BIRGITTA SPARF: Våra skattepengar i arbete

Hela gamla industriområdet Slakthuset vid Globen i Stockholm ska omprojekteras, från att främst husera företag i kött- och övriga livsmedelsbranschen till ett nytt bostadsområde med cirka 5 000 bostäder. Företagarna ska omlokaliseras till Jordbro och övriga Västerhaninge, om jag förstått saken rätt.

Ett nytt bostadsområde med tätbyggda. kompakta och höga hus i stål, betong och andra märkliga byggnadsmaterial ska byggas. I stil med exempelvis Årstaberg och Norra Djurgårdsstaden. Detta är dock inte ett inlägg om Stockholms stadsplanering, därom är jag för okunnig i sak.

Men mängder av människor vill årligen flytta till Stockholm, samtidigt som man enkelt kan konstatera att bostäder i Stockholm är en exklusiv bristvara, så som det alltid varit. Alla de som flyttar hit ska ha någonstans att bo, så bostäder behövs. Vad mitt inlägg handlar om är hur våra politiker i Stockholms Stad har valt att prioritiera en särskild och utvald grupp när det gäller bostadslöshet – de ”nyanlända”.

I samband med flyktingkrisen 2015 och anstormningen till Sverige av människor från Mellanöstern och Afrika löste Stockholms stad bostadsfrågan för denna grupp med både kreativa och desperata metoder.

Man tömde till exempel centralt belägna äldreboenden på gamlingar, under förespegling att det skedde av omsorg om de gamlas boendemiljö. Gamlingarna transporterades bort och placerades i avlägsna och för dem helt okända förorter, därefter genomfördes omfattande renoveringar av deras tidigare boenden.

När Vintertullen på Södermalm och Hemmet för gamla i Enskededalen var färdigrenoverade fick inte gamlingarna flytta tillbaka hem igen. Istället flyttade nyanlända in till nyrenoverade bostäder i toppskick. Visserligen på tillfälliga kontrakt om två år, men de fick sin akuta bostadsfråga löst av staden.

Stockholms stad satsade även stort på så kallade modulhusboenden runt om i Stockholm, till en sammanlagd kostnad om 777,8 miljoner kronor, exklusive rivningskostnad. Ett av de största och dyraste boendena sattes upp i Slakthusområdet, avsett för nyanlända och ofta barnrika barnfamiljer. Om detta har jag tidigare skrivit, bland annat 16 juni 2021 och 28 juni 2022.

På grund av omprojekteringen av Slakthusområdet, som nu alltså påbörjats, kunde modulhusen inte stå kvar och boendet är därför avvecklat sedan i höstas. Ett långsamt och till synes mödosamt nedmonteringsarbete har därefter pågått med lyftkranar, lastbilar och mängder av arbetskraft och är nyligen avslutat.

Modulerna står nu snyggt och prydligt inpackade i plast och upptar en yta på den forna industritomten motsvarande ungefär en halv fotbollsplan. Min bild, tagen för några dagar sedan, visar bara en liten del av bostadspaketen. Hur länge de kan stå kvar där vet jag inte. Inte heller vet jag vart de kommer att flyttas sedan, eller hur de kommer att användas i framtiden.

Varje gång jag passerat tomten sedan 2019 har jag tänkt att här ser jag tydligt våra skattepengar i arbete. Jag kan inte direkt påstå att det känts fint eller bra. Det har enbart påmint mig om det ständigt pågående vansinnet i landet runt det fortsatt växande antal som årligen beviljas nya uppehållstillstånd i Sverige.

(Egen bild tagen i maj 2023)

Birgitta Sparf