Nu vill Expressen slå ner lite på den eländiga och bristfälliga svenska kulturen igen och vad passar väl bättre än att sända ut Valerie Kyeyune Backström på spaning bland verken på Liljewalchs vårsalong? När hon står för kulturrecensionerna kan man vara säker på att det klankas ner ordentligt på allt som kan förmodas vara svenskt. Inte för att det egentligen finns något specifikt svenskt, givetvis, men ändå… Ja, ni fattar. Det som eventuellt finns är ju bara jättedåligt så klart!

När Valerie Kyeyune Backström för ett par år sen besökte en Zornutställning på Nationalmuseum var hennes recension full av vrede och närmast maniskt hat mot ”blonda svenskar” (antingen specifikt just blonda eller en svepande generalisering, såvida hon faktiskt tror att alla vi etniska svenskar ser exakt likadana ut, det vet bara hon själv). Denna gång blev hon inte fullt lika upprörd, däremot oerhört uttråkad. Och hon frågar sig:

”Hur många vemodiga tallar tål Sverige?”

Svaret är förstås att Sverige tål i princip hur många vemodiga tallar som helst eftersom skogens vemod finns i vårt DNA. Den som inte är alldeles tondöv behöver egentligen bara lyssna på några strofer av våra mest kända och älskade folkvisor – eller för den delen våra kända, och av folktonerna inspirerade, kompositörers verk – för att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer. Men att förstå svensk kultur är förstås inte Kyeyune Bäckströms mål, tvärtom. Hennes, och framför allt Expressens, mål är att till varje pris framställa det svenska som undermåligt. Är det inte rasism så är det tristess.

”Hur mycket fokus på det nordiska vemodet en människa orkar se i dessa salar, år ut och år in, innan man storknar? Eller åtminstone börjar snegla mot roligare nöjen, mer exalterande uttryckssätt.”

”År ut och år in”? Hon måste ha börjat ränna i konsthallarna tidigt då, 34-åringen, om hon nu gjort det i så oerhört många år att hon hunnit storkna.

Hon vet i alla fall vad hon saknar. Det ska vara galet och underfundigt! Men svensk konst bjuder bara på tristess.

”Det är som om utsidans lågkonjunktur letat sig in men utan att göra några verkliga estetiska avtryck. I stället närvarar den som en brist: Var är vreden, upproret, eller bara humorn? Visst finns spår av krig och konflikt, men det mesta bleknar i någon sorts akvarellsörjig pastell- och gråskala, som det är svårt att uppbringa vare sig glädje eller ilska över.”

Det är förstås himla tråkigt för Kyeyune Backström att hon inte kan uppbringa det hat och den ilska som hon grävde fram efter att ha beskådat Zorns midsommarskildring, och jag kan lätt föreställa mig hur hennes bossar på Expressen skruvade på sig när hon lämnade in sitt manus och hur det efterföljande samtalet lät:

”Men… Alltså, fanns det verkligen ingenting rasistiskt på hela vårsalongen? Något upprörande som du kan skriva om?

Näää… Och jag lovar, jag kollade verkligen jättejättenoga! Men jag har i alla fall beskrivit hur himla trist och tråksvenskt det var, är det okej?

Ja huvudsaken är att det framgår att du, och därigenom även tidningen Expressen, ser ner på konst som svennarna gillar!”

Valerie Kyeuyne Backström var en av dem som grundade Rummet, ett separatiskt rum där rasifierade skulle kunna föra samtal utan att behöva konfronteras med hemska vita människor. . Det marknadsfördes som ”antirasistiskt” men det var naturligtvis en försåtlig lögn. I själva verket var Rummet lika rasistiskt som alla andra forum som utestänger människor på grund av deras etnicitet och hudfärg. Av detta kan man alltså dra slutsatsen att hennes fördomar mot svenskar och svensk kultur är djupt rotade – och att det sannolikt är just därför Expressen tycker det känns hippt och häftigt att anlita henne.