För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst. (Inom vissa gränser. En gång föreslog jag, eftersom praktiskt taget alla anställda tillhörde eller hade tillhört 68-vänstern – och vi ändå hade anställningstrygghet – att vi skulle göra en seriös och vetenskaplig men praktiskt orienterad framtidsstudie om hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Förslaget avvisades vänligt eftersom alla som jobbade där visserligen hade romantiska idéer om det klasslösa samhället men ändå tänkte sig en helt annorlunda framtid för egen del. Så blev det också. Någon blev ambassadör, någon blev professor och så vidare. Såklart de inte ville riskera den framtiden med några ansvarslösa intellektuella övningar i marxist-leninistisk anda.)

En av de framtidsfrågor som ägnades stort engagemang var miljöfrågan. Redan då var frågans huvudsakliga dimensioner kartlagda. Alla argumenten var upplinjerade och klara. Man visste att det behövdes mer elektricitet för att göra om världens energiförsörjning. Miljömänniskorna hade redan indelat sig i dem som drömde sig tillbaka till gamla tider där de skulle ägna sig åt att strypa bruttonationalprodukten för jordens överlevnad och i den andra huvudgruppen som var övertygad om att vetenskapen och det mänskliga förnuftet skulle utveckla tekniken så att mänskligheten skulle växla system med behållen levnadsstandard och helekologisk produktion och konsumtion.

Jag var skeptisk mot tankarna att människorna skulle kunna göra om världen enligt några ekologiska visioner. Varför inte? sa kollegorna. Allt vi behöver för att ställa om världen finns redan, det saknas bara ett antal nya statliga ingrepp plus en ny beslutsamhet. Vi hade intensiva diskussioner om hur människans tillvaro skulle ställas om för att rädda världen undan förgiftning och värmedöd, men jag blev liksom aldrig nöjd. Jag kunde inte mobilisera tankar och argument som ens tillfredsställde mig själv. Diskussionerna, som blev allt tröttsammare, följde hela tiden samma mönster. ”Människan har ju redan tänkt ut och framställt ett samhälle som fungerar ganska bra bortsett från att systemet ödelägger jorden”, sa mina vedersakare. ”Det handlar bara om att staten får skruva på några parametrar så att systemet fungerar långsiktigt ekologiskt och hållbart.” Jag höll inte med. Jag tyckte hela resonemanget byggde på övermod. ”Äsch”, sa kollegorna. ”Har du ingen fantasi?”

Så gick det fyrtio år och världen förberedde sig målmedvetet för den stora omställningen att förverkliga miljödrömmarna. Den ena efter den andra av viktiga grupper i samhället anslöt sig till ekologiska visionen, några för att den framstod som så oemotståndligt sann att ingen förståndig människa kunde göra annat än ansluta sig till dess trossamfund, andra för att de inom det framväxande ekologisk försörjningsystemet lyckas hitta en tilltalande födkrok för sig själva såsom exempelvis koldioxidforskare på ett framstående universitet eller kommunal högre tjänsteman med ansvar för kommunens humanitära hållbarhetstransformationsstrategier.

Och just nu, kanske i år eller förra året eller nästa år, känns det som om världen har närmat sig sanningens minut och jag begriper äntligen, tror jag i alla fall, varför jag omedvetet hade rätt för fyrtio år sedan.

Redan på den tiden hade alla vanliga människor – och då menar jag inte ledande samhällsadministratörer och idealistiska fanatiker – förstått att marknadsekonomin och kapitalismen fick samhällen att fungera och människors livskvalitet att öka. Den alternativa organisationsmodellen för samhällen – socialismen – hade misslyckats överallt där den prövat och dess slutgiltiga debacle – Sovjetunionens sönderfall – lurade i faggorna.

Detta visst vi. Vad vi inte begrep, inte ens vi avancerade människor om jobbade på Sekretariatet för Framtidsstudier, var att den planerade stora klimatomställningen var just ett socialistiskt projekt byggt på samma hänförda religiösa tro och med samma överlevnadschanser som Stalins grandiosa planer att öka jordbruksproduktionen genom att vända de sibiriska flodernas lopp.

Just i dessa dagar – men observera att jag ofta har fel – ser det ut som om det ekologiska äventyret stöter på patrull. Liksom Stalins ingenjörer tror vi att vi ska bygga framtiden med vätgas enligt tekniker som ännu inte finns, med vindkraft som kräver reservkraft som inte finns och som folk i vilket fall som helst inte accepterar eftersom byggena stör miljön, med sällsynta jordartsmetaller som vi trodde fanns i överflöd tills vi började leta och insåg att det här med NettoNoll koldioxidutsläpp per något visst år var ett blåögt luftslott (om något sådant kan tänkas).

Kort sagt föreställer jag mig att vi här och nu på nära håll kan studera precis varför marknadsekonomin löser problem som det mänskliga förnuftet med bistånd av vetenskapen misslyckas med. Antag att både kapitalismen och socialismen avser att införa NettoNoll med hjälp av sällsynta jordartsmetaller. Båda börjar leta och ingen av dem finner lithium (bilden) och yttrium så det räcker. De måste gräva längre och djupare.

Snart har de privata finansiärerna tröttnat. De vill inte kasta goda pengar efter dåliga. De kastar sina giriga blickar efter andra projekt som verkar mer lovande. Samhället har inte slösat bort så mycket kapital i onödan och det som slösats bort har inte varit gemensam egendom utan tillhört enskilda svärmare som hoppats att bli oändligt rika.

Helt annorlunda är logiken i ett socialistiskt eller en statsinspirerad och till stor del statsfinansierad ekologisk förvandling. Staten har hur mycket pengar som helst och de statstjänstemän som administrerar dessa pengar investerar hellre omätliga summor (av andras pengar) än de konfronteras av det personliga misslyckande som det vore tvingas erkänna att de redan gjorde jättesatsningarna varit totalt misslyckade. Inom den nära framtiden kommer vi nog att få se många försök att trolla bort pinsamma hål i statliga balansräkningar.

Nu kanske du invänder att hela mitt resonemang är irrelevant eftersom jag utgår från att kommersiella satsningar på det hela taget misslyckas och att det då är bättre att kommersiella entusiaster förlorar sina egna pengar än att statstjänstemän blåser iväg mina skatter och andra tvångsavgifter. Låt mig då avslöja en trist sanning: de flesta kommersiella satsningar misslyckas. Det är därför staten ska hålla sig borta från dem. Och det är därför vi ska vara tacksamma att det finns rika människor som är aningslösa nog att satsa i hopp om att hitta det där enstaka projektet som eggar allas fantasi.

Om du tror att miljösatsningar är undantagna från denna trista sanning eftersom staten, FN, Gaia och Greta har välsignat alla klimatinvesteringar så har du fel.