När jag växte upp under det inte alltid så glada 70-talet var det en skam att vara tjock. Det räckte rentav med att vara lite mullig för att man skulle riskera att bli klassens, eller hela skolans, driftkucku. Rödhåriga och fräkniga låg också i farozonen, liksom så kallade ”glasögonormar”. Det fanns ingen hejd på hur likriktat allt skulle vara. Därför ser jag generellt positivt på kroppspositivism. Men det måste ju finnas gränser även för det.

Kroppspositivism går ut på att man ska vara nöjd med den kropp man har och inte slösa tid på att skämmas, eller leta efter fel hos sig själv. Och det behövs, för i decennier har vi matats med perfekta kroppar och kroppsideal som skapat osäkerhet och ångest hos mängder med kvinnor, och givetvis även män.

Budskapet om att man ska gå rakryggad genom livet även om man inte har ett utseende som anses vara ”perfekt” av modebranschen, filmbranschen och så vidare är därför ljust och positivt och har förändrat livet för många. Idag ser jag unga kvinnor som klär sig snyggt och sexigt oavsett kroppstyp – till skillnad från när jag själv var ung och de som inte var tillräckligt smala för att passa in gömde sig i bylsiga tröjor och mjukisbrallor.

Så långt är det fantastiskt med kroppspositivismen. Men det finns också problem i sammanhanget, för övervikt och fetma har ju också en negativ effekt på den fysiska hälsan. Det är en sak att väga några kilon för mycket, en annan att vara sjukligt fet. Och ibland verkar kroppspositivismens representanter inte riktigt förstå skillnaden, alternativt blundar man för det i ivern att alla ska känna att de duger som de är.

Jag kan förstå att det inte är helt lätt att å ena sidan basunera ut att ”du duger som du är” och ”alla kroppar är vackra” och å andra sidan påpeka riskerna med fetma, men någonstans måste man hitta en balans. När jag ser reklam, som den ovan ( från företaget Navabi, skärmdump från Independent), tycker jag inte att den är ett dugg bättre än reklam som visar upp trådsmala anorektiker som ett ideal. Det måste väl ändå finnas ett mellanting?

Nu ska jag bli lite personlig här och berätta om mina egna erfarenheter just när det gäller övervikt. Jag har själv aldrig varit trådsmal, men heller inte fet, åtminstone inte förrän jag nådde medelåldern. Men under en jobbig period i livet, då jag tampades med sjukdom och död i familjen och inte riktigt hade full kontroll på mitt eget liv, gick jag dock upp i vikt och det rejält. Anledningen var mycket enkel – jag tröståt. Jag tuggade till mig vartenda kilo helt på egen hand och kan inte skylla på någonting alls. Och så gick det som det gick. Strax före jul förra året drabbades jag av diabetes typ 2, sannolikt till följd av min övervikt och min dåliga kosthållning.

Det kom inte som någon chock, för det är ju ingen hemlighet att alla dessa extrakilon kan vara förödande för hälsan, men det blev ett rejält uppvaknande. Med diabetes typ 2 i kombination med fetma löper man 30 till 40 procents större risk än en frisk person att drabbas av sådant som hjärt- och kärlsjukdomar. Är man däremot normalviktig är risken, även med diabetes typ 2, bara 3-4 procent större än hos en fullt frisk människa. Sånt får en att tänka till.

Sedan dess har jag ställt om mitt liv totalt, börjat rasa i vikt och har fått införskaffa en helt ny garderob. Med varje tappat kilo minskar risken för följdsjukdomar och ingen kan vara gladare än jag. Men om jag inte hade tillåtit mig själv att gå upp så mycket i vikt skulle jag kanske ha sluppit det här, eller åtminstone haft ett betydligt bättre utgångsläge. Därför oroar det mig att kroppspositivismen är så enögd, och så ofta bortser från hälsoaspekterna. Visst duger man som man är, men sjuklig fetma borde sannerligen inte uppmuntras.