Sedan igår har jag fått åtminstone två av varandra oberoende bakläxor på mitt misslyckade försök att förklara varför (långfristiga) obligationer tappar värde när räntan stiger och vice versa. OK, trägen vinner. Jag spänner bågen igen ehuru väl medveten om att när man, i varje fall jag, ska vara pedagogisk inom det nationalekonomiska är risken att man fördjupar den förvirring man redan åstadkommit. Eller att det kommer en annan ekonom med ännu underligare teorier och får tyst på hela resonemanget.

I fredags kraschade USA:s sextonde största bank, Silicon Valley Bank (SVB). Det var den näst största bankkraschen i landets historia och den första sedan 2008. Den gången hade banksystemet förberett ett sammanbrott genom att mala in värdelösa fordringar på utfattiga människor i finansiella instrument som sedan såldes som äkta vara fram till dess det gick upp för ägarna att de finansiella instrumenten inte gick att sälja och jättekrisen var ett faktum.

USA:s konstitution antogs för 234 åt sedan och har sedan dess ändrats 27 gånger (eller kanske 18 gånger om man betänker att det första tillägget, Bill of Rights, var ett tiopack. Det betyder ungefär en ändring per femtonde år. Hur många gånger den svenska regeringsformen ändrats sedan den började gälla år 1975 har inte ens Google kunnat svara på vilket troligen beror på att grundlagen ständigt varit under vidareutredning. Trots vad som påstås är det ganska lätt att ändra vår regeringsform.

Sedan demokratins genombrott eller ännu längre tillbaka är vi i västerlandet vana att indela och benämna folks uppfattningar efter politiska ideologier. Till exempel kan en åsikt kallas ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk”. Att stämpla politiska partier enligt denna korg av etablerade ideologier är närmast självklart. Tidningar ger sig själva beteckningar efter samma schema, kanske med någon modifierande abrovinkel, exempelvis att ledarredaktionen anser sig vara ”oberoende liberal”.

Jag brukar tala på Skype med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro en eller två timmar i veckan och då blir det ofta filosofiskt ty hon har den läggningen. Till exempel berättar jag om det dummaste som hänt i Sverige sedan sist och så diskuterar vi det.

Putin säger att Ukrainakriget inte står mellan Ryssland och Ukraina utan mellan Ryssland och USA. Jag kan förstå det synsättet och det befäster mig i mina förhoppningar att USA ska vinna. Trots alla onödiga krig och andra övertramp, i varje fall under de senaste årtiondena, är USA ett anständigt land vilket knappast, enligt min mening, kan sägas om Ryssland. Jag skulle med glad förväntan flytta till Florida men endast med fasa till Republiken Mordvinien.

I den svenska jantelagskulturen finns en i många stycken sympatisk drift som samtidigt kanske främjar samhällets effektivitet. Det är den kulturellt nedärvda ambitionen att se till att principen ”lagom” ska gälla i alla medmänskliga sammanhang. Ingen ska få avvika uppåt exempelvis genom att bli stötande rik. Det rättar kollektivet till genom beskattning. Ingen ska heller få avvika nedåt genom att bli utslagen och fattig. Det korrigeras med bidrag. Båda janteinstinkterna uppträder för övrigt ofta i perverterad form, den förra som en samhällsskadlig ambition att skapa överdriven jämlikhet, den senare som en villighet att dela ut hur många oförtjänta bidrag som helst till folk som specialiserar sig att vara olika sorters ”lidande offer”.

Jag har aldrig varit med om att göra något paradigmskifte i svensk offentlig sektor men från nittiotalet och några årtionden framåt var jag rätt upptagen med att göra eller åtminstone att försöka göra systemskiften. Jag tror att orden betecknar samma sak, alltså en organisationsförändring som inte bara har det gamla vanliga syftet, det vill säga större anslag, utan dessutom omfattar någon sorts vision om att verksamheten ska bli bättre.

Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)