Nils Lundgren skrev nyligen kort om statens våldsmonopol. Han påpekar helt riktigt problemet med våld och makt, nämligen att det spelar ingen roll hur fredliga vi än må vara, det finns dessvärre alltid andra som inte kommer vara likaledes fredliga. Utan en fredlig ordning är det omöjligt att upprätthålla såväl rättssäkerhet som en fungerande ekonomi. Den amerikanske libertarianen Albert J Nock (redaktör för den frihetliga amerikanska tidskriften ”The Freeman” under 1920-talet) brukade påpeka att människan är gjord för att ta enklast möjliga väg för att nå sina mål, och för människor utan skrupler innefattar detta ofta våld om ingen finns där för att hindra dem. Att priset på våldsutövning ska vara mycket högt är en grundförutsättning för ett civiliserat samhälle.

När en kompis till mig anlände till Sverige i mitten av 1990-talet, gick han precis som så många andra invandrare med i socialdemokraterna. På en partifest i Södertälje träffade han ett syskonbarn till riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl, som vid åsynen av min väns utländska utseende trodde att min vän var fientligt inställd mot Israel, och då utbrast:

– Vi ska sätta dit israelerna!

Vad personen inte visste var att min kompis ifråga var en kristen arab som älskade Israel; ett land som i motsats till resten av Mellanöstern faktiskt skyddar kristnas rättigheter.

De senaste veckornas flyktingström till Sverige har satt regeringen Löfven under hård press och i och med den blocköverskridande överenskommelsen med Alliansen om migrationspolitiken har man fått backa i flera frågor. Det blir allt svårare att bedriva en socialdemokratisk politik i Sverige: Stefan Löfvens förtroende som statsman dalar i opinionen samtidigt som partiets väljarsympatier hamnat under nivåerna som rådde under den utskällde Juholts ledning.

Inom LO-kollektivet märker man hur sympatierna för SD ökar, partiets fackfientliga inställning till trots. Men de dogmer som råder inom S-rörelsen för att bemöta SD och ta sig an utmaningarna som samhället står inför kan jag som statsvetare, ekonomisk historiker och fackligt aktiv inte ställa mig bakom. Isoleringen av SD göder snarare populismen – partiet växer genom sitt utanförskap och sin pariastatus. Genom att SD inte själva behöver ta ansvar för migrationsfrågan utan istället bara kan påvisa ”etablissemangets dårskap” och ”skyll inte på oss, vi bär inte ansvaret för detta” kan de dra på sig den famösa offerkoftan.

Enligt Utvecklingsläran blir allting med tiden bättre: samhällets institutioner, de mänskliga rättigheterna, miljön, bildningen, moralen, människors utseende, modet och matens smak och textur. Ibland och på vissa orter går utvecklingen snabbare och på andra långsammare, men det går alltid framåt sånär som på enstaka av illvilja och sabotage orsakade smärre bakslag. Från urtiden över de tidiga civilisationerna och resten av historien går en rak linje till dagens svenska Moraliska Stormakt, just i färd med att svinga sig till nya höjder med ännu rättare och ännu mänskligare rättigheter.

Många efterlyser stabilitet i politiken. Det låter bra – i den mån man ställer stabilitet mot oordning och kaos i parlament och samhällskropp. Den stabilitet de flesta talar om idag handlar rent praktiskt om att det skall göras möjligt för en minoritet att styra landet under en mandatperiod. Utan nämnvärd påverkan från oppositionen. Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök, som misslyckades. Nu börjar en del tala om regelverk och lagstiftning i stället. Det kanske mest flagranta fallet är moderatledaren Anna Kinberg Batra i en tidningsintervju: ”Vi skulle behöva ett regelverk som förtydligar att största underlag också kan regera och genomföra sitt budgetbeslut. Det är bättre än en överenskommelse”.

Under några år var jag ordförande i ett författarsällskap i norra Storstockholm, med säte i Sollentuna. Sällskapet har en stor vänförening. Den senare är basen för en utåtriktad verksamhet, med besök av författare och andra personer inom vad som i vid mening kan kallas kultursektorn. Även politiker, byråkrater, företagsledare med flera inbjuds att framträda. Sällskapet samlar en stor publik, varje onsdag kväll under terminerna. Det handlar inte bara om underhållning, och kanske inte ens i första hand, utan om folkbildning.

På väg hem från simhallen i Husby brukade jag slå mig ner en kvart, tjugo minuter på ett kafé vid torget och läsa en utländsk tidning. Men så slutade jag att prenumerera på Financial Times och sedan sköt polisen ihjäl en äldre herre i hans hem i Husby. Simhallen stängde för renovering. Då kom Husbykravallerna, sambandet med dödsskjutningen oklart.

I Kista, centralorten 300 meter längre bort, märkte vi ingenting. Som om vi levde i ett skyddat område. Allt detta skapade ändå en olust när nyheten kom ut – man ville nästan inte ha reda på vad som hade hänt i grannskapet, det var som en beröringsskräck. Mina besök på kaféet och simhallen upphörde för gott; de återupptogs inte heller sedan det gick att bada där igen.

Jag har under mitt yrkesliv suttit med i domstolar och domstolsliknande inrättningar, som haft till uppgift att utkräva ansvar av individer vars beteende inte kan accepteras. Det började i mitten av 1970-talet när jag satt ting. En sak som upprörde mig då var att ansvar utkrävdes också av personer som agerat efter bästa förmåga, men som på ett eller annat sätt misslyckats. Det kunde till exempel gälla ansvar för ”vårdslöshet i trafik”. Någon hade hamnat i en trafiksituation som denne någon inte behärskade. En olycka inträffade och den ”ansvarige”, dömdes därefter regelmässigt till ansvar för ”vårdslöshet i trafik”, just för att den ”ansvarige” inte behärskat situationen.

Den oro, vanmakt och vrede som i dag finns i samhället blir destruktiv om den inte kan kanaliseras i handling. Misstron mot massmedia och politiker är kompakt, men det tröga valsystemet ger få förändringsmöjligheter. Inom dissidentrörelsen och i breda folklager finns en stor enighet om att kursen måste läggas om helt, för att inte hela Sverige ska haverera. Vi måste omvandla våra känslor, kunskaper och arbetsinsatser till en politisk kraft, som kan påverka media, politikerna och det parlamentariska systemet. Eftersom SD har ställts utanför systemet behövs ett starkt kompletterande alternativ, som snabbt kan tränga in i folkets medvetande.