När jag pratar med folk som tycker ungefär som jag så hamnar vi ofta i diskussioner om motståndarnas sinnestillstånd. Motståndarna kan vara sådana som hävdar att den svenska skolan inte har några problem eller att migrationen är fina fisken för Sverige. Hur tänker dessa människor? frågar vi oss bekymrat. Är de bara nyttiga idioter som vilseförts av propaganda? Eller har de full koll men vill bara inte riskera sin position och fina lön som rikspolischef, ärkebiskop, partiledare eller ledarskribent, det vill säga att de är egennyttigt cyniska?

Ibland kan det vara nyttigt att vända på perspektivet. Jag är klimatskeptiker, vilket betyder att jag inte oroar mig så mycket för den obetydliga globala uppvärmningens effekter för jorden och mänskligheten. För en klimatalarmist är jag motståndaren. När klimatalarmisterna bekymrat talar om sådana som jag formulerar de, skulle jag tro, motsvarande slags funderingar. ”The science is settled”, skulle de säga, Engellau måste ju veta att jorden och mänskligheten håller på att gå åt pipan, hur kan han då underlåta att oroa sig? En hypotes de skulle kunna uppställa är att jag bara är en nyttig idiot som dukat under för oljelobbyns propaganda. En annan hypotes skulle kunna vara att jag äger ett lönsamt oljebolag (låtsas vi, det skulle kunna vara något annat egennyttigt) och därför bara är cynisk.

För den här texten måste det utfärdas en ”trigger warning”, särskilt för kvinnliga läsare. Om du inte vet vad trigger warning betyder så rekommenderar jag en förfrågan hos herr Google. Jag fick över nittiofem miljoner träffar.

Trigger warning är ett koncept som utvecklats vid amerikanska universitet och som handlar om att lärare inför sina kurser varnar studenter, särskilt kvinnliga studenter som är extra känsliga, för potentiellt stötande inslag i den föreskrivna kurslitteraturen. Det kan vara en text som påpekar att det i historien förekommer krig, en vedervärdig hantering vari människor tar skada, ibland till och med dör, eller en annan text där det framförs idéer som studentskorna blir så kränkta av att de riskerar att dåna och, ofta under gråtattacker, måste ledas bort från den lokal där saken avhandlas. Även svenska universitetsstudenter kan ta mycket illa vid sig av att behöva höra uppfattningar som de anser stötande, exempelvis när professor Germund Hesslow vid Lunds universitet öppet – och skamlöst som de chockerade studentskorna ser det – hävdar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Saker och ting brukar bli enklare om man talar sanning och för att förenkla tillvaron ska jag därför inte låtsas att jag med tiden inte blir alltmer bekymrad över den muslimska invandringen. Jag blir det, det är bara att erkänna. Så nu vet du var du har mig.

Mitt bekymmer uppträdde först som en argumentlös känsla. Detta var ett besvärande memento eftersom argumentlösa känslor kan vara uttryck för fördomar och även om fördomar ofta fungerar som praktiska tumregler som i många fall gör det lättare att ta sig fram i tillvaron så är det obehagligt att behöva tillstå att man eventuellt har fördomar mot muslimer.

Så för sinnesfridens och det goda samvetets skull började jag rannsaka mina motiv.

Kan det vara så att jag ogillar muslimer för att de ofta inte vill ta i hand? Miljöpartisten Yasri Khan vägrade ta i hand och tvingades därför ta tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen så detta bruk är tydligen ett för svenskt vidkommande godkänt skäl till avståndstagande från muslimer (även om svenska domstolar utdömer skadestånd till muslimer som får lida för att de inte vill ta i hand, exempelvis genom att nekas anställning). Stefan Löfven har i riksdagen grötmyndigt förklarat att det är osvenskt att inte ta i hand: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Men jag blir inte störd av osvenska hälsningsritualer. Även om det är obekant för Löfven förekommer sådant också i de mest ursvenska sällskap. Jag var nyligen på släktkalas och där hälsade männen på varandra med handslag och på kvinnorna med kindpussar. Ingen verkade misstycka. Kanske hade Löfven tagit avstånd från detta exotiska bruk.

När Napoleon år 1815 slutgiltigt förlorat sin makt efter slaget vid Waterloo var det inte bara kejsaren själv som tappade fotfästet i tillvaron utan även tusentals andra människor som lojalt tjänat och försörjts av den store härskaren. Inte minst konstnärer och hantverkare, som ägnat sina liv till att skapa glans, stil och ära åt den slagna regimen, blev tvungna att bekymra sig över sin  försörjning.

Redan sju år tidigare hade det portugisiska hovet under regenten João VI tillsammans med några tusen förnäma portugiser flytt till Rio de Janeiro undan Napoleons generaler som då var i färd med att erövra den iberiska halvön. João VI tyckte att Brasilien saknade stil, kultur och intellektuell resning och tog efter Napoleons fall chansen att bjuda in en grupp arbetslösa franska kulturpersonligheter och skickliga yrkesmän. År 1816 anlände den så kallade Franska Konstbeskickningen till Rio. Där fanns tavelmålare, arkitekter, en låssmed, skulptörer, musiker, finsnickare, en medaljgravör, körsnärer och musiker, totalt uppemot hundra personer inklusive familjemedlemmar.

Det gick inte så särskilt bra för beskickningen. För det första hade João inte tillräckligt med pengar för att kunna slå på stort. För det andra levde brasilianarna mentalt kvar i barocken och var inte intresserade av någon modernisering. Men de franska artisterna lyckades ändå lägga en grund för de sköna konsternas utveckling i den lite efterblivna före detta kolonin.

Det finns en motsats till serendipitet som jag ibland lider av. Om serendipitet är turen att hitta bra saker som man inte ens visste att man letade efter så är motsatsen oturen att inte inse saker som man är väl medveten om. Nyligen fick jag ett anfall av sådan oserendipitet.

Inför ankomsten av orkanen Florence uppmanade guvernören i den amerikanska delstaten North Carolina medborgarna vid kusten att under det stundande ovädret lämna sina hem och flytta till säkrare platser. ”Om du vägrar att delta i denna obligatoriska evakuering så måste du upplysa dina anhöriga för det är mycket sannolikt att du dör”, varnade borgmästare Mitch Colvin i Fayetteville. Jag höll särskild koll på skeendet ty min dotter med familj bor i Charleston, South Carolina, som ligger just vid kusten söder om North Carolina. Frugan och jag hade för övrigt tänkt resa dit och hälsa på, men Florence kom emellan.

Utan att tänka klart föreställde jag mig ungefär vad som troligen hade hänt i motsvarande situation i Sverige och projicerade detta på South Carolina. En tropisk storm är väl ungefär som skogsbränder eller någon annan oväntad och kaotisk händelse som att det kommer 10 000 migranter i vecken vilket det gjorde hösten 2015. I Sverige blir det då fart på myndigheterna. Myndigheten för Säkerhet och Beredskap tar fram katastrofplanerna ur hyllan och börjar verkställa. Migrationsverket beställer madrasser och tält och rekvirerar gymnastiksalar för att husera de nyanlända. Polackerna skickar brandbilar.

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Därför kan jag säga vad jag tycker vilket också passar min nyfikna och sökande själ. Till exempel kan jag filosofera över konflikten mellan integration och segregation som jag tror är motsatser. Integration betyder att olika folkgrupper ska blandas så att man inte märker någon skillnad mellan dem, segregation betyder att de ska hållas åtskilda så att det går tydliga gränser.

Begreppen integration och segregation är, som du så väl vet, kanske de mest värdeladdade – motsatt värdeladdade – i vårt samhälle. De är som pluspol och minuspol utan att man för den skull kan sätta en lampa mellan dem och dra någon nytta av spänningen. I stället leder spänningen bara till sprakande konflikt. Här utspelar sig vårt samhälles huvudsakliga motsättning som står mellan politikerväldet och medelklassen.

SAAB hette en svensk bil som tillverkades i Trollhättan och under lång tid, tills verksamheten tog slut, hade svåra problem. Onödigt att detta utdragna lidande skulle behöva inträffa när en sådan som Jan Björklund eller Gustav Fridolin lätt hade kunnat styra upp situationen.

Om Fridolin hade varit chef i stället för en massa klantar från bilindustrin hade han grejat det på hundra dagar. För det första hade han höjt ingenjörslönerna. Det är klart att SAAB hade otillräckligt kompetenta ingenjörer. Om man duger något till vill man väl inte bo i Trollhättan.

Dessutom skulle han ha beordrat näringsdepartementet att garantera att alla nyanställda ingenjörer fick ett introduktionsår då de jobbade med en erfaren ingenjör som mentor. För övrigt var luften så dålig i fabriken att arbetarna blev trötta och fick koncentrationsproblem. Det skulle Fridolin greja med ”klimatsmarta, moderna lärmiljöer”, jag menar produktionsmiljöer.

Björklund hade satt in ännu skarpare åtgärder för att rädda biltillverkaren. Bilproduktion är ju en kunskapsbransch och då måste man se till alla som jobbar där är behörigen examinerade. Lösningen är medarbetarlegitimation. Alla medarbetare måste ansöka hos näringsdepartementet att få sin utbildning vidimerad, godkänd och stämplad. De som saknar medarbetarlegitimation får gå extrakurser på Högskolan Väst i Trollhättan eller sluta på företaget. Ett annat kraftfullt initiativ från Björklunds sida hade varit att införa ”försteingenjörer”. Dessa fick utses av företagets olika avdelningar och erhålla extrabelöning av staten. Precis vad försteingenjörerna skulle göra kanske man inte visste, men det skulle nog så småningom komma vägledande föreskrifter från Vinnova.

Överbefolkning har ingenting med tät befolkning att göra. Även om just jag, son av fria vidder och öppna landskap, känner obehag inför ett myrsamhälle som Hong Kong kan man inte påstå att sådana samhällen är överbefolkade enär folk där faktiskt lyckas hålla sig försörjda. Överbefolkning är något annat än att det bor många människor per kvadratkilometer.

Överbefolkning är också något annat än att folk dör av svält, pest och krig vilket de regelbundet gjort genom århundradena. År 1709, det året då Karl XII fick stryk av ryssen vid Poltava, blev det dessutom missväxt i Sverige så många som inte dött i kriget i stället svalt ihjäl. Året efter utbröt pest så då dog många överlevande som inte var unga och starka. (Det man då kallade pest var antagligen influensa som då liksom nu hotar varje år och inte nödvändigtvis böldpester som digerdöden.) Sådana då för tiden normala tillstånd skulle man inte kalla överbefolkning. Det var den ordning Gud hade inrättat.

Jag tror att begreppet överbefolkning är en social konstruktion, det vill säga en produkt av våra känslor, snarare än något mer naturgivet. Inte ens Thomas Malthus, överbefolkningens store teoretiker, såg på överbefolkningen så som vår tid gör. För honom var problemet att människan förökar sig snabbare än försörjningsmöjligheterna kan växa och att tillvaron därför korrigerar människoöverskottet med omedelbar verkan genom svält, sjukdom, krig och annat slags död. För oss framstår överbefolkningen snarare som en stor, närmast permanent, grupp människor som inte lyckas försörja sig på nivåer och med metoder som anses acceptabla utan att för den skull behöva dö undan på det malthusianska sättet.

Vi lever i en mycket känslosam tid där det välfärdsindustriella komplexets klienter inte på något vis får bedömas efter samma mallar som man bedömer vanliga människor. Detta har sina randiga orsaker. Om klienterna bedömdes på vedertaget sätt så skulle det välfärdsindustriella komplexets omsorger kanske ifrågasättas och om man ifrågasätter komplexets verksamhet ligger det nära till hands att ifrågasätta komplexet självt. Sådant vore närmast ett slags majestätsbrott och får inte förekomma. Därför har makten i Sverige bestämt sig för att stämma i bäcken och med kraft motverka alla försök att i enlighet med dess egen princip om allas lika värde klassa välfärdsklienter efter samma normsystem som vanliga medelklassare bedöms. Detta gäller även migranter och då särskilt ensamkommande barn. Låt mig ge ett exempel.

Jag har själv varit ett ensamkommande barn. När jag var sexton år reste jag på ett transportfartyg över Atlanten för att gå i en internatskola i USA. Det var visserligen mindre besvärligt än att åka med gummibåt över Medelhavet, men helt utan strapatser var det inte ty kocken gjorde ett antal målmedvetna försök att våldta mig. Av det hade jag idag kunnat göra ett stort indignations- och offernummer, men då var det bara att värja sig bäst man kunde och det gick bra.

Mottagandet på skolan kunde jag inte klaga på. Jag fick mat, husrum, fickpeng och skolutbildning. I kronor räknat var mitt stipendium mindre än det som erbjuds motsvarande afghanska barn som kommer till Sverige men det var ändå givmilt. Hemspråksundervisning var det inte tal om. Jag fick heller ingen tolk vilket man idag säkert skulle betrakta som en grav orättvisa. Mottagarlandet, jag menar skolan, hade nämligen föreställningen att jag skulle tvingas förkovra mig i lokalspråket för att så snabbt som möjligt kunna integrera mig i den erbjudna skolundervisningen. Någon särskild engelskaundervisning för utlänningar erbjöds inte heller. Amerikanerna snålade med att erbjuda EFI eftersom det fanns hur många engelsktalande som helst, det vill säga mina klasskamrater, att gratis öva på.

Tisdagen den 25 september höll president Trump ett tal inför FN:s generalförsamling. Enligt media var talet ett stort misslyckande ty åhörarna hånskrattade åt presidenten. ”Hånskratt mötte Trump i FN” är rubriken på Dagens Industris artikel:

Donald Trumps tal i FN:s generalförsamling innehöll en aning mindre amerikansk ilska än fjolårets variant. Det bjöd dock på en rejäl avhyvling av Iran, nedlåtande kommentarer om Opec samt en hyllning till anti-globalismen. Åhörarna svarade med ett kollektivt hånskratt.

Församlingens skratt åt presidenten har uppmärksammats i media jorden runt. ”Världens ledare skrattade åt Donald Trump under FN-tal”, var rubriken hos australiensiska News Com. ”Skratt bröt ut när Trump skröt om vad han åstadkommit”, förklarar The Guardian. CNN beskriver händelsen så här:

President Donald Trump klev fram till den välkända talarstolen hos FN:s generalförsamlingen på tisdagen och började sitt tal som om det varit ett valtal: genom att skryta om att hans regering ”har åstadkommit mer än nästan någon annan regering i vårt lands historia”.

Många av de församlade världsledarna och utländska dignitärerna besvarade detta med ett skratt.

Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.

Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).

Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.

Jag har träffat ett antal invandrarföräldrar, närmare bestämt två stycken, som berättat i stort sett likalydande historier om hur de förlorat kontrollen över sina tonåriga barn och om hur barnen gradvis glidit in i asocialt beteende. Jag tror att dessa två berättelser är typiska och därför värda att ta på allvar.

Invandrarföräldrarnas budskap är mycket enkelt: det handlar om att makten över deras barn har socialiserats, det vill säga att stat och kommun övertagit föräldrarnas rätt att uppfostra barnen.

En pappa berättade helt nedbruten en rättfram och lättbegriplig historia. Den sextonårige sonen hade börjat umgås med vad pappan ansåg vara olämpliga kamrater. Pappan försökte tala sonen till rätta. Sonen försvann då på nätterna och sov hos kompisar. Till slut tänkte den förtvivlade pappan att han kanske skulle låsa in sonen på nätterna. Tänk inte en tanke åt det hållet, sa sonen hotfullt, för då går jag till socialen. Då bröt pappan samman för han insåg att sonen hade makten på sin sida. Staten står på barnens sida mot föräldrarna. Barn som inte aktar för rov att anmäla föräldrarna för socialen går inte att uppfostra.

Så börjar sonen handla med knark. Pappan tror att han kanske kan få hjälp av polisen. En kväll tipsar han polisen om att sonen säljer knark. Polisen haffar sonen och antecknar saken i sina journaler och databaser. Efter en timme är sonen på fri fot. Pappan inser att han inte kan göra något för att rädda sin son när staten använder sin övermakt för att sätta stopp för alla försök till uppfostran. Pappan ger upp.

Du kanske tycker att det är tjatigt av mig att åter älta #metoo-kampanjen eftersom den vid det här laget är rätt vanhedrad för att inte säga rullad i tjära och fjäder. Jag tror att eftertänksamma kvinnor idag skulle akta sig för att komma dragande med tjugo år gamla sexuella oförrätter som de inte gjorde så särskilt mycket för att avvärja medan de pågick. Men frågan är viktig, inte minst för att kampanjen för bara något år sedan stack en hel värld i brand och av många kvinnor (och en del män, föralldel) hyllades som inledningen till en ny era i könsrelationerna.

Man kan på goda grunder göra sig löjlig över dessa händelser men de berörda kvinnorna var nog för det mesta ärliga. De kände sig säkert uppriktigt utsatta för förnedrande behandling av vissa karlar. Hur ska man förstå det?

Jag tror att det ligger mycket i den så ofta framförda teorin om de medfödda skillnaderna i mäns och kvinnors sexualitet enligt vilken mannen på grund av sin kroppskonstitution och sina gener drivs att maximera sin avkomma vilket bäst sker genom att deponera sin säd på så många därtill lämpade platser som möjligt medan kvinnan, också hon beroende av sin fysiska konstruktion, som inte tillåter motsvarande maximering av antalet barn, i stället av naturen manas att maximera avkommans kvalitet genom att noggrant välja rätt individ bland de uppvaktande herrarna vilket med naturnödvändighet betyder att avvisa och tacka nej till nästan alla erbjudanden (men uppmuntra de få utvalda).

Jodå, jag vet att kulturen kan övertrumfa naturen och jag har hört talas om p-piller, men jag tror i alla fall på den där teorin, inte minst för att den stämmer med mina erfarenheter av hur män och kvinnor uppför sig mot varandra när tanken på parning kan bli aktuell. Antag nu att teorin är korrekt och att männens nedärvda pockanden och kvinnornas avvisanden är inskrivna i naturen. Hur ska vi i det perspektivet betrakta de senaste femtio, sextio årens sexuella frigörelse?

Den tyske inrikesministern Horst Seehofer hävdar att invandringen är alla problems moder. Jag menar att det är fel, i varje fall för svenskt vidkommande. Felsynen är allvarlig ty om vi inte rätt identifierar problemens sanna moder så kommer vi inte att kunna lösa ens invandringsproblemen (om de över huvud taget går att lösa). Däremot är det sant att invandringsproblemen är den mest besvärande enskilda effekten av grundorsaken. Andra effekter är sådant som den svenska skolans ihållande svårigheter och brottsligheten i en del utanförskapsområden.

Man hör allt som oftast, inte minst på statstelevisionen, att flera partier inom sjuklövern har anammat sverigedemokraternas invandringspolitik och att det är därför antalet asylsökande har sjunkit sedan 2015. Detta är vilseledande på flera sätt.

För det första är det inte relevant att bara räkna antalet asylsökande eftersom varje asylsökande som beviljas uppehållstillstånd så småningom får med sig ett antal anhöriga som inte behöver söka asyl. (Men färre asylsökande betyder rimligtvis färre anhöriga om andelen som får uppehållstillstånd är konstant.) För det andra beror minskningen av antalet asylsökande – eller snarare återgången till normaltillståndet före hösten 2015 – inte på svenska åtgärder utan på sådant som att Turkiet mutats av EU att stänga sin gräns mot Europa. Åtstramningsmyten är just en myt.

För det tredje är det inte sant att sjuklöverpartierna ska ha anammat sverigedemokraternas invandringspolitik. Sant är att de anammat en del av sverigedemokraternas invandringsretorik. Detta betyder inte mer än att exempelvis socialdemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna numera oroar sig över saker som sverigedemokraterna tidigare var ensamma om att oroa sig över. I verkligheten, till skillnad från den del av hjärnan där man oroar sig, har inget hänt. Inget av de åtta riksdagspartierna har någon genomarbetad och trovärdig invandringspolitik som direkt skulle kunna sjösättas om partiet fick ansvar för saken.

Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt och heroiskt föredöme, och sedan, när härskarmaktens vision visar sig sakna inte bara förankring utan också verklighetsanknytning, som avskräckande exempel som andra länder aktar sig för att efterlikna.

Mellan år 1700, när Karl XII som artonåring väckte världens beundran genom sin lysande seger mot en femfaldigt överlägsen ryss vid Narva, och år 1718, när ett skott vid Fredrikshalds fästning ändade kungens liv, inträffade just detta. Att kungen var en beundransvärd hjälte visste alla. Voltaire skrev en bok om honom och förklarade honom för ”den märkvärdigaste man som någonsin levat på jorden”. Men vad Karl XII egentligen hade för planer och vad hans militära projekt egentligen skulle leda till visste ingen. Europa väntade andäktigt. Boken Le grand Dictionnaire Historique kom ut i Paris mitt under kungens fälttåg i Europa och förklarade att Karl XII håller ”Europa i spänning”. När han år 1707 började marschera österut, mot nederlaget vid Poltava två år senare, kände inte ens hans egna generaler hans avsikter.

Igår skrev jag om hur märkvärdigt lätt och fredligt det gick till när Sverige genomförde vår motsvarighet till den blodiga franska revolutionen. Det berodde på svensk vänlighet och kompromissvilja, påstod jag (och föreslog att du gärna får kalla det konflikträdsla). Adeln gjorde inte särskilt motstånd trots att den förlorade sina privilegier, till exempel ensamrätten till vissa statliga tjänster.

Kanske tänkte du på en märkvärdig sak i min berättelse som jag inte gjorde något nummer av igår men idag ska framhålla, nämligen att den som i Sverige genomförde ”den borgerliga” revolutionen inte, som i Frankrike och hundra år dessförinnan i England, var borgarklassen själv, utan kungen. I England och Frankrike var borgarklassen tvungen att avrätta kungen för att få sin vilja igenom. Men i Sverige gjorde kungen själv jobbet åt borgarklassen. Det var Gustav III som tvingade igenom den avgörande lagen, alltså Förenings- och säkerhetsakten.

Detta är mycket tänkvärt. Det handlar om centralmaktens, ”statens”, historiska roll i vårt land. På Gustav III:s tid representerades och kontrollerades centralmakten av Gustav III, idag representeras och kontrolleras den av politikerväldet.

Jag brukar i marxistisk anda framställa centralmakten som representant för något etablerat intresse, till exempel att staten före Förenings- och säkerhetsakten kontrollerades av den härskande adeln eller att staten vid tiden för förra sekelskiftet kontrollerades av de svenska industrikapitalisterna och de stora jordägarna.

Det är mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En särskild sak som jag inte begriper är varför vi, trots allt prat om svenskhet, svensk kultur och svenska särdrag, inte har någon seriös diskussion i frågan, inte ens bland så kallade Sverigevänner. Varför pratar vi inte om vilka vi svenskar är och vad som eventuellt skiljer oss från andra kulturer och folk?

Jag tror att förklaringen till denna stumhet, bortsett från att PK-istiska galningar vill göra det nazistiskt att känna sig själv och sitt land, är att den svenska skolan under uppemot sextio år har slarvat med historieundervisningen. Den utbildning jag själv fick i ämnet var skral och då gick jag ändå på det högrankade gymnasiet Södra latin. Det lilla jag kan om svensk historia har jag inhämtat senare (och i och för sig även vid doktorandstudier i ekonomisk historia på Uppsala universitetet). Så låt mig dela med mig av mina lärospån.

Den franska revolutionen, som inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789, var en historiens bladvändare. Revolution betyder att en härskande klass ersätts av en annan härskande klass (om du ursäktar en primitiv men praktisk tolkning). Den härskande klass som ersattes – eller snarare med giljotin avrättades – var adeln och den absoluta kungamakten. Den ersättande klassen var borgerligheten. Detta kunde endast genomföras med brutalt våld under avsevärd turbulens. Revolutionen är ingen tebjudning, sa Mao Zedong vid ett senare tillfälle, och det gällde sannerligen även den franska revolutionen.

Några veckor före valet spekulerade jag att det skulle bli rörigt när röstsedlarna var räknade. Allt skulle kastas upp i luften och bitarna falla på nya platser. Partierna skulle så småningom organisera sig på helt annat sätt än efter den traditionella höger/vänster-skalan (eller Allians mot rödgröna, som bara är en avatar av den traditionella borgare mot socialist-skalan).

Två nya naturliga allianser skulle uppstå, påstod jag, den ena bestående av M, KD och SD, den andra av C, L, MP med stöd av V. Vad med S? Så här skrev jag:

Läget verkar helt låst i riksdagspartiernas förhandlingar om vem som ska bli statsminister och bilda regering. På löpsedlarna har det stått att ”det här kan pågå ända till jul”. Kan det pågå till jul så kan det väl pågå till påsk. Inom överskådlig framtid kommer Sverige nog inte att ha någon regering.

En del menar att det regeringsfria alternativet är bra för Sverige eftersom det mesta regeringar gör är till skada, men det tror inte jag ty det finns åtskilliga problem som bör åtgärdas och jag vill inte helt avskriva förhoppningen att politikerna som omväxling skulle kunna göra något bra.

Men frågan är hur det kunnat bli så här. Det finns säkert tusentals möjliga svar, men jag ska peka på en förklaring som har fördelen att den inte är personorienterad såsom exempelvis att allting är Annie Lööfs och Jan Björklunds fel eftersom de inte kan tala med sverigedemokraterna. Min förklaring är strukturell vilket betyder att den inte framhåller några tillfälligheter utan i stället betonar systemets konstruktion, kort sagt att det handlar om ett systemfel (vilket är väldigt tråkigt eftersom systemfel är särskilt svåra att åtgärda).

I det senaste valet blev Sverige medvetet om en företeelse som kallas klanröstning. (Klan är ett för svenska förhållanden relativt nytt ord. Förr hette det ”stam”. Jag tror att ordbytet har samma PK-istiska orsaker som att det numera inte heter zigenare, utan rom, inte eskimå, utan inuit, inte lapp, utan same, inte städerska, utan lokalvårdare och så vidare. Klan låter lite flottare än stam eftersom det associerar till skotska lairds i rutiga manskjolar snarare än till, ja, du vet, ungefär som Pippi Långstrumps pappa.)

Jag blir ofta nedstämd och trött av den råa enfalden i det tankemönster som styr vårt land. Jag vet att det finns system i galenskapen och att de styrande på olika ibland illistiga sätt oftast har egen nytta av dumheterna – till exempel att om de predikar för medelklassaren att det finns tre, 15 eller 48 olika mänskliga kön så blir medelklassaren alldeles konfys och osäker och vågar inte protestera mot den samlade attack av medborgarfientlighet som härskarna riktar mot medelklassen – men ibland kan jag inte ens tro på mina egna skarpa analyser ty de föreställningar överheten utsätter oss för är helt enkelt för rudis.

Just idag är jag knäckt över att de svenska skolmyndigheterna ännu inte nått den grad av pedagogisk insikt som varit uppenbar för mänskligheten i tusentals år. Denna trista anklagelse mot Sveriges härskare ska jag nu belägga genom att citera dels ur Förordning (SKOLFS 2011:144) om läroplan för gymnasieskolan, dels ur Muqaddimah. Vad jag kan se har myndigheterna med berått mod – eller möjligen till följd någon Rousseau-inspirerade mental störning – förkastat sedan länge vunna och väl beprövade insikter till förmån för ett nyuppfunnet, primitivt tänkande.

För den som letar efter postmoderna, PK-istiska idéer är läroplanen som att upptäcka Klondyke för en guldvaskare. Postmodernismen förkunnar som bekant att det inte finns någon stabil och verklig sanning och att kunskap, om det finns någon, inte kan överföras från en individ till en annan utan var och en måste själv finna sin sanning. På det viset får man elever som ska finna sin egen väg och upptäcka sin egen verklighet med läraren som ett vänligt mysande väsen som är där för att påminna lite då och då om demokratin, värdegrunden och grupparbetets välsignelser. Under rubriken Läraren ska finns följande fyra punkter:

Serendipitet är den lyckliga turen att hitta intressanta saker som man inte ens visste att man letade efter. Igår hade jag serendipitet. Först hittade jag en två år gammal doktorsavhandling från Uppsala universitet som försöker förklara så kallade klimatförnekare med utgångspunkt inte i klimatvetenskap utan i förnekarnas eget defekta psyke. Sedan läste jag i Svenska Dagbladet om en SIFO-mätning om unga kvinnors partipreferenser.

Doktorsavhandlingen heter Ideological roots of climate change denial: Resistance to change, acceptance of inequality, or both? och framlades av en vid disputationen 37-årig kvinnlig doktorand. Den är i mina ögon helt sensationell. Så här beskrivs avhandlingens tes i en tidning från det statliga forskningsrådet Formas (http://www.extrakt.se/notis/psykologin-bakom-klimatfornekelse/):

Trots att det råder stor enighet inom forskarvärlden att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot livet på jorden finns det fortfarande de som förnekar problemet. Forskare vid Uppsala Universitet har nu undersökt psykologin bakom. Den nya studien visar att de personer som accepterar hierarkiska maktstrukturer också har större benägenhet till klimatförnekelse.

Tidigare forskning visar att det är vanligare bland politiskt konservativa personer att också förneka klimatförändringar. Detta har nu undersökts vidare i mer detalj. Och enligt resultaten så går det att koppla förnekelse av klimatförändringar med bland annat politisk orientering, auktoritära attityder, en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att undvika oro. Det man tror kan förklara dessa kopplingar är så kalla social dominansorientering, SDO, som mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper.

Den 11 september beslöt Europaparlamentet med mer än två tredjedels majoritet att det finns en ”klar risk” att Ungern åsidosätter artikel 2 i Lissabonfördraget varför en process mot Ungern enligt artikel 7 ska inledas.

I artikel 2 stadgas att:

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Artikel 7 måste man läsa flera gånger för att begripa så låt mig förklara vad jag tror att jag begripit. Europeiska rådet, som består av medlemmarnas statschefer samt en ordförande (Donald Tusk) och kommissionens ordförande (Jean-Claude Juncker), kan ingripa på två sätt mot medlemsländer som anses bryta mot artikel 2. Det mildare ingreppet är att säga ajabaja. Det hårdare är att begränsa medlemmens rättigheter, till exempel rättigheten att rösta i EU. Ett annat möjligt straff är att dra in bidrag.

I Brasilien har på senare år skett något mycket märkvärdigt som innebär att åklagare och domare plötsligt börjar tillämpa lagar som funnits sedan länge vilket bland annat resulterat i att man, för första gången på femhundra år, faktiskt sätter dit höga politiker för korruption. Till exempel sitter förre presidenten Lula da Silva i fängelse (men försöker ändå, helt utsiktslöst, att få domstolar att godkänna att han ska få ställa upp i presidentvalet i oktober).

Haha, kan du skratta, typiskt u-land att inte tillämpa de lagar som gäller! Men skratta inte för mycket för även Sverige har liksom Brasilien på senare år försiktigt börjat inrätta en ny ordning där juristerna spottar upp sig och inte längre lydigt accepterar sin traditionella roll som maktens nickedockor. ”En helt ny filosofi börjar slå igenom bland svenska jurister”, säger min juristvän. ”Juristerna kan för första gången tänka tanken att makten inte alltid har rätt.”

Jag ska ge två mycket aktuella exempel, som för övrigt är nästan identiska, på hur juristerna blir alltmer styva i korken.

Allt går tillbaka till Montesquieus maktdelningslära enligt vilken den beslutande (riksdagen), den verkställande (regeringen) och den dömande (domstolarna) makten ska balansera varandra och ingen gren av staten vara helt överordnad de övriga. I USA och Tyskland har man exempelvis författningsdomstolar som kan pröva lagars förenlighet med respektive lands grundlagar och, om författningsdomstolarna så tycker, upphäva den lagstiftande maktens beslut.

På valvakan i teve visades en sensationell graf över röstningen i ett invandrartätt valdistrikt i Stockholmstrakten. Socialdemokraterna hade fått en bit över sjuttio procent av rösterna. Det där satte myror i huvudet på mig. Är det på samma vis i alla invandrartäta områden? Hur har i så fall socialdemokraterna lyckats med ett sådant konststycke?

Jag beslöt att försöka ta reda på fakta och lämna frågan om socialdemokraternas eventuella machinationer till någon annan gång.

Hur vet man vilka områden som är invandrartäta? Nu är det så lyckligt att Tino Sanandaji för fyra år sedan på uppdrag av mig gjorde en uppföljning av Mauricio Rojas tidigare beräkning av antalet utanförskapsområden vid olika tidpunkter.

Ett utanförskapsområde definieras här som ett område där färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade och att andelen elever som gick ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda). Som definition på ”område” valdes valdistrikt (utom i storstäderna, där indelningen gjordes lite annorlunda av skäl som jag inte besvärat mig med att förstå).

När folk före valet frågade mig vad jag trodde skulle hända sa jag ärligt att jag inte visste men att det troligen inte skulle hända någonting. Det kommer att klargöras i valet, sa jag också. Nu har valet avhållits. Allt har blivit klarare. Mycket riktigt kommer det sannolikt inte att hända någonting. Det betyder att jag tror att det tills vidare kommer att fortsätta med ungefär samma politik som under den gångna mandatperioden.

Det är visserligen möjligt att Alliansen med hjälp av hittills oräknade utlandsröster kan sega sig förbi de rödgröna och därför bilda regering. Många tycker att det vore stort nog för att skåla i champagne. Det går att förstå på samma sätt som man lätt kan förstå att AIKs anhängare jublar om AIK vinner allsvenskan. Men den fotboll som AIK spelar är nästan identisk med den fotboll som Hammarby spelar så för den som inte är emotionellt bunden till något lag är det egalt vilket lag som vinner. Med det menar jag att erfarenheten från de senaste mandatperioderna visar att det inte skiljer sig så mycket åt mellan de olika partiernas ambitioner.

Att PK-ismens idégods ursprungligen utvecklades vid amerikanska universitet och därifrån spred sig över världen tror jag är ovedersägligt. Men när dessa tankefrön med atlantvindarna kommit till vårt land, var har de då fått sitt starkaste fäste (bortsett från på universiteten, vilket är självklart med tanke på ursprunget)? Två huvudkandidater anmäler sig: politikerväldet samt media. Vilken av dessa utövar det ideologiska ledarskapet i deras gemensamma strävan efter att föröka sin makt och sitt inflytande?

(Går det att besvara en sådan fråga så att ens insikter och förståelse ökar? ”Förståelse” är knepig sak. Hur ska man veta att man ”förstår”? Jag tror att förståelse är den känsla som inträder när man kan dra en parallell mellan en ny och obekant företeelse och egna, tidigare gjorda och välbekanta erfarenheter. Om någon kommer till mig och föreslår att ett plus ett är lika med två och begär att jag ska förstå det så är jag benägen att nicka bifall eftersom det stämmer med mina erfarenheter. Om jag exempelvis har dragit upp en fisk ur havet och sedan drar upp en till så ser jag att det blir två fiskar när jag lägger dem bredvid varandra och funderar över resultatet.

En gång skulle jag förklara denna tankegång för min dotter. Hon invände att det efter hennes erfarenhet i så fall var naturligare att anse att 1 + 1 = 3 eftersom familjen sedan hon själv väl blivit född bestod av en person, pappa, plus en person, mamma, som plötsligt blivit tre. Efter att ha begrundat detta enades dottern och jag om att det fanns en betydelsefull tidsfaktor att ta hänsyn till och att matematikens regler kanske inte gäller fullt ut på lite längre sikt.)

I fredags kväll var det slutdebatt på teve mellan riksdagens åtta partiledare inför valet idag. Jag har ett problematiskt förhållande till den svenska televisionen och särskilt problematiskt blir det när det ska hållas politiska debatter. Men jag tänkte att det är ju strax val, så jag stålsatte mig och sjönk ned i soffan.

Det blev så illa som jag hade förväntat mig. Jag undrar om inte tevejournalisterna tror att politisk debatt är någon sorts titelmatch i boxning. Åtminstone regisseras och orkestreras debatter på så vis. De tävlande filmas när de anländer till arenan. De vinkar leende till publiken. Jag får hela tiden en känsla av att de har boxhandskarna på. Sedan blir det nedräkning till matchens början, sekund för sekund. Journalister intervjuar journalister om de tävlandes dagsform och vad publiken bör vara uppmärksam på. Sedan börjar matchen. Nya journalister har nu tagit vid som matchledare och domare.

Jan Björklund och en del andra partiledare vill förbjuda religiösa friskolor. Med religiösa friskolor menar de alla friskolor som har koppling till något slags religion, kristen, muslimsk, hinduisk eller judisk. Till detta säger exempelvis kristdemokraterna nej, ty de vill försvara kristna friskolor eftersom dessa knappast gjort ens en fluga förnär.

Vad Jan Björklund och hans meningsfränder egentligen vill är rimligtvis att förbjuda muslimska friskolor, men det törs de, på rätt goda grunder, inte säga. Björklunds uppgivna skäl för förbudet är att religiösa friskolor ”medverkar till att spä på en segregation i våra förorter som redan är stor”. Segregationen skulle bestå i att de religiösa friskolorna, såväl kristna som muslimska, har hög andel utlandsfödda.

Det här är en äkta politisk fråga vilket betyder en fråga där två eller flera rimliga men motsägelsefulla grundprinciper faktiskt finns. Man måste därför göra avvägningar. Men för att kunna göra avvägningar måste alla korten upp på bordet. Grundprinciperna måste artikuleras och framläggas och balanserade avvägningar göras. Detta ligger inte för den svenska politiska diskursen och därför ska jag försöka ställa debatten i ordning efter bästa förmåga.

Vi kan börja med sakläget. Bara det är tillräckligt kontroversiellt för att svenska politiker ska rygga från några närmare omnämnanden. Jag tror alltså att Jan Björklund anser – vilket han kanske skulle förneka – att problemet egentligen är de muslimska skolorna, inte de andra religiösa friskolorna. Att bara muslimska skolor är problem kan jag inte bevisa men jag tror att det i sådana skolor säkert kan förekomma både ord och handlingar som inte stämmer med någon känd svensk värdegrund medan motsvarande knappast inträffar i kristna friskolor.