Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att den omskrivne grekiske filosofen Sokrates faktiskt existerade för några tusen år sedan och då var en liten, ful gubbe med en elak fru som hette Xantippa. I vilket fall som helst tillskrevs han – eller om det möjligen var någon annan som tillerkändes frasen – uttrycket gnothi seauton vilket ska betyda ”känn dig själv”. Man anar kanske inte kraften i denna paroll förrän man betänker att Sokrates samtida dömde honom till döden när han föreslog att talesättet även skulle gälla dem. De ville väl inte veta, kan tänka.

Insikten att en till synes så beskedlig uppmaning som att folk bör fundera över sig själva sitter emellertid så långt inne att jag anat konsekvenserna först i mogen ålder. Problemen är, tror jag, särskilt betydande för oss svenskar. Det beror på att vi sedan åtminstone Gustav Vasas dagar av överheten har tränats i kollektivistiskt tänkande. Jag har ofta tjatat om att denna attityd varit till vårt folks fördel eftersom homogena hjärnor tänker som myror och kanske även fiskstim, nämligen kollektivt, enhetligt och effektivt. Folk som alla tänker likadant känner igen sig i varandra och kan känna tillit utan att det behövs advokatavtal.

Det är förklaringen till att det går särskilt bra för Sverige när tidsandan anbefaller likriktning, centralisering, kollektivisering och lydnad. Så var det till exempel under vasatiden, det karolinska enväldet och nu senast under första hälften av 1900-talet när det undergörande konceptet ”fordismen” eller ”det löpande bandet” eller ”taylorismen” öppnade industrierna för myror på flykt från landsbygden, det vill säga fattiga småbönder från Norrland. (Jo, det är faktiskt sant att tidsandan, som sedan femhundra år varit västerländsk, varierat över tiden och påbjudit olika beteenden för framgång, ibland till exempel kollektivisering, ibland, som nu, mer individualiserade och privata attityder. Det svenska kynnet och läggningen ger oss särskilda fördelar när enhetlighet och homogenitet föreskrivs. Vi är nämligen sådana. Därför gick det särskilt bra för Sverige under sinsemellan snarlika perioder som det karolinska enväldets och den socialdemokratiska epokens första hälft.)

Av detta kan man förstå att uppmaningen gnothi seauton är en förolämpning mot en typisk svensk. Han vill inte förstå sig själv mer än att det räcker till en förutbestämd handrörelse vid löpande bandet. Under sådana situationer kommer hans fallenhet för homogenitet, likriktning och tillitsfull enhetlighet till sin fulla rätt. Men nu lever västerlandet, därför även Sverige, i ett annat slags historisk epok som ställer andra krav på människorna.

Detta har blivit alltmer uppenbart i alla västerländska länder under några decennier. Vi har på det hela taget tappat riktningen. Vi vet inte vartåt historien går. Allt gammalt känns överspelat. Folk känner inte igen sig och menar att det var bättre förr. Desperata attityder florerar – framför allt i USA där nya idéer, även dumma nya idéer, alltid utvecklas först – såsom till exempel att människan genom en viljeakt kan byta kön eller att den gamla drömmen om rasskillnadernas upphörande ska förvandlas till en allt starkare markering av olikheterna exempelvis mellan vita och svarta människor eller att jordens system för energiförsörjning ska bytas ut fastän det sannolikt inte är någon brådska och i alla fall blir ohyggligt dyrt och opraktiskt.

Här kommer jag äntligen till poängen som är att Sverige är mentalt illa anpassat till de krav som historien ställer i utsikt. Vi lever kvar i och strävar efter att vidareutveckla de centralistiska ambitioner som passat andra tidsåldrar. Vi borde lägga ned Skolverket och låta det svenska skolsystemet söka sig en ny och mer framtidsanpassad ordning. Det räcker inte med att regeringen sparkar generaldirektören. Även om den nya ”borgerliga” regeringen inte är precis likadan som den ”socialistiska” tillhör de ändå båda den homogena arten ”politiker” där den ena inte kan tänka något annat än den andra och där den förnyelse som behövs därför inte är möjlig.

Kan man då liksom på Sokrates tid hos oss döma folk till döden för att de tänkt själva och inte helt och hållet vandrat de upptrampade stigarna? Näst intill. Två exempel på folk som brutit mot vårt stora, etablerade, politikerstyrda konsensus inom klimatfrågan: professor Lennart Bengtsson, Sveriges kanske internationellt mest kände klimatexpert, förvägras överenskommet föreläsningsarvode av Folkuniversitetet för ett anförande i Sollefteå; riksdagsledamoten Elsa Widding förvägras stöd från sitt eget parti sedan utbildningsministern Persson grundlöst tillvitat henne nazistsympatier.