fru Merkel aldrig kan komma överens med sin grekiska motsvarighet, vem det än råkar vara.
Norr om Alperna ansluter sig folk till Paavos princip. Den säger att alla vedermödor som drabbar en människa beror på henne själv samt att hon därtill har ansvar för sin granne om grannen råkar i nöd.
Patrik Engellau
Mot min vilja har jag genom enkla sömmerskeresonemang kommit fram till att sådana som Thomas Piketty, som räknat ut att de rika blir allt rikare med tiden, nog har fog för sina förmodanden.
Min frus mormors morfar Johan Wilhelm Smitt – i familjekretsen ömsint kallad ”gubben Smitt” – var Sveriges rikaste man (Lazarus, Svenska millionärer, tionde samlingen, Varias Boktryckeri, Stockholm, 1905). Man får 17 600 träffar på honom på Google, så han är fortfarande något av en kändis.
Ian Wachtmeister
Det var lugnt ombord när M/S Titanic anträdde sin jungfrufärd. Det är till synes lugnt ombord på M/S Sverige. Livbåtarna hänger där täckta av röda presenningar. Ingen utom några måsar gör sig besvär. Befälet berättar gång på gång vilken fin seglats det ska bli. Ändå sprids en olustig känsla bland passagerarna. Vilka har stakat ut kursen och vilka kvalifikationer har de? Är kaptenen vuxen uppdraget? Är besättningen utbildad att ta hand om katastroflägen? Finns det plats för alla i livbåtarna?
Patrik Engellau
Det finns en vanlig föreställning som går ut på att Sverige haft en fantastiskt fin ekonomisk utveckling under ett antal år och att den fina utvecklingen är fortsatt stark. Men hur ser det ut i verkligheten?
Det finns inget enklare mått på ett lands ekonomiska utveckling är bruttonationalprodukt per capita. Ekonomifakta.se ger besked.
Mohamed Omar
I flera artiklar har Gefle Dagblad granskat Gävleimamen Abo Raad vid Al-Rashideen-moskén och det salafistiska nätverket kring honom. Imamen är en av de viktigaste ledarna inom salafismen i Sverige och är både omtyckt och respekterad. Moskén har finansierats av en stiftelse i Qatar som också har gett stöd till Al-Qaida i Irak.
På grund av granskningen har Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg mordhotats av en anhörig till imamen. Abo Raad har hela tiden vägrat att prata med tidningen. Men i ett längre reportage för P1-programmet Människor och tro den 28 april bemöter han kritiken.
Jag brukar börja dagen med att gå igenom vad som har hänt mig under det senaste dygnet och föra in det i journalen. Sedan ögnar jag huvudstadspressen, om den ännu har hamnat i brevlådan, och ett par tre internationella tidningar, på nätet. Därefter ägnar jag mig åt en sajt som jag är en av de ansvariga för: skriver, redigerar, godkänner för utgivning. Jag sköter min korrespondens. Till detta te eller kaffe.
Dessa sysslor tar upp till tre timmar. Klockan är då nio. Därmed är det dags för dagens arbete!
Patrik Engellau
Om någon hävdar att jag är paranoid kan jag väl till dels gå med på det, men jag tycker ändå att Sverige för var dag känns allt skakigare. Det värsta är inte mord, bilbränder och bidragsbedrägerier och sådant, utan den förhärskande mentaliteten, den rådande oviljan hos etablissemanget att öppna ögonen och se verkligheten.
Jag kan ta Liberalerna som exempel, men det kunde ha varit vilket parti som helst. Liberalerna har haft riksmöte och funderar på sådant som att införa tvååriga yrkeslinjer på gymnasiet, att införa system med branschlärlingar, att bygga ut yrkeshögskolan, att ge möjligheter till permanent skyddad identitet för offer för hedersrelaterat våld.
Patrik Engellau
Vi är alla, inte minst jag, syndare och svikare om vi betraktas med Jesu ögon. Han hade en idé om att vi människor, genom att älska alla andra människor som oss själva, skulle kunna göra jordelivet till ett paradis. (Han menade allvar. I Lukas 14:26 säger han ”Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge”, allt för att människan inte ska prioritera sina egna nära och kära. Den verklige Jesus var, till skillnaden från den där socialsekreterarmesige figuren Svenska kyrkan vill göra honom till, en hårding.)
Jag har fem synpunkter på denna djärva plan hos vår religions entreprenör och grundare.
För några dagar sedan, den 26 april, gick Säpo in i stabsläge. Det var efter information från Iraks säkerhetstjänst om att IS planerar ett terroristangrepp i Stockholm. Läget är inte bra.
Krigsreportern och författaren Johanne Hildebrandt har på uppdrag av tidningen Fokus åkt ner till kurderna och IS territorium.
I reportaget berättar Hildebrandt om ett elitkommando på 600 man som tränats av IS för attentat i Europa. 150 IS-män ska ha återvänt till Sverige på order av IS.
Patrik Engellau
Under mina idoga studier i portugisiska språket gör jag ofta intressanta upptäckter. Häromdagen blev jag uppriktigt förvånad. Jag hade stött på en journalist som heter Leandro Narloch – om du kan språket och vill bekanta dig är det bara att söka på YouTube – och har skrivit tre bästsäljare som alla heter ”En politiskt inkorrekt guide om” och sedan Brasiliens, Latinamerikas respektive Världens historia. Det som förvånade mig gällde Brasiliens historia.
Brasiliens ekonomi byggde under de första trehundrafemtio åren på slavarbete. Först år 1888 blev slavarna fria. Slavarna jobbade på sockerplantagerna, i gruvorna, på kaffeplantagerna och i alla andra verksamheter på vilka landets ekonomi vilade. Deras levnadsförhållanden var förstås förskräckliga.
Mohamed Omar
Salman al-Ouda är en megastjärna inom den salafistiska väckelserörelsen, känd i hela världen. Nu är han bjuden till Malmö för att tala. Bakom initiativet står Kamal Al-Rifai, en exilsyrisk aktivist som stödjer det väpnade upproret i hemlandet. Det har jag sett på hans Facebookprofil. Al-Ouda skulle tala på en gala till stöd för ”Syriens barn”. Kamal är ordförande i Syriska föreningen, men han är också miljöpartistisk politiker, eller var kanske man ska säga. Sedan inbjudan avslöjades av Sydsvenska Dagbladet har han tagit ”timeout” från svensk politik. Han fortsätter förmodligen med syrisk politik.
Frågan huruvida Sverige kan bli ett kalifat kan verka främmande. Men den franske kontroversielle författaren Michel Houellebecqs aktualiserade för Frankrikes del frågan förra året med sin bok Soumission (Underkastelse).
Han lägger handlingen till 2022. Fransmännen ska gå till val och det råder politiskt kaos i landet, med våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupper som både medierna och de politiskt korrekta tiger ihjäl. Striden står mellan högerpartiet Nationella Fronten och det nya partiet Muslimska brödraskapet. Martine Le Pens Nationella Front får knappt 30 procent av rösterna och vinner första omgången. Muslimska broderskapets Mohammed Ben Abbes tar hem andraplatsen med sina dryga 20 procent. Valets förlorare blir vänstern och liberalerna.
Samtidigt som man tappat räkningen på alla nya islamister som dyker upp i MP-granskningen är det vissa saker som biter sig fast. Salahaden Raoof, Grön Ungdoms språkrör i Malmö, gör helt öppet inför filmkameran Muslimska brödraskapets hälsning, rabia-tecknet. Varför? Tecknet och hans menande blick visar ett dolt budskap till likasinnade, inför ögonen på dem som tror att de har hans lojalitet.
Läs Ivar Arpis redogörelse för rabia-tecknet.
Även Kaplan gör helt öppet tecknet på foton redan 2014. Han och andra bryr sig inte om att dölja utan verkar tro att ingen kommer att förstå. Om någon reagerar säger man att det betyder något fredligt, så är allt okej igen.
Patrik Engellau
Det känns som om mitt rumpnisseperspektiv på tillvaron gradvis förstärks. Jag kommer hela tiden på mig med att fråga: ”Voffor gör di på dette viset?”
Ta det här med kampen mot våldsbejakande extremism. Problemet är i första hand att ungdomar och unga vuxna radikaliseras till jihadistiska islamister och reser till IS för att kriga eller förbereder sig för terrorhandlingar i Europa. Det finns så klart även annan våldsbejakande extremism, enligt den ”Nationella samordnarens” (Mona Sahlin) hemsida ”den våldsbejakande högerextremistiska vit makt-miljön, den våldsbejakande vänsterextremistiska autonoma miljön”. Men fokus verkar ligga på islamisterna.
När jag läste Patrik Engellaus krönika den 15 april ”Dags att pröva demokratin” hoppade jag till. Precis så är det, vi vanliga medborgare har ingen kontakt med ”våra folkvalda”, i vart fall inte särskilt ofta vad jag förstår.
Hur ska de kunna företräda oss i riksdagen om vi inte ger oss tillkänna på ett bättre sätt och framför våra åsikter? En gång vart fjärde år får vi chansen, men de flesta av oss går till vallokalen och röstar på det parti vi alltid röstat på. (Här ser vi förstås en vi förändring de senaste valen. Väljarna har blivit mer ”otrogna”.) Men det som våra folkvalda lovade att genomföra eller driva, hur blir det med uppföljningen? Vilket ansvar utkrävs för brutna löften?
Patrik Engellau
Igår skrev jag att i valet mellan att leva av eget och av andras arbete så väljer de flesta att leva av andras arbete. Det är ett resonemang som jag använt i många år, exempelvis i föredrag, och det väcker alltid mer eller mindre bestörta protester.
Varför lever du själv inte på bidrag i så fall, brukar någon fråga. Då säger jag, liksom i gårdagens text, att jag själv nog skulle lockas av alternativet om bidragen bara varit mer generöst tilltagna, så där 100 000 kronor i månaden eller mer.
Patrik Engellau
Två olika mått på migranters inträde på arbetsmarknaden är nu allmängods. Det ena är Riksdagens utredningstjänsts uppgifter till riksdagsman Staffan Danielsson att 25 procent har helårsarbete efter åtta år i Sverige och 34 procent har helårsarbete efter 15 år. Helårsarbete kan vara på hel- eller deltid. Det andra måttet, som på något sätt var vedertaget fram till denna rapport från utredningstjänsten, var att hälften av migranterna kommit i arbete efter sju eller åtta år. Vad ”komma i arbete” betyder är oklart. Det kan exempelvis vara att under någon kortare period ha gått en kurs hos Arbetsförmedlingen. Utredningstjänstens uppgift känns stabilare.
Ulf Larsson
Som några av Det Goda Samhällets läsare kanske kommer ihåg, har jag skrivit en del krönikor om den svenska universitetsvärlden. Ämnet är – liksom vissa andra ämnen – tacksamt för satir eftersom den svenska högskolan vimlar av både häpnadsväckande och svårbegripliga inslag som ibland verkar vara rena rama sagorna.
Hur bedömer läsarna av Det Goda Samhället till exempel dessa historier:
Patrik Engellau
Eftersom biståndsminister Isabella Lövin är påtänkt som nytt miljöpartistiskt språkrör och kanske vice statsminister tar jag mig friheten att återigen publicera den här texten om denna framstående kvinna.
Först tänkte jag rubricera den här krönikan ”Hur djävla dum kan man bli?”, men sedan hölls jag tillbaka av min mammas goda uppfostran och min motvilja mot att approchera regeringsmedlemmar som om vi hade umgåtts på erkänt oförskämda sociala medier.
1985 var den muslimska invandringen till västvärlden relativt ny. Det fanns inga islamiskt präglade förorter; balkongflickor och tvångsäktenskap var okända begrepp. Jihad likaså. När svenska skolbarn fick lära sig om heliga krig nämndes korstågen, och som exempel på moderna religionskrig Nordirland.
Islam var för de flesta svenskar något exotiskt och lite lustigt. Tusen och en natt, Ture Sventon och hans betjänt herr Omar och den flygande mattan. Olof Palme levde fortfarande och Sverige betraktade sig som en trygg och fungerande nation.
Patrik Engellau
(Denna artikel har nyligen publicerats i Axess 3/16.)
I Axess nr 2/16 utnämner Torbjörn Elensky ”tredjevärldismen” till en av Sveriges ”överideologier” tillsammans med sådana idékoncept som demokratin, feminismen och antirasismen.
Tredjevärldismen är det där med att (med mina ord) u-länderna på något vis är mer rättfärdiga än i-länderna eftersom de senare byggt sitt välstånd på förtryck och utsugning av de förra och att de senare därför har en skuld till de förra. Sveriges anslutning till synsättet började med Palme och har utvecklats genom årtiondena och nu nått triumfatoriska höjder exempelvis genom Wallströms feministiska beslut att erkänna Palestina.
Mohamed Omar
Tidigare i år gick en stor europeisk författare och humanist bort. Italienaren Umberto Eco slog igenom 1980 med den filosofiska detektivromanen I Rosens namn. Trots sin knepighet hamnade boken på bestsellerlistorna och blev 1986 en film med Sean Connery i huvudrollen som den engelske franciskanermunken William av Baskerville.
Året är 1327 och William, som är en medeltida version av Sherlock Holmes, det vill säga så rationell han kan vara i en värld där religiösa dogmer styr tänkandet, kommer till ett benediktinkloster i Italien med uppdraget att ordna ett möte mellan påvliga och kejserliga teologer. På klostret inträffar en serie gåtfulla dödsfall, som så småningom visar sig vara mord. Klostret, som är benäget i norra Italien på gränsen mot Ligurien, är känt för sitt bibliotek, byggt som en labyrint. Eftersom bibliotekarien, den blinde Jorge av Burgos, tror att kunskapen som förvaras där kan skada religionen har man förbjudit tillträde. Men vissa munkar är nyfikna och begäret efter kunskap blir deras död.
Patrik Engellau
Jag ska inte påstå att jag är expert på företag – vem är det? – men jag har en del erfarenhet, inte minst som ägare av en börs för små och medelstora företag, där jag rätt nära kunnat följa ett stort antal företags öden.
En provisorisk lärdom jag dragit är att när ett företag verkar bra så är det ofta mycket bättre än det inledningsvis tycks vara. Om man rotar i ekonomin och företagets situation så ser allt ännu ljusare ut än man först trott.
Även det omvända gäller. När man anar att något inte står rätt till i ett företag visar det sig häpnadsväckande ofta att verkligheten är ännu värre, vilket man upptäcker om man snokar och gräver.
Nils-Eric Sandberg
Vem vinner och vem förlorar på invandringen? Det är temat för en artikelserie i Dagens Nyheter, skriven av min f d kollega Johan Schück och ekonomireportern Marianne Björklund. Jag har stor respekt för deras kunnande, dock något mindre för seriens uppläggning. De har intervjuat till en början två amerikanska forskare, George Borjas och Jennifer Hunt (DN 25 april och 26 april). Borjas säger att invandringen är lönsam, även om den kan skapa spänningar. Hunt säger att nästan alla vinner på invandring.
Båda uttalar sig om den invandring USA tagit emot. Och de utgår från USA:s erfarenheter, och därmed från USA:s villkor. Här ligger ett vetenskapsteoretiskt problem som DN-artiklarna till stor del bortser från. Om man i en analys utgår från en parallell måste man först visa att parallellen är relevant.
Mohamed Omar
Den 9 april manifesterade en samling turkiska fascister och rasister på Sergels torg i Stockholm. De fick ostört uttrycka sin rasistiska hets. Inga antirasister var där för att bua, blåsa i vuvuzelor och skandera ”inga rasister på våra gator”. Inte heller hördes Dror Feiler spela sin Pippi-visa.
En av talarna på manifestationen, Turkiska Riksförbundets vice ordförande Barbaros Leylani, uttryckte sig inte bara rasistiskt – han uppmanade också till mord på armenier. ”Turken vaknar!” skrek han. ”Armeniska hundar bör akta sig! Död åt armeniska hundar! Död! Död! Död!”
Patrik Engellau
Det fanns en tid, jag minns den som igår, när invandringen ansågs värdefull och en god affär för Sverige eftersom invandrarna påstods vara så välutbildade. Syrierna var läkare praktiskt taget allihop och Sveriges stora problem var att vi inte tog vara på alla irakiska civilingenjörer utan förvisade dem till att köra taxi.
Den tiden är förbi sedan några månader. Den luttrande insikten att migranterna på det hela taget har dålig utbildning med många analfabeter sprider numera förstämning i migrofila (invandringsvänliga) kretsar.
Mohamed Omar
Poeten och politikern Ture Nerman, bokhandlarson från Norrköping, var en radikal socialist, till och med kommunist, men tänkte om under senare delen av sitt liv. Han är också känd för sitt antinazistiska engagemang under kriget med tidningen Trots Allt!
Den andra delen av Nermans självbiografi i tre delar kom ut 1950, heter Allt var rött och omfattar tiden 1909-1929. I förordet beskriver han den så:
”Allt var rött handlar om, hur en svensk borgarpojke kommer med i aktivt arbete i arbetarpressen och, efter ett par års idyll i en landsortsstad, in i den period av oro och stora händelser, som mänskligheten utsattes för med det första världskriget. Han råkade själv in i ett större sammanhang och följde hela sitt hjärtas röst i tro på den arbetarklassens historiska mission, som i socialismens tecken skulle skapa den nya världen. Han följde sin internationalistiska inriktning linan ut med Lenin.”
Patrik Engellau
Jag blir rätt ofta kontaktad av läsekretsen. Många frågar vad de själva kan göra för att påverka situationen i Sverige (”Jag har ingen lust att ruttna bort utan att ens ha försökt få styr på landet”). Jag hade nyss ett möte med två personer och följande idé, som härmed går på remiss till läsarna, tog form. Idén bygger på den möjligtvis naiva tanken att demokratin kan förmås att fungera om dugliga och målmedvetna människor, som läsarna på den här sajten, engagerar sig i politiken.
Patrik Engellau
Mitt husorgan Dagens Nyheter förklarar att Ryssland numera, genom sin ”alltmer intensiva psykologiska krigföring”, är mer bakslugt illasinnat än någonsin. Ryssland ”lägger stora resurser på att vilseleda och förvilla sin egen och andra länders befolkning”. Såväl försvarsminister Peter Hultqvist som inrikesminister Anders Ygeman vill ”motverka sådana här kampanjer” och ”destabiliserande information”. Det känns bra. Jag kanske skulle bli sosse i alla fall.
DET GODA SAMHÄLLET 