Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.

Jag har läst en hel del svensk historia utan att för den skull känna mig förmer än den svagaste amatör men jag kan inte minnas någon tidigare presenterad representant för de färgade raserna i Sveriges historia än Gustav Badin (bilden). Han föddes troligen runt 1750 som slav på den danska karibiska ön Saint Croix men blev snart skrivare och dagbokshållare åt drottning Lovisa Ulrika, mamma till Gustav III. Med tiden blev han en aktad man i det sena 1700-talets Stockholm. Han deltog i diskussioner om Rousseaus idéer om ”den ädle vilden” på Vitterhetsakademin som startats av drottningen. Han umgicks med Bellman som tillskrev Badin några av sina verser. Det står ingenstans att Badin skulle ha utsatts för några föraktfulla fördomar och eftersom det på den tiden inte fanns några PK-ister som kunde hålla skriftlig kontroll på nedlåtande omdömen om svarta människor så antar jag att det inte framfördes några vilket troligen berodde på att det inte fanns några. Eller också var den före detta slaven så övernaturligt civiliserad att det helt enkelt inte gick att annat än älska honom.

Sjuttiofem år framåt i historien hade betydelsefulla saker hänt. Miljontals svarta människor hade transporterats som slavar till västra halvklotet. Raserna började samexistera i bemärkelsen leva tillräckligt nära för att kunna betrakta varandra. Med världshandeln och imperialismen tätnade relationerna och man kunde jämföra vad för slags samhällen raserna skapade i respektive urtillstånd.

Dessa samhällen var uppenbart olika. Att undersöka och förklara detta var en uppgift för vetenskapen som vid det här laget hade blivit de avancerade samhällenas standardmetod för att försöka förstå något. Två olika men sammanflätade samhälleliga reaktioner uppstod i rasfrågan.

Den första reaktionen var den framväxande allmänna meningen, framför allt i England, att slaveriet var något ont som skulle utraderas. Parlamentet gav engelska flottan order att stoppa den transatlantiska slavhandeln och skicka tillbaka lasten. Ytterligare sjuttiofem år framåt var slaveriet olagligförklarat och praktiskt taget eliminerat i hela den civiliserade västvärlden.

Men att de icke-vita människorna blivit fria från slaveriet betydde inte att de plötsligt blivit likadana som de vita. Skillnaderna blev vetenskapens uppgift att förklara. Genom dessa ansträngningar skapades märkvärdigt nog den moderna rasismen.

Vetenskapen behöver ofta inte göra så mycket mer för att anses nyttig än att strukturera sina observationer av verkligheten och hitta meningsfulla korrelationer och regelbundenheter. Den första observationen, som envar kunde göra i detta sammanhang, var att 1) det fanns icke-vita folk och det fanns vita folk samt att 2) det fanns folk som levde på hög ekonomisk och teknisk nivå och det fanns folk som levde på lägre nivå, kanske rentav i fattigdom.

Vetenskapens första genombrott kom när man insåg sambandet mellan hudfärg och ekonomisk nivå, alltså att vita människor hade en tendens att åtnjuta högre ekonomisk standard. Det andra genombrottet var hypotesen att det detta samband kanske rentav var kausalt så att hudfärgen var orsak till ekonomin eller tvärtom. De som ansåg att ett kausalt samband förelåg, vilket till en början, det vill säga från 1800-talets slut, var nästan alla, indelade sig snart i två läger: de som menade att den vita rasen var född överlägsen och de andra raserna födda underlägsna och de som kände sig osäkra och därför krävde mer forskning i syfte att slutligen uppnå hållbara sanningar.

Det fanns kort sagt rasister och forskare. Rasisterna hängde med till andra världskrigets slut. Forskarna får vi fortfarande dras med.

Den franske filosofen, författaren, greven (?), diplomaten (ambassadör i Stockholm 1871 – 1877 och kollega till Alexis de Tocqueville, han med Amerikaböckerna) m m Arthur de Gobineau är tillsammans med Badin en av fixstjärnorna i mitt kollegium av framstående tänkare inom området. (Att de med vår tids uppfattningar hade fel kan man lära sig att överse med; på deras tid fanns det många konkurrerande och på den tiden inte uppenbart felaktiga teorier om olikheternas orsaker.) Gobineaus teorier om att civilisationen skulle gå under efter sjutusen år på grund av rasblandning påminner om teorin om det stora befolkningsutbytet men blev inte särskilt populär ens under hans livstid.

För övrigt sammanföll rastänkandet under denna period före första världskriget med den allt starkare nationalismen. Varje nation hade ett folk som var ett slags distinkt ras – man kunde hitta fundamentala skillnader mellan svenskar och norrmän och till och med mellan bohusläningar och västgötar – med särskilda karaktäristika. (Senast i somras blev jag varnad att göra affärer med danskar eftersom de är notoriskt ohederliga.)

Sedan institutionaliserades den vetenskapliga rasismen i olika forskningsinstitut, framför allt i Sverige och Tyskland. Statens rasbiologiska institut inrättades 1922 för att styra upp kunskapen och politiken i rasfrågan även om varken problemet eller lösningen framstod så tydligt för oss som för tyskarna där de politiska signalerna tidigt började framgå. De svenska forskarna ägnade sig i stället åt att – i oklart syfte men till samernas irritation – mäta sameskallar med passare och andra specialgjorda instrument.

På 1930-talet tycks den svenska raspolitiken ha ändrat karaktär. Så länge den nöjde sig med att mäta samernas näsor var det som om den egentligen letade efter ett problem att lösa. Verksamhetens syfte var dunkelt.

Med välfärdsstatens utveckling blev rasbiologin ett instrument för politiken som här inte handlade om att utrota människor som ansågs skadliga för nationen utan mer att begränsa deras ofördelaktiga inflytande på svensk moral, människokvalitet och ekonomi. Här är en svavelosande redogörelse för exempelvis steriliseringspolitiken av Pär Ström. Själv skulle jag inte gå så hårt åt just socialdemokraterna som Pär gör eftersom den rasism han beskriver låg i tidsandan och påverkade alla.