En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.

Ändå är dessa okända språk och de därmed förbundna okända kulturerna märkvärdigt internationellt integrerade. Med det menar jag att svenskar och brasilianare (och andra obetydliga och halvt anonyma folk) anammar samma tänkande som för tillfället råder i världen. Jag har funderat över hur den kulturella assimilationsprocessen egentligen går till.

Det där var dunkelt sagt så jag försöker igen och avslutar med några exempel så att du säkert ska begripa.

Grundfrågan är varifrån idéer kommer och hur de sprider sig. När det gäller kommersiella saker som varor och tjänster finns inte problemet. Man vet att Audin och Mercedesen kommer från Tyskland och att McDonalds är en amerikansk produkt. De sprider sig genom att det finns folk som vill betala för att få dem och driftiga företagare som marknadsför dem till kundkretsen. Men när det gäller idéer finns det normalt ingen kundkrets och ingen försäljare och ändå sprider de sig. Till exempel har PK-ismen spritt sig över världen under de senaste kanske tio åren. Hur gick det till? Våra medmänskliga relationer har i många stycken revolutionerats utan att någon delat ut order. Överallt har lärarna förlorat sin auktoritet över eleverna. Den brasilianska författarinnan Lya Luft beskrev processen så här:

Man ser en fördummande utbildning av våra skolelever enligt vilken skolgången ska vara en lek och hela skolan förvandlas till en skrikig och oordnad uteplats och bristen på respekt härmar vad som sker både hemma hos folk och i den högsta politiken.

Varifrån kommer sådana idéer och varför sprider de sig? En vän till mig säger att sådant inte går att förstå. Det bara sker ungefär som att klädmodet uppstår och sprider sig över världen. Tänk på stentvättade jeans som har revor redan när man köper dem!

Men jag tror inte att det handlar om oskyldiga tillfälligheter utan om amerikansk kulturimperialism. Med kulturimperialism menar jag inte något nedlåtande eller avståndstagande utan bara ett neutralt konstaterande av att folk över hela världen glatt och villigt tycks anamma även de underligaste amerikanska påfunden. Till exempel slog det mig för några år sedan när den amerikanska hamburgaren började sitt segertåg över världen att det där kunde någon driftig svensk ha gjort om han bara orkat. Det handlade ju bara om att ge ett kommersiellt stuk åt vanlig bondmat. Objektivt sett är en hamburgare inte godare än en renklämma. Varför tog ingen same chansen att göra sig till en fjällmatens Elon Musk eller Bill Gates i stället för att stirra sig blinda på bidragsförsörjning på svenska skattebetalares bekostnad?

Den amerikanska kulturimperialismen är inte bara tvingande utan också ofta oberäknelig. På 1960-talet bestämdes det på något outgrundligt och ganska plötsligt sätt att amerikanska negrer inte längre fick benämnas på det sättet eftersom amerikanerna genom någon sorts högre inspiration blivit varse att ordet neger var det skamligaste och fulaste ord som mänskligheten någonsin tagit i sin mun. Benämningen måste därför ändras och detta i hela världen eftersom kulturimperalismen är global. Däremot behövdes inga politiska beslut eller nystiftade lagar ty varje rättänkande människa kände det tvingande suget efter en förändring i sitt eget bröst.

En gudomlig ukas om förnyelse och förädling ljöd genom himlasfärerna. Svenskarna som alltid varit ett fegt och lydigt folk gjorde precis som kulturimperialisterna själva för att inte bli påkommet med ohörsamhet. Vi bytte officiellt det numera onämnbara ordet till svart precis som man gjort i världens kulturella centrum.

Brasilianarna, som är ett på det hela taget ohyfsat och högljutt folk, valde en annan sorts lösning. På portugisiska finns två ord för svart, negro och preto. Genom århundradena hade ordet preto använts för att beteckna svarta människor. Men brasilianarna antog att det ordet nu enligt påbudet om förändring och förnyelse från den kulturella stormakten hade blivit otillåtet. Vad dessa människor än kallats hittills, förstod brasilianarna sitt uppdrag, så måste de i framtiden kallas för något annat.

Lösningen var uppenbar. Ordet preto hade tidigare tjänat väl men inte längre. Därför fick man ta det andra tillgängliga ordet i den portugisiska ordboken, nämligen Negro.

På den vägen är det. Den som idag gör bort sig genom att kalla en svart brasilianare något annat än negro får räkna med att hållas för värsta sortens rasist.