För ungefär femton år sedan utvecklade jag ett projekt baserat på uråldrig teknik för att rädda den svenska skolan undan det gradvisa förfallet. Utgångspunkten var att det på en skola finns både bra och dåliga lärare och att man (till exempel rektor) borde bygga ett system varigenom bra lärare hjälpte sämre lärare i deras professionella utveckling ungefär som jag föreställer mig att musiker i en orkester hjälper varandra att förkovras. Tillsammans med pedagogproffs utvecklade jag ett sådant system vars slutprodukt skulle vara ”certifierade” lärare.

De kunde bli skolans stolthet. Systemets detaljutformning var mer komplicerad än man kunde tro eftersom allt i den svenska skolans värld är ett problem: skulle lärarutvecklingen ske på arbetstid och skulle den vara obligatorisk och så vidare. Efter ett halvår kunde vi alla fall certifiera den första läraren som hyllades med en prinsesstårta av kollegorna.

Efter ytterligare ett halvår hade ett dussintal lärare vid olika skolor genomgått certifiering. Sedan dog projektet. Det var inget fel på idén. Men det kom alltid något annat emellan. En rektor bytte skola så ingen drev projektet. En inblandad kommun anställde en skolstrateg som inte kunde tåla idéer som han inte själv hittat på. Facket gaddade ihop sig mot tanken att det fanns kompetensskillnader mellan lärarna eftersom alla lärare enligt värdegrunden är lika bra redan från början.

Jag drog så småningom slutsatsen att den svenska skolan är bortom räddning. Om det inte gick att göra något så enkelt som detta av nästan alla vitsordade projekt var det klart att ett normalt skolutvecklingsprojekt omfattande ett antal konkurrerande myndigheter och jättelika budgetar skulle vara dömt från början.

Så jag sa till alla jag kände att det inte finns någon räddning för den svenska skolan. I början var denna övertygelse från min sida mest en hypotes. Men tiden gick. För varje månad som ingen undsättning av skolan kan anas, oavsett regering, blev mina tvivel alltmer solida.

Samtidigt lärde jag mig en viktig läxa om varför Sverige inte klarar någon uppryckning (varken på denna punkt eller på någon annan där vi jämnt talar om våra utmaningar utan att komma i närheten av av att vilja göra något åt dem; hur länge har vi talat om gängbrottsligheten och hur många mångmiljonprojekt i hur många kommuner har inte utsiktslöst lanserats för att hålla modet uppe hos personal och politiker medan den gradvisa urartningen avancerar?)

Förklaringen är vår övertygelse att inget riktigt obehagligt kan inträffa i Sverige och att hoten därför inte behöver tas på allvar. Det trosvissa standardsvaret på min dystra observation att Sverige inte kan räddas har alltid varit den djupt kända övertygelsen att ”det måste gå”. Ingen nu levande svensk har upplevt någon allvarlig nationell kris och därför är vi så övertygade att några allvarliga förtret inte kan inträffa att vi tror att Sverige har ett ofelbart försäkringsbrev hos ödet.

Denna tro är farlig eftersom den inte bara befriar oss från tvånget att rycka upp oss utan också förmår oss att tro att vi kan ta vilka risker som helst. För några årtionden sedan medan exempelvis vindkraften bara var ett av staten subventionerat hopp drog sig folk inte för att satsa avsevärda resurser på detta energislag. Att staten öste in pengar i projektet trots obefintlig lönsamhet och trots att några framtida vinster inte kunde förutses utan tvärtom bara konkurshot gjorde inte att investerarna drog öronen åt sig. Jag tror att det beror på samma psykiska syndrom som fick kloka, välutbildade och kunniga människor att försöka övertyga mig om räddningen av den svenska skolan: ”Det måste gå”.

Vad som än händer tror vi på vår pakt med ödet. På något vis, föreställer vi oss, ska staten klockan fem i tolv komma in med sitt svepande trollspö och reda upp allting. Därför fortsätter fondförvaltare att rekommendera satsningar på sådant som vindkraft. Igår var jag på herrmiddag och hamnade bredvid en fondförvaltare som placerar folks pensioner. Hur kan det komma sig, frågade jag, att ni fortsätter att rekommendera spararna att göra miljöinvesteringar? Därför att de ser att staten går först, svarade han, och att de litar på staten och räknar med att bli räddade av staten om det blir oroligt. Plus att de inte kan räkna.