På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.

I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.

Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Om det saknas ett ekonomiskt överskott går det inte att investera i utökad produktion. Men det betyder inte att investeringar i ny produktion är det enda sättet att förbruka ett ekonomiskt överskott. Det finns mycket annat ett samhälle kan göra med eventuella överskottsresurser, till exempel att föra krig mot sina grannar, att bygga katedraler eller att försörja människor som inte arbetar eftersom a) de anses överlägsna och därför får stipendium av staten eller b) de, som i Sverige idag, anses inkompetenta och underlägsna och därför måste omhändertas på skattebetalarnas bekostnad.

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet säger att detta överskott är ett slags störning som samhället strävar efter att på enklaste sätt neutralisera. Tänk dig att du har ett rent och nydiskat provrör. Så kommer det en bakterie och undersöker om det finns något att äta. Det gör det inte så parasiten lomar iväg. Sedan häller du en näringslösning i provröret vilket bakterien upptäcker på tillbakavägen. Han (bakterien) faller då i extas och börjar föröka sig exponentiellt. När han fått vid pass några miljarder avkommor har släkten ätit upp hela näringslösningen varvid alla parasiterna dör av svält. Den ekologiska störning som representerades av näringslösningen är tillintetgjord och den ursprungliga ordningen återställd.

För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

I början av 1990-talet nådde västerlandet sin troligen högsta grad av självsäkerhet. Observera att jag skrev ”högsta grad av självsäkerhet”, inte ”högsta nivå av materiell framgång”. Det är olika saker. Sedan början av 1990-talet har självsäkerheten stadigt sjunkit medan bruttonationalprodukten per capita har fortsatt att stiga. Det tål att tänka på.

Den 11 januari 1989 höll den avgående presidenten Ronald Reagan sitt avskedstal till det amerikanska folket. Det är särskilt avslutningen, där Reagan talar om ”en lysande stad på en kulle”, som griper tag i tittaren. En PK-ist skulle kunna avfärda talet som hollywoodsmörigt särskilt som det ligger romantisk musik i bakgrunden när den före detta skådespelaren ser det amerikanska folket i ögonen. Men jag är inte PK-ist utan tycker att föreställningen är patriotisk och anslående. Vad är det förresten för fel på Hollywood?

Reagan utgår från liknelsen om den lysande staden på kullen som för fyrahundra år sedan ska ha myntats av pilgrimen John Winthrop som en vision av det framtida Amerika, ”Guds eget land”, som min första, amerikanska, frus mormor brukade säga. ”Och hur står det till med den lysande staden nu?” frågar Reagan sig själv och svarar: ”Vi är rikare, säkrare och lyckligare.”

Jag brukar hävda att den samhällsklass som jag själv tillhör, nämligen den nettoskattebetalande någorlunda skötsamma medelklassen, dels utgör en majoritet av landets befolkning, dels saknar representation och inflytande inom de politiska partierna, inom media, inom forskningen, inom kulturen, ja, inom det officiella Sverige över huvud taget.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som denna medelklass faktiskt är nationens ryggrad om man ser till vad som verkligen får Sverige att fungera. Medelklassen driver industrierna, lagar folks tänder, administrerar livsmedelsförsörjningen, programmerar datorerna, förestår restaurangerna, startar butiker och så vidare.

När man som jag ska – det vill säga själv har hittat på att – skriva en krönika om dagen kan det hända att man någon dag inte kommer på något värdigt att skriva om. Då går jag till mitt förråd av utrivna och sparade PK-istiska tossigheter från Dagens Nyheters kulturbilaga. Så kommer jag strax igång.

Varför gör jag bara Dagens Nyheter den äran, undrar du kanske. Det beror på min snorkiga arrogans. Jag sätter nämligen en ära i att strimla PK-ister och då vill jag förstås pröva mina krafter mot de skickligaste PK-isterna. Det skulle vara under min värdighet att ta itu med folk som skriver i exempelvis Aftonbladet eller kommentera något som sagts i den statskontrollerade televisionen. Är det duell så är det och man får inga stilpoäng av att finstrimla nollor. På Dagens Nyheters kulturredaktion finns, enligt min uppfattning, fiendens skarpaste hjärnor. Dem kan man ge sig på med bevarad självaktning.

Synd att de aldrig tar några kastade handskar. (Jo, en gång för snart tre år sedan inträffade det. Enligt egen uppfattning sopade jag golvet med Dagens Nyheters kulturskribent i frågan om tiggeriet. Jag vann för att jag inte gick med på att skämmas.)

En gång, det var på den tiden när politiker fortfarande talade om migrationen som en bra affär inte bara för migranterna, utan också för svenskarna, så var jag på ett fint kalas och träffade en mycket framstående politiker som dessutom visade sig vara en klok karl. ”Du”, sa jag uppriktigt och allvarligt, ”tror ni politiker verkligen på det där ni säger, vet ni något som jag inte vet?”. Men jag fick inget svar ty värden, som inte ville chikanera den högt uppsatte gästen, såg till att avbryta konversationen.

Jag fick alltså inget svar. Jag undrar fortfarande hur våra härskare tänker när det gäller migrationen. Jodå, retoriken har gradvis skärpts sedan två och ett halvt år tillbaka, men i handling märks knappt något. Jag träffar en del kloka och i samhällsdebatten väl insatta människor och frågar om jag missuppfattat saker och ting, om det finns en sannare och verkligare verklighet därute som jag inte förmår bli varse.

Då brukar de kloka människorna tystna, tänka och sucka. De har i allmänhet samma nedstämda uppfattning som jag, nämligen att all den här förnyelsen och åtstramningen som det talas om mest är prat och retorik medan de konkreta åtgärderna i stort sett lyser med sin frånvaro.

Vilket är du? Troligtvis ingetdera. Konservativ betyder att inte vilja förändra något utan i stället värna om det vi har. Det känns oförsiktigt. Progressiv är att fortsätta på den inslagna vägen i tangentens riktning vilket verkar om möjligt ännu värre. Reaktionär är att vrida tiden tillbaka vilket vi har fått lära oss är omöjligt och löjligt att ens nämna som alternativ.

I den nietzscheanska serien ”omvärdering av alla värden” ska jag därför bryta en lans för det reaktionära. Det är inte så att jag tror att man kan ställa in klockan på julafton år 1999 eller något annat godtyckligt datum i det förgångna och sedan därifrån börja på nytt som om tiden sedan dess aldrig hade passerat. Min avsikt är snarast pedagogisk. Det här är mental träning i syfte att ifrågasätta och kanske omvärdera ord och begrepp som fienden – PK-isterna – redan ha laddat med så kraftiga värderingar att vi ibland har svårt att tänka klart.

Ta exempelvis tankefiguren ”katederundervisning” eller, ännu värre, ”katederundervisning med pekpinne”. Om du lite försiktigt i en diskussion med en PK-ist föreslår att det kanske är bra om elever lyssnar på sina lärare kan det hända att du i retur får en vass blick och en väsning av innebörd att du ”kanske vill återgå till katederundervisning med pekpinne, va!”. Om du då inte är mentalt tränad kommer du säkert att skrumpna eftersom du fått lära dig dels att katederundervisning, med eller utan pekpinne, är reaktionärt, dels att allt reaktionärt är väldigt dåligt och skämmigt för den som blir påkommen med dito tankar.

Jag har massor med gånger på dessa sidor framfört en enkel men troligen sann observation om människans mentalitet av innebörd att uppfattningar börjar i magen och sedan förädlas – eller eventuellt rationaliseras; falskt förnuft existerar – till logiska föreställningar i hjärnan.

Uppfattningar börjar med känslor och avancerar sedan till tankar som går att uttrycka i ord. Ett snarlikt sätt att uttrycka saken är Thorilds diktum om att det är större att tänka rätt än att tänka fritt: man får låta känslorna blomma hur som helst men innan de ska upphöjas till vedertagna och accepterade åsikter så måste de kalfatras av förnuftets stränge censor och revisor.

Förnuftets och eftertankens otacksamma roll är att säga nej. Alla kandidater till erkänd åsikt är inte värdiga. Även från mina inälvor kan avskyvärda dimmor uppstiga. Det är förnuftets uppgift att agera köksfläkt och förhindra dessa dimmor från att förpesta och förvrida medvetandet.

Nu får mitt fria och nyfikna tänkande en impuls som säger till exempel att det inte finns någon sanning och att den vite mannen är alla olyckors ursprung och att alla människor i hela världen har rätt till tandvård på min bekostnad om de bara lyckas ta sig till Sverige. Jaså minsann, säger mitt fria och nyfikna tänkande imponerat av innovationshöjden och djärvheten i dessa hugskott. Men förnuftets trista censor och revisor ifrågasätter. Kan det verkligen vara på det viset?

Den här texten är lite slingrig, jag ber om ursäkt för det, men jag tror inte att perspektivet är fel.

Det finns två påstått motsatta intressen som båda finner anledning att förutspå fascimens återkomst, å ena sidan exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen, som välkomnar händelsen, å den andra Dagens Nyheters kulturredaktion, som räds den. Den 17 maj framförde kulturredaktionens chef Björn Wiman sina åsikter med avstamp i Torgny Segerstedts idoga kamp mot nazismen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning före och under andra världskriget.

Då visar det sig att Wiman tillskriver den goda kraften – Segerstedt – samma politiska analys som den onda kraften som idag, enligt Wiman, representeras av dataanalysföretaget Cambridge Analytica. Så här säger Wiman om Segerstedt:

Med sin bakgrund som teolog var han inte rädd för att närma sig de stora bråddjupen. Inte heller för de stora orden. Han förstod att politiken inte bara handlar om sakfrågor och fakta, utan att den är kamp om människans inre liv. 

OK, inte bara fakta, utan människans inre liv. Nu Cambridge Analytica:

I den stora skandalen kring dataanalysföretaget Cambridge Analytica nyligen avslöjades en av bolagets högsta chefer när han rättframt talade om filosofin bakom företagets påverkansoperationer – en insikt i människans inre som teologen Segerstedt både skulle ha förstått och fasat för: ”Det duger inte att bedriva en valrörelse med fakta, eftersom allt handlar om känslor”, sade Cambridge Analytica-chefen. ”Människans två grundläggande drivkrafter är hopp och rädslor och många av rädslorna är outsagda eller till och med omedvetna”.

I april förekom i liten debatt i Svenska Dagbladet som jag bedömer värd att återbesöka eftersom den illustrerar en hypotes som jag tycker mig få allt starkare belägg för när jag studerar samhällsdebatten. Hypotesen är att PK-ister ofta slirar i sina bedömningar och till och med förvränger sanningen. Det betyder inte att andra inte skulle ljuga. Alla ljuger. Hypotesen är bara att PK-ister verkar ha en särskild fallenhet för, eller kanske svagare spärrar mot, att skarva eller i varje fall uttrycka sig försåtligt.

Debatten började med att Lars Adaktusson, europarlamentariker för kristdemokraterna, krävde ett antal åtgärder för att den svenska staten åtminstone inte ska hjälpa islamistiska organisationer att sprida sin lära i Sverige. Till exempel, säger Adaktusson, måste det ekonomiska stödet till organisationer ”kopplade till Muslimska Brödraskapet och islamism” nu stoppas.

Adaktusson stödjer sig på den nyligen publicerade rapporten av docenten Aje Carlbom som utarbetats på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Huvudbudskapet i Carlboms rapport, som jag förstår det, sammanfattar han själv så här:

Ett dilemma med att ge MB-associerade organisationer möjlighet att utveckla sin verksamhet är att det innebär att staten (eller andra bidragsgivare) erbjuder skattemedel till en mindre grupp aktörer som sprider budskap som underminerar den dominerande värdegrunden i samhället. Värden som ifrågasätts av aktivister i MB-associerade organisationer rör yttrandefrihet i religionsfrågor, värdet av jämställdhet mellan kvinnor och män, synen på homosexualitet och sexuella minoriteter och även antisemitiska uttryck.

Dikotomierna när det gäller att indela svenska folket står som spön i backen. Där finns GAL mot TAN, somewheres mot anywheres, höger mot vänster, globalister mot nationalister, alliansanhängare mot rödgröna väljare, socialister mot borgerliga samt förstås min favorit politikerväldet mot medelklassen. Vilken soppa.

Det finns ytterligare en dimension som jag för varje dag blir alltmer plågsamt medveten om. Skiljelinjen går mellan dem som tror att politikerna relativt smärtfritt och lätt kan lösa Sveriges problem – där begreppet Sveriges problem verkar bli alltmer synonymt med Sveriges migrationsrelaterade problem – och dem som förlorat denna 1900-talsföreställning om politikens krafter, låt mig kalla dem pessimister eller realister. Skiljelinjen går alltså mellan de fortsatt barnatroende och pessimistrealisterna.

Själv hör jag till pessimisterna. För femtio år sedan trodde jag att politiker hade verktyg att lösa nationens problem bara de bestämde sig. Nu tror jag inte längre på det. Det finns inget annat sätt att förklara att misslyckanden tillåts bestå utan motåtgärder. Politikerna anar att de inte kan lösa problemen och därför låter de bli att försöka för att deras tilltagande hjälplöshet inte ska uppenbaras.

Tänk att du är en stor samhällstänkare som i detalj kan beskriva samhällets konstruktion och var huvudmotsättningarna går och sådant där. Du förklarar så pedagogiskt du kan för din nästa, men han bara ser på dig med nollställd blick eftersom ju samhället inte alls ser ut som du säger. Det känns snopet för tänkaren. Han har inget för att säga att men vänta nu, det jag beskriver är inte det existerande samhället, utan det blivande, fattaru?

Karl Marx var en sådan samhällstänkare. Redan 1848, när han var trettio år, publicerade han och polaren Engels Det Kommunistiska Manifestet, som innehåller alla de viktiga tanketrådar som tänkaren skulle komma att spinna vidare på under resten av sitt liv och på så vis lägga grunden för den lära som vi kallar marxismen, sedermera marxismleninismen (eftersom Marx var visionär – stollig visionär, men visionär lik förbannat – och tänkare medan Lenin var den som utvecklade den marxistiska förkunnelsens praktik – på ett sätt som naturligtvis var förödande för de drabbade människorna, men nu talar jag om teoriutveckling, inte mänskligt lidande). Så här förklaras samhällets konstruktion i Manifestet:

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.

Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

Nu ska jag hävda att den antithorildska uppfattning som jag en gång närde – och som jag tror de flesta idag delar – är vår tids olycksbådande intellektuella grundfel.

Sentensen innehåller två svåra ord: fritt och rätt. Fritt är lättare att definiera än rätt. Fritt betyder gränslöst, obehindrat, obundet, självständigt, oavhängigt, suveränt. Det kan exempelvis vara att månen är gjord av ost eller att det finns 63 kön eller att en person som säger sig vara en katt också är det.

Rätt betyder något helt annat. Det betyder att hålla sig till ett rättesnöre som man måste underkasta sig. Det rätta är mycket strängare än det fria eftersom tanken att det finns ett rätt frammanar insikten att det i så fall oundvikligen också finns saker som är fel, kanske, Gud förbjude, just mina uppfattningar.

De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

De gamla egyptierna använde sitt överskott till att bygga pyramider och andra märkvärdiga byggnadsverk. Tyckte pyramidarbetarna att de hade en intressant syssla som lät dem förverkliga sig själva? Det har jag svårt att tro. Men de hade nog inte så mycket att säga till om. Besluten om hur överskottet skulle användas fattades av farao och den lilla klicken präster i hans omgivning.

I en demokratisk marknadsekonomi som den svenska gäller andra principer för det ekonomiska överskottets fördelning och användning. Hos oss har den enskilde mer att säga till om än i det antika egyptiska systemet. Den enskilde har hos oss därför kunnat tillgodogöra sig en hygglig del av ett överskott som stadigt vuxit i kanske tvåhundra år. Det ser vi om vi jämför en vanlig människas livsstil idag med hur det var för tvåhundra år sedan. Vattentoalett i bostaden, rinnande varmt och kallt vatten, disk- och tvättmaskin, elektriskt ljus och så vidare.

Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Det kanske främsta skälet till att man kan färdas med sådant välbehag och trygghet i en Airbus A350-900 eller något annat modernt flygplan är att piloterna knappt får pilla på knapparna och reglagen. Jo, om vädret är vackert och även alla andra omständigheter är optimala kan piloterna få landa manuellt. I osäkrare förhållanden är regeln att maskinerna tar över. År 2009 kraschade Air France Flight 447, en Airbus A330, i Atlanten vilket berodde på att jourhavande pilot inte litade på instrumenten utan fick för sig att han kunde bättre själv.

Biggles tid är alltså över inom flygindustrin. Varför håller sig då flygbolagen med högavlönade flygare i eleganta uniformer om planen kan flyga sig själva? Jag har frågat folk i branschen och inte hört något mer övertygande svar än att passagerarna tycker att det känns bättre med en stilig pilot som utstrålar auktoritet och säkerhet. Förresten påstås det vara likadant inom skeppsfarten. När passagerarfartyget Costa Concordia år 2012 förliste utanför den italienska ön Giglio och 32 personer dog så lär det ha berott på att kapten Francesco Schettino lagt sig i datorernas jobb och ville köra farligt nära Giglio för att glassa för sina polare på ön (eller, som det lite motsägelsefullt också påstås, ägnade sig mer åt sin älskarinna än åt att styra fartyget).

Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Att konstruera samhällsförståelser är ungefär som att konstruera maskiner eller dataprogram. När man kommit så långt att modellen visat sig fungera hjälpligt, eller i varje fall nästan, så är det minst lika mycket jobb kvar för att ta bort buggar och finslipa detaljer. Så är det med min teori om att det moderna samhället, åtminstone det svenska, är uppbyggt av å ena sidan ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra en nettoskattebetalande medelklass.

Jag vet att det är rätt många som inte gillar den idén, kanske för att de inte förstått den, kanske för att den inte är färdigutvecklad, kanske för att den, trots vad jag inbillar mig, inte funkar. Men jag har inte sett någon annan teori med högre förklaringsvärde så för mig får den tills vidare duga. (Alternativa tankefigurer såsom GAL-TAN, höger-vänsterskalan och ”globalism mot nationalpopulism” känns för allmänna för mig. Hur kan de teorierna förklara de levande, praktiska vardagsproblem som folk har, till exempel debaclet i skolorna?)

I en del frågor finns ingen sanning eller rätt svar. En sådan fråga är hur mycket yttrandefrihet som är lagom. Å ena sidan ska vi ha yttrandefrihet vilket formuleras så här i nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Å andra sidan måste staten ha möjligheter att inskränka yttrandefriheten vilket formuleras så här i tionde artikeln i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen):

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

När man läst och begrundat dessa två motsatta riktlinjer så inser man att man fattar ännu mindre än innan man läste dem. Man begriper att det finns ett lagom men man har ingen aning om var det ska placeras. Det värsta är att det inte finns någon auktoritet som kan det rätta svaret eftersom det inte finns något rätt svar.

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Jesus var Guds son. Sedan skapelsen hade Gud varit arg på människorna för att de inte var så goda som Gud hade tänkt sig utan bara syndade hela tiden i stället för att genom ömsesidig kärlek och hjälpsamhet göra den jordiska tillvaron så paradisisk som Gud hade planerat.

När Gud hade prövat allt för att få människorna att ändra sig – till exempel bestraffningar såsom syndafloder, diverse folkmord, detaljerade regelverk etc – gjorde han ett sista, nästan uppgivet, försök att leda människorna på nya och bättre vägar. Han skickade sin son för att lära människorna hur de skulle bete sig. För att människorna skulle begripa att det var något särskilt med Jesus så hade Gud givit sonen magiska krafter, till exempel förmågan att väcka liv i döda människor och att utspisa femtusen män plus kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar.

En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Frågan blir desto svårare som apparaten och tänkandet inte har något gemensamt ursprung utan bara råkade träffas varvid tycke uppstod. På den vägen är det. En härlig och ömsesidigt välgörande relation som bara blir intimare med åren.

PK-ismen, eller rättare sagt postmodernismen, ty PK-ismen är postmodernismens politiska gren, uppfanns och befinner sig under ständig vidareutveckling vid amerikanska universitet.

De flesta, även en sådan intellektuell höjdare som Jordan B. Peterson, anser att PK-ismen är en vänsterrörelse som har något med marxismen, kanske ”kulturmarxismen”, att göra. Det har jag svårt att förstå, i varje fall så länge ”vänster” och ”marxism” uppfattas som någon sorts underifrånperspektiv. PK-ismen har det motsatta, nämligen ett makt- och uppifrånperspektiv. Till exempel eftersträvar PK-ismen motsatsen till det öppna, fria, demokratiska samtalet. PK-ismen är ett verktyg som makten kan använda för att tysta sina motståndare.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

I deklarationens första paragraf stadgas att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter samt att de bör handla gentemot varandra i en ”anda av broderskap”. (Där är något skumt. Det står ”broderskap” i det engelska originalet och det gjorde det antagligen även från början i den svenska texten. Men den svenska texten är nu ändrad till ”gemenskap” vilket troligen är en mer feministisk formulering som dock betyder något annat.)

Var och en av oss är alltså skyldig att behandla alla andra som bröder, inte bara våra nära och kära, utan också varje annan individ på jordklotet, vare sig vi känner vederbörande eller inte. Detta är långt ifrån en ny tanke, men den är mycket radikal och knappast implementerad någonstans. För Jesus, som är en mycket mer krävande typ än vad kyrkan vill erkänna, var detta huvudbudskapet. Vi skulle älska vår nästa som oss själva och inte sätta våra släktingar och vänner framför någon okänd behövande. (Man minns den svenske diktaren Bengt Lidners bekanta rader: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror”.)

Ibland får jag frågan hur jag lyckas prestera en (i bästa fall läsvärd och i vilket fall, som det verkar, potentiellt stötande) text om dagen år efter år. Hur får jag inspiration? Jag svarar att det inte handlar om inspiration. Jag vet inte varifrån folk fått uppfattningen att idéarbete och annan konstnärlig verksamhet handlar om inspiration. Det har jag aldrig märkt. Det handlar om arbete. Det handlar om att ställa sig vid snickarbänken och börja jobba.

Arbetet förenklas förstås av att alla skribenter, musikmakare och tavelmålare har sina teman som de kan repetera i olika variationer och pröva med nya infallsvinklar och perspektiv. Se på van Goghs blomstervaser. Själv har jag i några år varit besatt av att försöka förstå det nya Sverige, Sverige efter högervänsterperspektivet, Sverige efter borgarsocialistvinkeln, Sverige efter det så inövade och uttjatade konservativismliberalismsocialismideologipratet.

Jag vill veta och sätta ord på det som händer här och nu inför våra ögon. Några saker känns rätt väletablerade. En första väletablerad sak, det vill säga fast förankrad i åtminstone min skalle, är att det gamla Sveriges före demokratins genombrott härskande skikt, kapitalister och jordägare, gradvis har förlorat sin makt till ett politikervälde som började bli varmt i kläderna under perioden efter andra världskriget och firade sin kröningsceremoni som legitim makthavare i Sverige i och med den nya regeringsformen år 1974.

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Jag träffade nyligen en medelklassvän som bor i finaste bostadsrätt i Stockholms centrum några hundra meter från Kungliga Biblioteket. Han berättade att folk i hans kvarter inte längre törs gå ut efter skymningen. De kan bara hämtas och lämnas vid porten med taxi. Rånarligor härjar nämligen i trakten. Grupper om tre eller fyra afrikaner muddrar folk de får klorna i. En del misshandel ska också förekomma. (Överdriver min vän? Är kanske faran inte så överhängande? Men det spelar inte så stor roll. Att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för att gå på en vanlig gata i centrum av Stockholm är illa nog.)

Polisen säger att den inte har resurser. Den håller nämligen på att hålla efter buset i trakterna kring Plattan vilket, förmodar den, är varför buset flyttat sig till nya jaktmarker någon kilometer därifrån.

Sådant ger begreppet no go-zon en ny innebörd. Här betyder det inte att polisen inte törs gå dit, utan att medborgarna inte törs gå dit, alltså till sina egna hem.

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.