För många år sen jobbade jag som filmrecensent åt en liten obetydlig nättidning. Det var inte vidare lönsamt rent pengamässigt men desto roligare att kunna gå gratis på spännande biopremiärer. Det var också väldigt underhållande att betrakta de mer namnkunniga recensenterna, som arbetade för de stora mediehusen, när de samlades efter filmvisningen för att komma överens om vad de skulle tycka om det de just sett.

Jag har alltid tyckt att de det verkar som om de stora mediernas recensenter har ungefär samma smak när det gäller film, men efter de där åren när jag gick på samma pressvisningar har jag förstått att så inte nödvändigtvis är fallet. Vad det handlar om är istället att de generellt är ungefär lika självständiga som en skock får och att de därför måste vända sig till varandra för råd och stöd innan de uttrycker en åsikt. Man kan ju inte riskera att tycka ”fel”, liksom.

Mest synbart var det när det visades filmer som ansågs lite kontroversiella, som Nick Loves The Football Factory eller Mel Gibsons The Passion of the Christ och där fel uppfattning skulle kunna leda till bannor från den mer ”rättänkande” delen av recensentkåren.

Den förstnämnda är en dramakomedi om engelska fotbollsklubben Chelseas firma, för vilka våld är nästan lika viktigt som luften de andas. Massor med slagsmål, massor med läckra sneakers och Stone Island-tröjor, med andra ord, allt med glimten i ögat och ett ansenligt mått av självdistans.

En sån film kan man förstås inte skriva vad man vill om, även om man sitter i salongen och garvar läppen av sig när två huliganer från olika firmor ryker ihop som ettriga järvar när deras tioåriga söner spelar träningsmatch. Efter visningen travade alltså de kända recensenterna ut i foajén, där de med anteckningsblock och penna i hand (det här var innan smarttelefonerna och läsplattorna helt hade ersatt papper och penna) noga diskuterade filmens för- och nackdelar och vilket betyg som skulle kunna vara passande. Först därefter droppade de av, var och en till sitt, för att skriva sina recensioner varav de flesta blev relativt likartade.

The Passion of the Christ ledde till ännu mer djupgående diskussioner. Den svenska recensentkåren hade ju redan före den svenska pressvisningen fått ta del av kritiken i USA, där filmen bland anklagades för att vara för våldsam och dessutom alldeles för katolsk – i det läget måste man definitivt ta hjälp av kollegorna istället för att bilda sig en egen uppfattning.

Att filmrecensenter bär sig åt så här är förstås en sak, det är inte ens särskilt allvarligt eftersom de flesta filmfantaster struntar i recensenternas åsikter. Många jag känner läser inte ens recensioner, andra säger till och med att ju sämre en ”main stream-recension” desto bättre brukar filmen vara. Men samma beteende ser vi ju även i andra sammanhang som ofta är betydligt allvarligare.

Under den stora invandringsvågen 2015 stod snart sagt varenda journalist på barrikaderna för att skapa opinion för flyktingmottagandet och de mer eftertänksammas oro och tvivel tystade de effektivt medelst smutskastning och brunstämpling. Istället för att ägna sig åt opartisk nyhetsrapportering sysslar de flesta svenska medier idag med agendajournalistik. Opinion skapas inte längre på ledarsidor utan även på nyhetssidorna, vilket naturligtvis har haft en förödande effekt på kvaliteten på journalistiken. Journalistkåren är numera mer lik en skock bräkande får än en yrkesgrupp av självständigt tänkande människor.