För en tid sen fritogs en morddömd tonåring från ett Sis-hem, där han haft tillgång till mobil och lättvindigt kunde planera sin sorti. Nu har två andra tonåringar, båda misstänkta för inblandning i skjutningar rymt från ett Sis-hem i Göteborg. Sis säkerhetsdirektör Christer Johanssons svar? Systemen fungerar och säkerheten är hög. Vad han glömmer att berätta är dock att de anställda dagligen utsätts för hot och oroar sig för att gå till jobbet.

De två tonåringarna som rymde nu senast, varav den ene är misstänkte för en skjutning i Gubbängen i december och den andre för en skjutning i Fruängen i januari, tog sig lätt och smidigt ut genom att klättra över ett staket. Om det ska kallas ”hög säkerhet” kan kraven inte vara särskilt höga.

Christer Johansson säger i en intervju med SVT att Sis ”historiskt haft problem med säkerheten” men nu har man kommit en ”mycket bra bit på väg”. Jag skulle snarare säga att man inte kommit någonstans alls, om det bara är för de intagna att klättra över ett staket för att ta sig ut.

Han beskriver också verksamheten som ”robust”, som är alla myndighetspersoners favoritord numera. Åter igen: Hur robust är verksamheten om det bara är för kriminella att klättra över ett staket för att ta sig ut till friheten?

I denna ”robusta” verksamhet utsätts de anställda för hot och våld på nästan daglig basis och enligt Peter Kvist, som är vice klubbordförande vid Seko Sis, känner många av medlemmarna oro för att gå till jobbet. Men det kanske inte spelar Christer Johansson så stor roll, för han är ju trygg på sin position.

Det finns mycket att ifrågasätta när det gäller Sis-hemmen, men det stora problemet är ändå att de som är där har full tillgång till kontakt med omvärlden. Det borde naturligtvis vara strängt förbjudet för varenda brottsmisstänkt människa, även tonåringar, att oövervakat kunna kommunicera med omvärlden. För även om det är ”bara” är två som rymmer så är det två för mycket, och ett definitivt bevis för att det hela inte alls fungerar som det är tänkt.

En stor del av problemet ligger förstås i att myndigheter och politiker, som stiftar lagarna, inte bryr sig tillräckligt mycket om allmänhetens säkerhet. Därför ser de förmodligen rymningar som något som man måste räkna med. Om kriminellas rymningar skulle drabba någon i den breda allmänheten är det smällar man får ta, liksom, för man kan ju inte ta ifrån små pojkar deras mobiler och wifi-uppkoppling, hur våldsbenägna och hänsynslösa de än är.

Christer Johansson menar att man ”flyttat fram säkerheten väldigt mycket”, och då kan man undra hur det såg ut innan de gjorde det. Var det svängdörrar på Sis-hemmen då?

Jag har inget förtroende alls för vare sig Christer Johansson, eller Sis-hemmen som institutioner betraktat. Det enda raka är att sätta dömda tonåringar i ungdomsfängelse, där de fråntas kontakten med omvärlden och faktiskt får leva i fångenskap – på riktigt – medan de avtjänar sina straff. Allt annat är ett hån mot vanligt hederligt folk.

Bild: Skärmdump, SVT