Vad många snobbiga intellektuella (som jag) än tycker så kan man som svensk vara ganska stolt över nivån på dagsdebatten i Sverige. Trots allt är vi ett litet utkantsland med ett språk- och tankeområde som täcker max tio miljoner människor varav uppemot hälften troligen i det här sammanhanget bör räknas som funktionella analfabeter i bemärkelsen att de aldrig skulle läsa en normal debattartikel även om de kunde nästan alla orden. Och ändå har vi ett kiv och ett tjafs och ett ordgemäng som om hela folket inte bara döpts in i Svenska kyrkan utan också fötts in i Svenska Akademien.

Meningen är att den här texten ska drypa av fördomar och förakt mot psykiatrin som jag inte vet något annat om än att jag betalar för den samt att den är en av de skrikigaste och självgodaste avdelningarna inom det välfärdsindustriella komplexet. Med skrikigaste och självgodaste menar jag att den i jämförelse med de andra avdelningarna lyckas framställa sig själv som den mest förtryckta av alla offerkategorier. Jag vet hur psykiatriker ser ut när de kommer på att de lider värre än andra. Deras mun förvrids i ett trotsigt men ändå undergivet falskt leende som betyder att just det faktum att de så storsint utstår sina orättvisa plågor är själva beviset på deras överlägsna godhet som människor.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Har du tänkt på att många av mänsklighetens mest omhuldade vetenskapliga idéer för det mesta, ibland sedan hundratals år, lider av obefintlig eller i varje fall oklar bevisning? Just nu tänker jag på engelsmannen Thomas Malthus som för lite mer än tvåhundra år (anonymt) presenterade skriften En avhandling om befolkningslagen. Människan förökar sig i en geometrisk serie, sa Malthus, medan livsmedelproduktionen i bästa fall ökar i en aritmetisk serie varför livsmedelsproduktionen normalt inte kommer att räcka utan folk att dö av svält (eller krig och sjukdomar som berodde på svälten). Malthus ansågs vara ekonom och när han kommit med sina förutsägelser, hävdas det i ekonomskrået, fick ämnet beteckningen ”den dystra vetenskapen”.

Jag ogillar Greta Thunberg. Det är inte individen Thunberg jag ogillar, även om hon verkar nog så fanatisk och bitsk, utan symbolen Thunberg. Hon symboliserar alla ofördragsamma svärmare som utan hänsyn till andra människor vill göra om världen i enlighet med en frälsningslära som hon och de andra svärmarna bestämt sig för att följa.

En vän kom på stockholmsbesök och passade på att delta i en av de återkommande måndagsdemonstrationerna på Norrmalmstorg till förmån för Ukrainas sak. Efteråt sa vännen att hon var bekymrad eftersom mötesdeltagarna, enligt hennes bedömning, var så pass ålderstigna. ”Vi som var där till stöd för Ukraina tillhörde en äldre ålderskategori”, skrev hon. ”Är inte ungdomar engagerade i frihetskamp? När slutade de vara det?” Jag svarade att jag visserligen hade samma intryck av åldersfördelningen på norrmalmstorgsmötena men att jag inte kunde förklara det hela. Fast man borde kunna hitta rimliga skäl om observationen är korrekt.

Förlåt om jag tjatar om de mänskliga rättigheternas utveckling genom århundradena men denna process är så märkvärdig att jag knappt tror på mina egna förklaringar och därför måste älta om och om igen, inte för din skull ty du har säkert begripit allt du har lust att veta, utan för min egen.

Även efter pensioneringen styrs mina känslor inför tidens gång av ett liv som löneslav. Till exempel kan jag en vanlig pensionärsfredag känna mig omotiverat uppsluppen och tacka tillvaron för att det återigen är en veckända på väg. Om du tycker att det är fantasilöst av mig så kan jag inte annat än hålla med. Men det är inte bara jag som har ett så reglerat och byråkratiskt känsloliv. Det är, har jag så småningom kommit på, vårt lands och vårt folks innersta natur.

Mycket verkar enkelt och självklart men bara man fått grunna över sina uppfattningar ett tag så kan de bli svåra att begripa även för den grunnande hjärnan. Som exempel kan vi ta den aktuella storfrågan om koranbränningar med närliggande förgreningar. Vilken berättelse – narrativ – är det som gör saken mest begriplig?