Patrik Engellau skrev en intressant text här på Det Goda Samhället igår, om muslimers anklagelser om att svenska staten stjäl deras barn. Och även om min tolerans för invandrargrupper som gnäller för att de måste anpassa sig till det svenska samhället blir allt mindre för varje år har jag inte svårt att förstå att de blir både förvånade och upprörda över socialtjänstens ingripanden. Ända sedan dag ett i Sverige har muslimer, och andra invandrargrupper, fått höra att de kan utöva sin kultur i full frihet i vårt land, trots att många inslag i den strider mot de svenska värderingarna. När staten då plötsligt griper in och säger stopp, hur ska de kunna reagera på annat sätt än de gör?

Problemet är förstås att de svenska politikerna arrogant blundar för vad mångkultur egentligen innebär. Många av de flyktingar som kommit hit kommer från våldskulturer, där man förtrycker kvinnor och uppfostrar barn med aga – för dem blir det givetvis ytterst märkligt när de å ena sidan blivit lovade att få leva precis som de vill, men å andra sidan förlorar rätten till sina barn om de gör det.

Om man bjuder in människor som har helt andra värderingar än vi själva har, och försäkrar dem att de kan göra precis samma saker som de gjorde hemma, får man naturligtvis räkna med att det uppstår problem när de plötsligt inte får förtrycka sina fruar och gifta bort sina minderåriga döttrar.

Att de politiker, som en gång självsvåldigt beslutade om att Sverige plötsligt skulle vara mångkulturellt, hade minimal förståelse för vad mångkultur egentligen innebär kan i någon mån vara förståeligt. I sin enfaldiga hybris inbillade de sig att alla invandrare som kom över gränsen snart skulle bli präktiga svenskar (och helst socialdemokrater) och fullt frivilligt lyfta av sig oket av de hemlandets kulturella företeelser, och religiösa uttryck, som inte hör hemma i Sverige.

Att man i viss mån kan begripa hur majoriteten av det socialdemokratiska partiet saknade insikt ursäktar dock inte att de tog beslutet att för alltid förändra Sveriges folksjäl genom att pådyvla invånarna något gemene inte alls var intresserad av. Men att dagens politiker, som haft åratal på sig att bli medvetna om mångkulturens effekter, blundar är ännu värre, det är faktiskt helt oförlåtligt. Sverige 2023 skakas av våld, religiös fanatism och kriminalitet som kommer direkt från våldskulturerna i Mellanösternområdet – ändå valde sju partirepresentanter av åtta att sjunga mångkulturens lov under partiledardebatten i SVT i början av maj.

Anledningen kan inte vara att de inte känner till vad mångkultur för med sig. Den enda rimliga orsaken till att de så lydigt, likt småungar i lågstadiet, räckte upp handen när Agendas programledare frågade dem om de tycker mångkultur är bra, är således att de vill ställa sig in hos aktivisterna på public service och resten av den mångkulturvurmande journalistkår som huvudsakligen bor i homogena svenskområden.

I den yrkesgruppen, och i den skyddade verkstaden i TV-huset på Östermalm, har ingenting förändrats under åren som gått sedan den stora invandringsvågen 2015-16. Journalisterna på public service fortsätter på samma sätt som de gjorde när de brassade på med fejk news om ”kompetensregn över Sverige”. Att Sverige idag är ett annat, och mycket mer otryggt, land än innan den där olycksaliga hösten då över 160 000 människor släpptes in utan minsta kontroll ignorerar de fullkomligt. Istället har de valt att ta steget från journalistik till aktivism, och gör allt de förmår för att vidmakthålla myten om den positiva mångkulturen oavsett hur många bevis de får för motsatsen.

För svenska folket blev partirepresentanternas handuppräckning ytterligare ett bevis för att majoriteten av politikerna lever i sin egen verklighet, inte i folkets, och att de är fruktansvärda svikare som hellre ställer sig in hos aktivisterna på SVT än visar respekt för den majoritet av medborgarna som tröttnat på mångkulturens mörka baksida.

Den visar också hur ohederliga de är. För om de verkligen gillar mångkultur så mycket som de låtsas inför Agenda-aktivisterna skulle de inte heller ta socialtjänsten i försvar när den utsätts för muslimsk smutskastning. I mångkulturen ingår kulturella företeelser av ett slag som inte förekommer i Sverige, och som ibland till och med är förbjudet i svensk lag. Det går alltså inte att gilla mångkultur och samtidigt hävda att det bara är vissa delar av den som ska tillåtas. Här är det allt eller inget som gäller. Så vilket vill partiledarna ha? Ett Sverige med svenska värderingar – eller ett allemansland där det är fritt fram att leva efter vilka regler man föredrar?

Bild: Skärmdump, SVT Agenda