Det påstås att den relativt nyuppfunnua artificiella intelligensen är det största som hänt mänskligheten sedan skapelsen. Man vet inte vem som skapat AI annat än att förnuftet säger oss att det knappt kan vara någon annan än AI:t självt eftersom det är osannolikt att någon lyckas göra en överlägsen variant av sig själv – inte ens Gud lyckades med det – om han nu ens försökte – medan det däremot blir ganska naturligt med misslyckanden om något försöker med något så djärvt som en uppgradering av människan.

Jag har en god vän som i likhet med mig har ett tämligen klent huvud, framför allt när det gäller dagens fluga, det vill säga artificiell intelligens. Ingen av oss har fantasi nog att föreställa oss att människan just nu står inför ett slags vattendelare som kommer att besegla vårt öde. Både jag och min svagpresterande vän har, troligen på oklara grunder, kommit fram till att bara överlägsna varelser har en chans, ynklig visserligen, att målmedvetet utveckla något ännu överlägsnare. (Det är kanske därför som Gud sedan han skapade människan och ständigt varit lika missnöjd med henne inte ens vågat försöka ta fram en Människan 2.0 eftersom han faktiskt inte hade förmåga att göra något som smällde högre än den första versionen. Det är därför människans jordeliv fortfarande till stor del är en jämmerdal och folk gärna kopplar av med ett krig då och då.

En del experter med vilka man oftast genom radion får kontakt är helt övertygande att den artificiella intelligensen blir mänsklighetens bane (vilket betyder att den förr eller senare kommer att förinta mänskligheten). Det förutsätter, säger min svagbegåvade vän som liksom jag inte tror ett dugg på att den artificiella intelligensen kommer att förinta människorna, att AI-robotarna får en egenskap som Gud inte nedlagt i något annat levande än människan, nämligen en drift ta andra levande varelser av daga av andra skäl än att de ser aptitliga ut. Av alla skapade väsen så är det bara människan som fått lustmordet och ondskan som en arvedel.

Detta halvförvirrade meningsutbyte lockade ytterligare en bekant att delta i diskussionen, till skillnad från oss känd för en robustare begåvning och därför någon det möjligen vore värt några minuter att lyssna på. Vaeredär för trams? sa den högbegåvade. Haru inte tänkt på insektshonororna som äter upp hanarna post coitus? fnittrade han. Eller på vargar som dödar så många lamm de kommer åt utan att ha minsta avsikt att äta upp dem?

Det är sant att djur dödar varandra, sa min vän, men är det så du tänkt att den artificiella intelligensen ska ta kål på människan? Små ludna nallar som på pin kiv sparkar in förgiftade metallpiggar i närmsta människa för att få njuta av den dömdes plågor? Har Gud inplanterat den vilja att pläga för nöjes skull i i vargar och lejon och har dessa obehagliga egenskaper därifrån sökt sig till människan och har de därifrån trasslat sig över till AI-nallarna?

Jag har således kommit fram till att den där överlägsne och lite skrämmande AI-björnen som så många högt utbildade och även i övrigt insiktsfulla personer oroar sig för – troligen föreställer de sig sin egen framtid som en variant av schackmatchen mellan den mänsklige schackspelare Garry Kasparov som för 25 år sedan fick spö av maskinliraren Deep Blue – nog inte är så mycket för oss människor att oroa oss för i alla fall.

Hur mycket man rimligen ska ängslas beror förstås på vem man är. trögfattade personer som jag och min polare behöver antagligen inte gruva sig eftersom den artificiella intelligensen för länge sedan har ersatt våra kompentenser med något artificiellt och tvingat oss att hitta på något nyttigt som folk skulle vilja betala för. Det är på det sättet dem offentliga sektorn uppstått och vuxit. Den ger åt sådana som Kasparov som inte ger sig och till dem som tagit sig en onödig universitetsexamen och blivit socialarbetare men med tanke på riskerna överväger ett spårbyte till fullvärdig välfärdsklient.

Det påminner mig om nobelpristagaren i litteratur 1951 Pär Lagerkvist (bilde). Han hade fått hjälp av en granne med rörmokeriarbete. Framemot jul frågade diktaren rörmokarfamiljen om han kunde återgälda hjälpen. ”Kan du något? frågade ett av barnen oförskämt. ”Tja, sa världspoeten, kanske skulle jag kunna bidrag med några julklappsrim?”