Många har svårt att förstå varför Paludan envisas med att bränna koraner, lika lite som man förstod varför Lars Vilks ritade rondellhundar. Eller varför Salman Rushdie nödvändigtvis måste skriva om just Satansverserna? Kunde han inte ha skrivit om något annat? Förstår dom inte att det är farligt? Vill dom ha tillbaka 30-talets bokbål?
Dagens Nyheter skriver då och då på ledarplats, till exempel här, att staten djävlas med ukrainska krigsflyktingar. Hela den meny av hjälpåtgärder som erbjuds normala asylsökande står nämligen inte till förfogande. Ukrainarna får bara akut vård, ingen rätt till socialhjälp och framför allt inget tillträde till SFI.
Förklaringen till detta är, om jag fattat rätt, att EU har hittat på ett ”massflyktsdirektiv” med en annan och snålare meny än den reguljära svenska table d’hôten. Svenska staten har väl tacksamt tagit emot chansen att spara lite pengar på ukrainarna eftersom det går att skylla på EU (även om Sverige frivilligt kunnat erbjuda ukrainarna andra folkslags matsedel).
Det förtrollade svärdet är en serie tecknad av Bengt-Olof Wennerberg, även kallad Bowen. Den publicerades i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet som en del i en följetong med berättelser ur Tusen och en natt. Bowens förmodligen mest spridda verk är annars vikingaskeppet på Explorer Vodka-flaskan.
Vetenskapsradion låter meddela: ”Det är oklart hur Sveriges lantbrukare mår psykiskt. Därför ska nu forskare på Sveriges lantbruksuniversitet undersöka detta på uppdrag av Jordbruksverket.” Från SLU:s pressmeddelande:
Är det bra att många svenskar nu tvingas inse att deras resurser inte är oändliga? Är det bra om den svenska medelklassen förstår att det finns risker med att leva på lånade pengar? Är det bra vi alla påminns om vikten av att hålla igen lite på givmildhet och slöseri?
Det finns mycket att klaga på i världen men låt mig idag koncentrera mig på svenska förhållanden. Missnöjesanledningarna är legio. Jag kan ha blivit alltmer pessimistisk med tiden, kanske överdrivet pessimistisk, men jag tror inte att jag hittar på att folk i allmänhet, alltså inte bara jag, ser med ångest och oro på framtiden.
I en artikel i Svenska Dagbladet har Nalin Baksi, som gift Pekgul, tänkt till om sitt tidigare förslag från 2001 om en visserligen blygsam men ändock avgift för tolk. Pekgul tyckte då att detta borde införas efter två år i landet, som ett incitament för invandrare att lära sig svenska.
Eftersom jag är så okunnig om krig i allmänhet och inte minst det nu aktuella kriget känns det lite pretentiöst av mig att ha synpunkter på Anders Leions invändningar (här intill) mot min tidigare publicerade uppfattning att det vore bra, som Kissinger föreslagit, att försöka med en förhandlingslösning. Att jag ändå nu yttrar mig beror på att Anders uppfattning – (som jag fattar den) att kompromisser med Putin är omöjliga eftersom det vore döden för den ryske presidenten att vika en tum – tycks representera en allmän eller åtminstone mycket vanlig mening bland insatta betraktare utan att för den skull ge svar på frågor den väcker.
Wannseekonferensen (som avhölls i villan på bilden utanför Berlin) handlade om att planera den slutliga lösningen, dvs förintandet av judarna i de av Tyskland besatta områden. (Har ni VPN kan ni se denna tyska tv-film, grundad på protokollet från konferensen).
Är en underskattad och omedveten orsak till massinvandringen av män från Mellanöstern och Afrika från början ”våra” kvinnors evolutionära längtan efter starkare och mer exotiska män?
Man kan undra om norrmännen börjar ångra tillsättandet av den svenska Stina Högkvist som avdelningsdirektör för Nationalmuseet. Det har i alla fall höjts en hel del kritiska röster sedan svenskan valde att plocka bort Christian Krohgs berömda målning av Leif Eriksson som upptäcker Amerika. Men den som känner Sverige och de svenska kulturkvinnorna, vars främsta strävan tycks vara att radera betydelsefulla män ur historien, är sannolikt inte förvånad.
En skotsk filosof, vars namn jag inte minns, sa ungefär att människor förlorar sitt förstånd kollektivt men bara återvinner det individuellt och då under svår möda. Vår tids dominerande förståndsförlust, i varje fall i västerlandet, är PK-ismen.
Bilden har tidigare publicerats här på sajten Klimatupplysningen. Det Goda Samhällets gästskribent Gabriel Oxenstierna kommenterar:
Det mest osannolika och rättsvidriga migrationspolitiska beslut som någonsin fattats är Gymnasielagen, som klubbades igenom i juni 2018.
Annie Lööf svek alliansen och röstade med socialisterna. Sedan dessa har allt varit kaos runt de ”ensamkommande”. Vilket det för all del blev redan 2015, när 35 000 från främst Afghanistan, boende i Iran, passade på att flytta hit.
Trots att intresset för Ryssland är större än vanligt skildras det ofta på ett ensidigt och förenklat sätt – vilket kanske är naturligt. Krigshändelser och med dem förenade förhållanden får mest utrymme. Det kan ändå finnas anledning att erinra om några fakta som kommit i skymundan.
På ettårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina kommenterade jag att ukrainarna är stridslystna men inte får så mycket stöd i form av krigsmateriel och pengar som de vill ha från sina västliga stödländer. Visserligen lovar stödländerna att Ukraina ska få all hjälp landet behöver men i praktiken visar sig det där krigsbiståndet vara nästan lika trögt att få ut som oxeltänder. De senaste dagarna har denna tes bekräftats från olika håll. Dagens Nyheters bekymrade ledarsida sammanfattar så här:
Det är lunchdags. Du befinner dig på stadens gator och torg. Du erinrar dig att i närheten finns en restaurang som brukar servera god svensk husmanskost.
Du slår dig ner vid ett bord, beställer pannbiff med lök och stekt potatis – och en öl att dricka. Servitören säger att de endast serverar alkoholfri öl. Nya regler. Hundra fyrtio kronor står det på menyn, okej, det är dagens priser.
Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.
Jag har precis läst en tänkvärd och lärorik bok av Åsne Seirerstad: En av oss – en berättelse om Norge. Översatt av Jan Stolpe. Bonniers förlag 2013.
Själva förloppet med attentatet (22/7 2011) utanför regeringsbyggnader i Oslo och massakern på Utöya är välkänt åtminstone i stora drag, även för oss svenskar. Anders Behring Breivik dödade i kallt blod 77 människor, åtta i Oslo och nästan 70 tonåringar på Utöya. Boken berättar om Breiviks barndom, ungdom och vuxna liv.
Nu vill Expressen slå ner lite på den eländiga och bristfälliga svenska kulturen igen och vad passar väl bättre än att sända ut Valerie Kyeyune Backström på spaning bland verken på Liljewalchs vårsalong? När hon står för kulturrecensionerna kan man vara säker på att det klankas ner ordentligt på allt som kan förmodas vara svenskt. Inte för att det egentligen finns något specifikt svenskt, givetvis, men ändå… Ja, ni fattar. Det som eventuellt finns är ju bara jättedåligt så klart!
Gunnar, ”Tomas” och ”Stefan” är tre medelåders män från Stockholm. Vita män som ingår i den stora gruppen svenskar som i den tongivande klassen anses som priviligierade. Dessa tre herrar varken arbetar tillsammans eller känner varandra. Utrustad med några enkla och exakt likalydande frågor har jag träffat dem, enskilt, en och en, för att låta dem dela med sig till oss om sina priviligierade liv. Deras svar härrör från den upplevda verkligheten och har sinsemellan många likheter.
För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst. (Inom vissa gränser. En gång föreslog jag, eftersom praktiskt taget alla anställda tillhörde eller hade tillhört 68-vänstern – och vi ändå hade anställningstrygghet – att vi skulle göra en seriös och vetenskaplig men praktiskt orienterad framtidsstudie om hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Förslaget avvisades vänligt eftersom alla som jobbade där visserligen hade romantiska idéer om det klasslösa samhället men ändå tänkte sig en helt annorlunda framtid för egen del. Så blev det också. Någon blev ambassadör, någon blev professor och så vidare. Såklart de inte ville riskera den framtiden med några ansvarslösa intellektuella övningar i marxist-leninistisk anda.)
Tar vi hit mycket folk från Mellanöstern och Afrika så får Sverige också Mellanösterns och Afrikas problem. Här på DGS har Eddie Omar flera gånger konstaterat att en stor invandring från Mellanöstern och Afrika förvandlar vårt land i just den riktningen. Hur svårt kan det vara att förstå det? Se diagrammet nedan vad gäller utvecklingen av den manliga tonårspopulationen med utländsk bakgrund mellan 1970 till 2021.
Svenska Dagbladet tar i ett antal artiklar upp gängkriminaliteten i våra utanförskapsområden, och har intervjuat ett 15-tal socialsekreterare som arbetar inom socialtjänsten med barn och unga i olika stadsdelsförvaltningar i Stockholm och några kranskommuner. Från SvD:
En besvärande defekt hos mig är att jag nästan aldrig är säker på någonting. Jag tror att livet känns stabilare för dem som har en fast åsikt och därför vet saker. Till exempel har jag många goda vänner som vet att Ryssland kommer att förlora kriget eller att Ukraina kommer att förlora kriget eller att den borgerliga regeringen inom kort, när den blivit varm i kläderna och läst lite fler råd från välvilligt inställda ledarredaktioner, är på väg att reda upp den svenska förvirringen. Hur mycket är elbolagen egentligen skyldiga elkonsumenterna? Är det 600 miljoner kronor för vissa månader, som energiministern säger, eller är det 3 – 10 miljarder som ”Regeringskansliets experter” anser att det blir om man börjar räkna en månad senare. Eller är det bråk mellan energiministern och finansministern? Den senare lyckas pressen inte få tag på medan den förra fäller följande irriterade kommentar som man kan försöka tolka efter förmåga:
Den tidigare ministern Annika Strandhäll (S) har än en gång trampat i klaveret. Efter att den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm skrivit ett hedrande inlägg om den nu avlidne polistjänstemannen Mats Löfving gick Strandhäll i spinn på Twitter.
Vi är nog många som inte är direkt imponerade av den nya regeringens handlingskraft. Dessvärre är det dessutom så att ifall denna regering ska åstadkomma något av betydelse så har den ett mycket hårt arbete framför sig, ett mycket hårdare arbete än borgerligheten verkar inse. Ett exempel, skolans område, visar varför.
Frågan om jordens klimat har inte minst i Sverige under mer än ett kvartsekel varit en alltmer dominerande fråga. Inte ens ett pågående europeiskt krig har lyckats ställa klimatfrågan i någon medieskugga. Det gäller praktiskt taget alla områden. Även mindre upphetsande läsning, som företagens årsredovisningar, framhäver i allt större omfattning de omfattande insatser som görs för klimat och miljö.
I delar av norra Kenya råder just nu en svår torka. Mycket boskap har dött och folk hotas av svält. De drabbade områdena befolkas till stor del av somaliska nomader.
I svenska medier larmar man om katastrofen. Olika svenska organisationer gör insamlingar för att hjälpa folk i Kenya. De uppger att de delar ut mat och dricksvatten.
En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.
DET GODA SAMHÄLLET 