Gunnar, ”Tomas” och ”Stefan” är tre medelåders män från Stockholm. Vita män som ingår i den stora gruppen svenskar som i den tongivande klassen anses som priviligierade. Dessa tre herrar varken arbetar tillsammans eller känner varandra. Utrustad med några enkla och exakt likalydande frågor har jag träffat dem, enskilt, en och en, för att låta dem dela med sig till oss om sina priviligierade liv. Deras svar härrör från den upplevda verkligheten och har sinsemellan många likheter. 

Det finns både sommarpratare, partiledare och andra ordmakare som hävdar att det räcker att vara född man och vit för att vara priviligierad! Vad svarar du till dem? 

Gunnar:  – Jag anser mig inte priviligierad. Född i Sverige, arbetar fortfarande även om jag har passerat 60 och bor sedan ett år tillbaka i en etta i en närförort, efter att mina två barn skaffat sig jobb och flugit ut. Om det är någon i familjen som är priviligierad så är det förmodligen min dotter som har en bra tjänst i ett internationellt företag och har hela Europa som sin arbetsplats. Det gläder mig oerhört som pappa, självklart. 

Tomas:  – Är det ett privilegium att arbeta, betala skatt och bo flera mil ifrån staden? 

Stefan:  – Dessa ordmakare vet inte vad de pratar om. 

Vid vilken ålder började du att arbeta och med vad? 

Gunnar: – Jag inledde min arbetskarriär på en ICA-butik vid 15 års ålder och bodde då fortfarande hemma, men ville vara självförsörjande. Mindre än två år senare skaffade jag mig min egen lilla hyreslägenhet. Bostadsutbudet matchade efterfrågan med råge då, inte som idag. Sedan sökte jag en utannonserad tjänst som expeditör hos Gadelius handelshus i Stockholm, där arbetade jag i tolv år. Därefter har jag hunnit med försäljning av industriprodukter, att starta ett företag för tyskarnas räkning i samma bransch, köra taxi, osv. Idag är jag anställd varutransportör. 

Tomas: – Mitt arbetsliv började vid 17 års ålder som byggnadsarbetare. Sedan många år tillbaka både levererar jag färskvaror och plockar dem på plats i butikerna. 

Stefan: – Jag började jobba vid 18 års ålder efter att ha utbildat mig till bilmekaniker men istället blev jag grafiker. Ett yrke jag har haft i 42 år nu. 

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? 

Gunnar: – Klockan ringer 5.00. Det kan hända att min arbetsdag startar antigen 6:30 eller 7:00 beroende på när fiskleveransen från Göteborg har anlänt till vårt lager. Jag levererar nämligen framförallt fisk till butiker, restauranger och kaféer ända upp till Uppsala. 

Tomas: – Jag går upp kl. 4:15 och är hemma runt 16:45. Har ett distrikt med 10 butiker som måste servas dagligen och det ska gå effektivt till. 

Stefan: – Förr jobbade jag skift och det är tacksamt att slippa idag. Jag är på min arbetsplats kl. 6:30 och laminering av trycksaker är det vad jag sysslar med. Förr tryckte jag bland mycket annat reklamaffischer och det var ett mycket tungt jobb, trots mekaniseringen och digitaliseringen. 

Äger du ett sommarställe? 

Gunnar: – Nej. Pappa och farmor ärvde pengar från min farfar och med arvet köpte de en sommarstuga i Eskilstuna. På grund av arbete och tidsbrist kunde vi inte behålla den i familjen. 

Tomas: – Nej. Varken jag eller min sambo äger ett. 

Stefan: – Nej, och ingen av oss i familjen har det heller. Jag och min nyligen bortgångne bror ärvde en liten stuga men hade inte råd att behålla den. 

Du har oavbrutet hårdarbetat i årtionden. Är du förmögen idag? 

Gunnar: – Nej. Men jag klarar mig med min lön. Efter att har uppfostrat två barn till ansvarsfulla medborgare har jag nuförtiden en plan att fortsätta leva sparsamt för att kunna i framtiden arbeta bara under nio månader, för att sedan kunna resa söderut under de kallaste månaderna. 

Tomas: – Varken förmögenhet eller bidrag. 

Stefan: – Definitivt inte! Jag, och många andra för den delen, har samma köpkraft idag som år 2011. 

En priviligierad person skulle åka vart han vill. Kan du åka vart du vill i Stockholm? 

Gunnar: –Inte riktigt. Trots att jag har rest en hel del i Latinamerika och bodde ett år i Peru under unga år. Den tryggheten vi hade förr, när både portar och dörrar var olåsta; när man till och med kunde somna på pendeltåg och tunnelbana utan risk att råka ut för något, är nu borta. ”De som är priviligierade är de kriminella”, tänkte jag ”De kan åka vart de vill, utan att känna sig otrygga”. 

Tomas: – Vissa områden åker jag helst inte till. Varken privat eller i tjänst. Där jag bor undviker vi att gå ut på kvällarna. 

Stefan: – Nej, det finns områden jag undviker. Jag har exempelvis släktingar som bor i ett så kallat utsatt område som jag ogärna besöker av säkerhetsskäl. De gånger som jag måste vara hos dem måste jag åka taxi fram och tillbaka. Det är inte billigt. Denna otrygghet går inte att koppla till privilegium. 

Vilken är den sanna bilden som du önskar att alla ska ha av dig i egenskap av vit och medelålders man?  

Gunnar: – Att man inte dömer mig efter mitt kön och hudfärg, men däremot efter vad jag är och min verkliga verklighet. 

Tomas: – De som tycker att vi är priviligierade skall hålla sig till sanningen. Om de ändå tycker att vi är priviligierade då är det bara för de och alla andra att göra som vi. Det vill säga arbeta, anpassa sig och ha kärlek till landet oavsett ursprung. 

Stefan: – Bra fråga. Inget annat än att de ska hålla sig till verkligheten. Varken mer eller mindre. 

Något att tillägga? 

Gunnar: – Hur kan någon anse att jag är priviligierad? Jag har alltid arbetat och tagit ansvar och inte fått ett öre i bidrag, som förälder och medborgare. Människor ska sköta sig, bidra till och anpassa sig till samhället. Deras hudfärg och/eller kön spelar absolut ingen roll för mig. De som lever upp till dessa premisser förunnar jag ett lika priviligierat liv som mitt. Om det kan kallas som ett sådant. 

Tomas: – Att se sitt land haverera är inget privilegium. Jag vet att det finns mer rasism hos invandrarna än hos oss. Hudfärg spelar ingen roll för egen del, jämfört med de som påstår att vi är priviligierade, men jag vill att folk ska anpassa sig till samhället. Punkt slut! 

Stefan: – Det jag önskar är att alla ska känna sig trygga i samhället. Hellre prata om detta än om floskler ljusår från verkligheten. 

Förnuftiga ord, Stefan, Gunnar och Tomas!                                                                                                                                          

I ett annat intellektuellt hederligt tidevarv hade intervjuer av det här slaget varit överflödiga. Men eftersom det är PK-ismen och absurdismen som dominerar vår tid blir våra tre herrars framförförda rationella verkligheter till nyheter värda att lyfta fram. Inte för dem som är förankrade på marken, men för dem som tappat kontakten med den.                                  

Ty, medan kändispolisen och tillika Boråsambassadören Nadim Ghazale, i sitt sommarprogram helt ogenerat kunde läsa upp sitt ihopsydda postmoderna manus med den barock frasen ”är du vit, svensk, straight och man: då är du redan inkvoterad. Grattis, du fick den enklaste vägen!”; och den nyvalda centerledaren Muharrem Demirok utan skam i kroppen kunde twittra (tweeten är nu borttagen) om sin ”jävla trötthet på äldre priviligierade vita män”, vågar däremot enbart en av våra tre intervjuade män här figurera med sitt riktiga namn.  

De känner sig priviligierade till den grad att till och med berättandet om den egna gängse verkligheten kan vara förenat med besvär, till exempel på arbetsplatsen. Vi får nöja oss med en bild på den ”inkvoterade” Gunnar, och det är upp till oss rationella medborgare att se till att atmosfären förbättras så att fler ”priviligierade”, män och kvinnor, vita eller ej, kan träda fram för att detronisera PK-ismen från dess elfenbenstorn och slutligen bädda för förnuftets återkomst, vars eko börjar redan, glädjande nog, att börja höras.   

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. är en till Sverige sedan 30 år invandrad berb från Algeriet och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.