De flesta utlåtanden om framtiden blir fel, det måste även jag som gammal framtidsforskare vidhålla. Men en spaning som jag gjorde för ett halvsekel sedan verkar med sengångaraktigt och halvblind tröghet vara på väg att förverkligas fast betydligt långsammare än jag trodde. Det är att det välmående, homogena och fredliga välfärdslandet Sverige gradvis skulle förvandlas till en dualekonomi, alltså ett sådant samhällsbygge som vid det laget var legio i u-länderna där en del av befolkningen levde som på sophögar medan andra hade lön, motorfordon, Levisjeans och drack Coca-Cola.

För inte så längesen prisades örebroaren Hani Bilal Madi som en god förebild, för att han städat och delat ut blommor efter det besinningslösa våldet, och mordförsöken på poliser, under korankravallerna våren 2022. Men alltsammans var bara fejk. Bilal var en av de aktiva våldsverkarna under kravallerna och har nu dömts till tre års fängelse.

Frågan gäller EU:s första delutbetalning på 9 miljarder euro från Återhämtningsfonden (ÅHF) till Spanien 2021. EU har lånat upp 750 miljarder euro till fonden. Vid EU:s stats- och regeringschefers extramöte i Bryssel 17-21 juli 2020 träffades överenskommelsen om tillskapandet av denna fond och den 24 mars 2021 beslutade riksdagen att Sverige skulle bidra med finansiering av den fonden. Fonden tillkom för att hjälpa EU-länder ur coronapandemins följder. (Jag har tidigare skrivit om tillkomsten med svensk utgångspunkt  HärHär och även Här)  

I alla tider, alla kulturer, har människan oroat sig för saker, ibland med rätta, som till exempel när det gäller skeppsbrott, men också för visserligen elakartade men likafullt påhittade fantasifoster såsom vättar, troll, skogsrår, människoätande drakar och annat oknytt. Troligen har människan genom tiderna satsat större resurser på att bekämpa problem som inte finns än att ta itu med dem som det varit någon mening att försöka hantera. Jag skulle gissa att kampen mot häxeriet inklusive gudstjänster och teologisk forskning genom århundradena krävt betydligt större ansträngningar än vad som behövts för att utveckla bra antibiotika.

Nedanstående skrev jag för fem år sedan. Inte mycket har hänt när det gäller skillnaden i skolornas resultat, mer än att klyftorna har ökat ytterligare.

Vid en debatt som P4 Stockholm sände 29 september 2016 fick dåvarande ansvariga Stockholmspolitiker sina fiskar varma. Både elever och föräldrar på Järvafältet hade tacksamt anammat sina roller som ständiga offer, helt utan eget ansvar.

Glädjande nog fungerar det mänskliga förnuftet även om det under långa tider kör fast i diken utan att kunna ta sig ur hotfullt leriga och slaskiga förhållanden. Med det menar jag att jag själv och andra under åtskilliga år har försökt att förstå och beskriva nutidens svenska samhällssystem där begreppet samhällssystem står för den apparat av maktförhållanden, samhällsklasser, idéuppsättningar och politiska ideologier, inkomstfördelningar och så vidare som den mest genomtänkta samhälleliga självförståelsen försöker gestalta. (Puh!)

Enligt DN:s ledarsida är det tydligen farligt att tala om raser. Susanne Nyström (bilden) påstår att SD:s tal om invandringen och förhållandena i de s.k. utsatta områdena uttrycker ett slags rasism. (Hur är de utsatta? Har någon tagit ett innerstadskvarter och satt ut det utanför stadskärnan? Är området utsatt för något av någon? De enda närvarande är ju de som bor eller arbetar där. De utsätter alltså sina kvarter för något? Vad? Själva deras närvaro? Är den så destruktiv? Det kanske den är – men jag undrar om det är den man syftar på när man så rutinmässigt talar om dessa områden som utsatta?) 

Nu ska jag verkligen ge mig ut på djupt vatten ty varför länder går i krig och varför fred ofta råder är saker som jag varken tänkt på eller studerat särskilt ingående. Det enda jag tror mig ha förstått är att man ska förbereda sig för krig om man vill ha fred – ”si vis pacem para bellum” – samt att erfarenheten påstås lära att demokratiska länder aldrig försöker erövra varandra.

När jag var aktiv i katolska kyrkan stötte jag allt som oftast på homofobi. Då menar jag inte sådant som välgrundad kritik mot att transpersoner, iförda jättelösbröst och sexualiserad mundering som passar bäst i porrbranschen, sitter med ungar i knät och läser sagor, eller en och annan suck över att varenda kommunalhus nödvändigt ska hissa Pride-flaggan varenda år utan verklig homofobi. För den finns – och är ingen bagatell.

Den ene säger att om man släpper in vinstmotivet i exempelvis skolan så blir det som om räven sluppit lös i hönshuset: efter ett himla kacklande blir det tyst och blodigt och äggen har inte ens lärt sig multiplikationstabellen (om du tål lite blandade metaforer). Den andre säger att tvärtom kommer vinstmotivet att göra rent hus allt slags slöseri, till exempel med utbildningsytor, så att det blir mer pengar över till att belöna särskilt skickliga lärare (samt att ge skolägarna vinstutdelning, men har dom inte tagit stora ekonomiska risker, va?).

Almodóvars film Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott kunde ha gett titeln till en film om svenska partiledare om inte även manliga svenska partiledarna rimligen befinner sig vid samma gräns. Den enskilt mest störande arbetsplatsfaktorn för en svensk partiledare måste vara partiets mest framträdande ledamöter, det vill säga alla de där så kallade partikamraterna som helt oförtjänt halkat in på en partilista och därefter, på grund av att partiledaren sagt något bra i teve under valfinalen, till sina kollegors förvåning och avundsjuka, sladdat in på riksdagsplats.

Så är det dags att fira Saint Patrick’s Day igen. Det har jag gjort sedan tidigt 90-tal, då jag först kom i kontakt med irländska ättlingar i Hells Kitchen i New York. Det var innan jag överhuvudtaget hade en tanke på att gå med i katolska kyrkan, och firandet var högst sekulärt. Efter att jag inträtt i kyrkan fick firandet en mer sakral inramning, men sedan jag lämnade kyrkan efter femton år fokuserar jag åter på fest istället för helig mässa. Och varför inte? Få helgon åtnjuter sådan popularitet bland så många människor utanför de troendes skara.

Det senaste i raden av alla integrationsprojekt som barnen ska stå för handlar om Adolf Fredriks musikklasser (AF). Saken intresserar mig särskilt eftersom min dotter gick där åren 2002-2007.

Föreningen Adolf Fredriks musikklasser (FAFM) har tilldelats 6 miljoner kronor från Allmänna Arvsfonden: Från fondens hemsida går det hela i korthet ut på följande:

Efter att KD:s Sara Skyttedal polisanmält partikollegan Johan Ingerö för ofredande går diskussionerna varma på sociala medier. Många frågar sig varför den stridbara Skyttedal väntat i flera år på att anmäla men hon får också stöd från lite oväntat håll, då Aftonbladets Anders Lindberg – som annars tillhör den grupp skribenter som är mest kritisk till Kristdemokraterna – går till storms mot hennes kritiker.

I Österrike varnar polisen för att en möjlig islamistisk attack kan vara på gång i huvudstaden Wien. Uppgifterna baseras på information från landets säkerhetstjänst och säkerheten har höjts vid flera byggnader, bland annat kyrkor. Det får mig att fundera på hur många islamistiska attacker som planeras här i Sverige just nu, och på hur mycket allmänheten egentligen får veta om vad som händer och sker.