Frågan om jordens klimat har inte minst i Sverige under mer än ett kvartsekel varit en alltmer dominerande fråga. Inte ens ett pågående europeiskt krig har lyckats ställa klimatfrågan i någon medieskugga.  Det gäller praktiskt taget alla områden. Även mindre upphetsande läsning, som företagens årsredovisningar, framhäver i allt större omfattning de omfattande insatser som görs för klimat och miljö.

Till och med sådant som lönsamhet och soliditet tycks komma i andra hand.  Trots alla insatser från samhälle och företag verkar detta inte ha någon nämnvärd effekt på den alltmer högljudda och hotfulla aktivism som ständigt uttalar sitt missnöje och kräver ytterligare radikala åtgärder.  

Vad som borde framhållas i den allmänna debatten är allt positivt som redan gjorts för klimat och miljö. Sverige, till skillnad från flertalet övriga länder genomförde redan under 1980-talet en halvering av koldioxidutsläppen. Detta var främst en följd av den snabbt genomförda utbyggnaden av kärnkraften. Sverige har därför länge haft en elproduktion med minimala utsläpp av växthusgaser. Nyttig energi har skapats med minimala utsläpp av växthusgaser. Detta var redan fallet vid seklets början.  Följande utsläpp i gram för 1 kWh el för några länder i Europa för år 2021 jämfört med (år 2000) är följande: 

EU (27): 262 (382) 

Tyskland: 354 (563) 

Polen: 749 (936) 

Sverige: 12 (14) 

Det är förbättringar genomgående nästan överallt som framgår av bifogad referens 

 (https://ourworldindata.org/grapher/carbon-intensity-electricity?tab=table). 

Sverige har under lång tid varit det land i världen som under en lång följd av år haft det i särklass lägsta utsläppen per genererad kWh el. Av denna anledning och ingen annat är den svenska förbättringen under de 21 åren ringa. Jag undrar ibland om svenska riksdagsledamöter och svenska representanter inom EU har detta klart för sig samt att de fört fram det tydligt nog. 

Det råder ingen tvekan om att det var den tidigare tekniska utvecklingen som skapade utveckling och välstånd. Idag däremot är det mer fråga om medelst prohibitiv lagstiftning som man vill reducera utsläpp av växthusgaser från alla transporter. Istället för att låta forskning och teknik skapa bättre och mer kostnadseffektiva system genom fortlöpande utvecklingsarbete använder man istället uteslutande legala och ekonomiskt prohibitiva metoder eftersom man anser att utvecklingen inte går fort nog. Detta görs med förhoppningen att forskare och tekniker skall trolla fram metoder som skall frälsa världen från en anteciperad klimatkatastrof. Denna förhoppning är så djupt rotad att man tar sig till att lägga ned fungerande kärnkraftverk innan någon fullgod ersättning existerar. 

Olika medel för att få ned utsläppen från främst trafik har skett genom en koldioxidskatt från 1991.  År 2005 infördes också ett särskilt fiktivt handelssystem med utsläppsrätter på EU-nivå. 2018 introducerade Sverige en särskild reduktionsplikt genom att blanda en viss mängd bioproducerad bensin och diesel i de fossila bränslena för biltrafik samt hittills i liten utsträckning också för flygtrafiken. Alla dessa åtgärder innebär avsevärt ökande kostnader för konsumenterna. År 2021 uppgick de totala miljöskatterna i Sverige till 103 miljarder kr (2.24 % av BNP för år 2020) varav enbart för energin 77 miljarder (https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/miljo/miljoekonomi-och-hallbar-utveckling/miljorakenskaper/pong/tabell-och-diagram/miljoskatter/totala-miljoskatter-i-sverige/).    

Samtidigt belastas landets el användare genom en särskild proportionell installationsavgift som används för bl. a. att täcka kostnaderna för vindaggregatens anslutning till det allmänna elnätet. 

Vad innebär reduktionsplikten? 

Reduktionsplikten infördes den 1 juli 2018. Förutom Tyskland är Sverige det enda land inom EU som infört reduktionsplikt. Det är ett styrmedel som tvingar svenska drivmedelsleverantörer att minska utsläppen från bensin och diesel genom att blanda in biodrivmedel i det fossila bränslet. Reduktionsnivåerna anges som utsläppsminskningar jämfört med om hela produkten skulle varit fossilbaserad. 

Så sent som i juni 2021 röstade ALLA riksdagspartier utom Sverigedemokraterna för en tidsplan som innebär en upptrappning av reduktionsplikten till år 2030. Den årliga stegvisa höjningen kommer att innebära att reduktionsplikten för bensin blir 28 procent och för diesel 66 procent till 2030. 

Nu släpper dessvärre biodrivmedel ut lika mycket växthusgaser som fossila drivmedel även om man kan anta att de biogena kolatomerna efter 50-100 år kan återgå till växtriket fastän det gäller enbart om biosfären inte ändras under tiden. 

Samtidigt har man beslutat att alla transporter skall vara fossilfria från 2030 (om 7 år!) så när som på äldre bilar och fordon varför man med full rätt kan fråga sig varför då inte fullt ut satsa på elektrifieringen av fordonsflottan. 

Slutligen har EU börjat bli alltmer tveksamt till biobränsle på grund av hot mot den biologiska mångfalden, genom nödvändigheten att alltmer skog måste skyddas för bevarandet av skogen som koldioxidsänka samt att se till att förhindra att företagsamma markägare inte börjar bryta torv eller annan kolrik mark.  Detta framgår tydligt av miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2020/21:MJU24 som var vad som beslutades 18 juni 2021 (https://data.riksdagen.se/fil/D0DF8458-C2C1-40A9-A67E-C7F58D0947E5) 

Betänkandet är en parafernalia av byråkratisk komplexitet och fikonspråk även för den invigde. Jag tror knappast att våra folkvalde inför en förestående sommarferie lät sina tankar försjunka i betänkandet 2020/21: MJU24.