Världspolitiken styrs till stor del av folk som på allvar (samt av egenintresse, men det talar man sällan om) tror att människans obändiga drift att för sin egen bekvämlighets skull bränna fossiler inom kort – en del säger inom tio år, andra tror att det i varje fall blir före nästa sekelskifte – kommer att göra jorden obeboelig genom uppvärmning, översvämningar, oväder, missväxt och säkert ett dussin andra besvärliga motgångar. Det kan hända att de har rätt. Jag vet inte. Min kristallkula tappar fokus på större avstånd än några månader. Ibland är den inte säker ens veckan ut. Den är väl att jämföra med SMHI i tillförlitlighet.

Just nu varnar den för en mycket mer näraliggande – vi spanar inte längre än till månadsslutet – katastrof som känns mycket mer trolig än en syndaflod om något sekel. I den här frågan behöver man inte ifrågasätta vetenskapens uppfattning. Det behövs inte ens någon vetenskap för att begripa att faran är både obeveklig och överhängande. Alla borde inse detta. Det är inte mitt fel att myndigheterna inte skickar ett VMA, Viktigt meddelande till allmänheten a.k.a. Hesa Fredrik, varje timme dygnet runt.

Tänk dig att den amerikanska dollarn blir värdelös för att ingen vill ha den och att ingen vill ha den på grund av att den amerikanska regeringen har slutat att respektera sina åtaganden, till exempel att betala lön till sina anställda. Att den i praktiken har gått i konkurs.

Det risken kan inte finnas, säger du, då hade det stått på Dagens Nyheters förstasida! Det borde ha gjort det, säger jag, men den tidningen hade inget utrymme kvar när den var färdig med att rapportera om den klimatkrasch som med nästan hundraprocentig säkerhet kommer att inträffa sådär år 2093.

Så här ligger det till: Som alla andra regeringar har den amerikanska både utgifter och inkomster. Dessa bestäms oberoende av varandra, visserligen av samma kongress men det är ingen garanti för att debet och kredit ska gå ihop. Som alla andra regeringar gillar den amerikanska mer att göra av med pengar än att höja skatterna för att finansiera de nya utgifterna.

Då är det väl bara att låna! säger du säkert. Visst, det har USA gjort sedan skapelsen. Men grejen är att USA på grund av sin ekonomiska solvens och allmänna överlägsenhet har kunnat låna hur mycket som helst. Ingen potentiell långivare har tvekat en sekund. För att förhindra att det hela gick över styr och folket sättas alltför mycket i skuld beslöt kongressen år 1917 att sätta munkorg på sig själv och införa ett lånetak. Taket uttrycktes i absoluta dollar snarare än någon andel, till exempel andel av BNP, vilket inte gav någon automatisk höjning av taket om det skulle behövas. Det blev politisk strid varje gång det krävdes en höjning. Det har hittills krävts hundra gånger.

Nu är det återigen en ko på isen. Den 19 januari i år nådde den amerikanska regeringen sitt lånetak vilket betyder att den lånat upp till den gräns i dollar – 34,1 tusen miljarder dollar vilket råkar vara lika mycket som BNP, ungefär sjuttio gånger Sveriges bruttonationalprodukt – som sattes för ett par år sedan. Nu får regeringen inte låna en dollar till utan bara göra av med normala skatteintäkter plus vad som ligger i kassan. Pengarna i kassan beräknas vara slut någon gång i juni. Därefter har USA gått i konkurs. Det vore emot landets lagar om kongressen försökte ta ytterligare lån. Vem skulle för övrigt vilja låna ut pengar till ett konkursbo annat än till ockerräntor?

Men varför bestämmer inte kongressen för hundraförsta gången att höja lånetaket? Därför att partierna inte kommer överens utan spelar ett ”chicken game” där det handlar om att våga sig längst ut över det dödliga stupet. Republikanerna, som är snäppet snålare än demokraterna, är villiga att höja taket men bara om demokraterna, som gillar statliga utgifter, går med på att minska sina åtaganden till 2022 års nivå vilket de inte går med på. President Biden vill gärna höja skuldtaket men i så fall utan några villkor. Som i andra chicken games brukar upplösningen komma först när båda tävlande hänger i yttersta fingerleden på klippan över avgrunden.

Varför skulle kongressen inte kunna enas om att höja skuldtaket den här gången när det gått så många gånger tidigare?

Vilket känns som den större risken, att kongressen schabblar mot slutet och en ekonomisk världskris bryter ut med omedelbar och förödande verkan eller att världen förintas av solsting om tio, tjugo år? Kanske oroar vi oss för fel saker.